ibland händer något, en mening någon sa, nästan alltid en mening någon sa eller några meningar som någon sa i anslutning till varandra, som liksom... vänder något. det har kanske i historien, i filosofin talats om en kopernikansk vändning. inte kanske. det har. det fanns först en sanning som var så sann att den egentliga sanningen eller den andra sanningen som bara låg precis vägg i vägg men var helt annorlunda av nöd och erfarenhet blev kvävd. sen blev den egentliga sanningen eller den andra sanningen allmänt sann och då kunde den gamla sanningen spikas upp på en vägg i ett museum som en relik. 

här skulle jag därför kunna dra ett streck.

det vore ett val.

igår lärde jag mig några saker på internet. jag lärde mig att skam kan förstås som en rädsla för frånkoppling, 'disconnection'. jag lärde mig också att det som skiljer personer som har en känsla av värdighet och som känner en stark känsla av kärlek och samhörighet, från personer som bär på en kamp mot känslan av att inte vara värdiga, är att de förra är genuint övertygade om att de är värda kärlek och samhörighet. jag lärde mig också att 'self-compassion' brädar 'self-esteem', och att kärnkomponenterna i 'self-compassion' är 'self-kindness', 'common humanity' och 'mindfulness'.

vid frågan om värdighet kan man då uppenbarligen alltså hata sig själv eller älska sig själv och detta kan göras från exakt samma position med exakt diametralt olika konsekvenser. se där, se på fan, fuck me love me. bara vägra hata. det tänkte jag testa,

kanske att när jag är här och ser mig omkring så har sotet lagt sig och solen sipprar in?

 ser jag inte exakt likadan ut och är jag inte nästan helt densamma

jag måste skriva,

det känns som det är flera saker jag måste skriva och som att något genomskinligt berg hindrar mig.

jag behöver skriva en skönlitterär skildring av mitt liv, den kan börja på götgatan med en blå kappa.

jag behöver skriva om en flyktig tankegång, ett ögonblick if you will, om att fastna i tiden. om att mina föräldrar kanske fastnade i 1995, och jag har nog fastnat i tonåren. 

jag behöver skriva om vad jag faktiskt bär på för struktur. kanske har jag skrivit om det sjutti gånger redan. då behöver jag göra det igen. 

och jag behöver skriva om en känsla som spökar och som jagar mig i sin spökskepnad, att jag egentligen är någon annan, att jag egentligen inte är som jag är, att jag borde fungera på ett annat sätt, borde ha hamnat med andra människor och blommat. inte som en bitterhet utan som ett lås, en parallell, en otur.

 Jag hamnar här, det kunde ha varit en annan plats lika gärna.

Tråden,

tappar jag och hamnar här. Koncentrationsfönstret är kort när det är förknippat med inre aktivering. Och då avses inte bäckenbotten.

Hur behåller man koncentrationen när det känns som att livet är över