Snajd...

Som sagt... Tvära jävla kast. Nu har jag helt utan förvarning överrumplats av en massa kreativitet som resulterat i elektronica-kompositioner och studentklänningsskisser. Så nu ska jag helt plötsligt sy min studentklänning? Jaha, där ser man.

Till middag åt jag fett. Cirka. Grekiskt fett med fet potatis.

Om man hade en pompom...

Jag går runt och känner mig så tragisk. Som ett skämt som ingen skrattade åt. Jag tror mitt mentala har två huvudsakliga lägen. Det ena är ytligt, och det andra är mer analytiskt, allseende och djupt. Det första läget gör mig glad, social och allmänt lycklig, och det andra tvärtom. Om det ändå vore omvänt... Jag har nämligen en tendens att analysera alldeles för hårt, alltid, och det är verkligen inte så roligt jämt. Mitt rätta jag kommer inte fram när jag håller på så, eller, den sociala sidan av mig är ju den jag trivs bäst med, och det är den jag upplever minst. Men sen måste jag ändå påstå att det är en ond cirkel som har varit nedåtgående sedan jag började tvåan i gymnasiet, typ... Då försvann en massa vänner i ett nafs. Nu är jag en tragisk varelse som inte umgås. Ingen ringer mig. Jag ringer ingen. Ingen känner mig och jag känner ingen, antar jag. Ärligt talat så tror jag inte nån är så intresserad av mitt sällskap, haha. Jag är alldeles för torr och seriös (tror många, men om de bara visste...). Det är klart jag träffar folk både då och då, men det är ytterst, ytterst få som jag umgås med som mer än partyhangarounds och definitivt ytterst få som jag umgås med på tu man hand som man så fint säger. Alla gånger jag börjat i en ny skola eller hamnat i någon annan ny grupp så har jag satt alla mina förhoppningar till det. Det är alltid där jag ska träffa alla de där människorna... men det har aldrig hänt ännu. Ah. Jag är pinsam. (: Jag har min kära Idiotklubb, där finns en massa guldkorn. I princip alla guldkorn har redan späckade koola liv eller bor långt bort. Det gör visserligen de få tillfällen man får träffa dem till underbara tillfällen, men om jag fick bestämma skulle vi träffas cirka jättemycket oftare. Typ ockupera en studentkorridor och idiotifiera den totalt, det vore min dröm tror jag. Hänga jämt! Jäää.

Idag var jag på Vendelsö GF:s våruppvisning. Jisses. Det var lite festligt minsann. Första numret var nog roligast: familjegympagruppen. Mamma/pappa och barn. Föräldrarna var ytterst roande att titta på, samt småttingarnas kullerbyttor.

För övrigt så mår jag halvkasst, jag förstår inte vad det är för del på min kropp. Rent fysiskt alltså. Till bilar kan man plugga in en apparat som gör en felsökning och sen bara rabblar upp var felen sitter och hur de ska åtgärdas. En sån apparat har jag länge i det tysta eftersfrågat till människokroppen. Jag hade litat mer på en sådan en på en läkare. Man hör alldeles för ofta om läkarmissar hit och dit, nej tack, nu är det apparaturernas tid. Apparatur utklassar människan! Hm!
... Eller.

Till middag åt jag detta (inspirerad av kombinationen vitkål-kardemumma som Nahla nämnde på bussen till Norge):

Kardemummadoftande kålfräs, 1 port
4-5 cm stor klyfta vitkål
1/2 gul lök
1 liten morot
1/2 vitlöksklyfta
1 stor champinjon
1 dl kikärtor
timjan
kardemumma
kryddpeppar
örtsalt
vitpeppar
en skvätt havremjölk
en skvätt havregrädde
några droppar pressad citron el. lime

Grovstrimla vitkålen och moroten. Grovhacka löken. Pressa eller finhacka vitlöken. Fräs hacket i lite olja tillsammans med timjan (efter smak, ca 1-3 krm) tills allt börjar bli lite genomskinligt och mjukt, ca 5 min. Skär champinjonen i bitar och släng ner i fräset tillsammans med de kokta kikärtorna efter några minuter. Dofta över kardemumma och ca 1/2 krm kryddpeppar. Häll sedan över lite mjölk, så mycket att det kokar in i fräset efter någon minut. Rör ner lite havregrädde som håller ihop fräset något. Droppa över lite pressad citrus. Smaka av med salt och vitpeppar. Servera med ris eller pasta, och gärna lite rostade mandelflarn. Det tror jag skulle vara gott.

Fadäser och lite kalas.

Igår var ingen bra dag. I alla fall inte till en början. Eller så var det inte så farligt men det mesta kändes motigt. Till exempel hade klassföreståndaren för klassen jag skulle träffa till mitt projektarbete givit mig fel tid, så jag träffade aldrig dem. Jävligt surt, för nu skjuts allt upp en vecka och tiden är redan knapp. Sen hade jag sönder ett diadem. Då blev jag ännu mer sur. När jag kom hem från skolan hade jag inte fått någon avi heller, och hade därmed ingen studentmössa att hämta någonstans. Ah. Hmm... Det var kanske bara det som var så dåligt. Det var ju inte så farligt!

Promenaden till skolan igår var desto trevligare. Klänning igen, och ingen kofta. (: När jag kom hem från plugget gick jag ut och sprang av mig lite irritation. Joggade ett par-tre kilometer och sprang åtta intervaller i en av mördarbackarna i Kolartorp. Det var skönt. Sen på kvällen var jag på Luddes skiva. Ludde och jag fick paprika till middag minsann, festligt värre! Fast det var faktiskt en smaskig paprika, och en smaskig guacamole. Vår mat såg definitivt mest aptitlig ut också. Så vi vann.

Jag pallrade mig iväg till skolan med 7.30-bussen trots att jag var ute igår, och jag var - är - faktiskt helt pigg. Än så länge. Jää.

Mösspåtagning idag!

Tumrullning.

Inte konstigt att människor mår dåligt. För tillfället sitter jag och är rastlös. Rastlös! Med en ynklig månad kvar till studenten! Först är man skitstressad till bristningsgränsen och sen i ett tvärt kast blir man rastlös... Jag vet inte om jag inbillat mig att jag inte har något att göra, eller om jag verkligen inte har så mycket att göra. Jag måste läsa en liten engelsk text, skriva ut lite fler prov till imorgon (undersökningstillfälle nr 2 i mitt projektarbete)... öh. Ja. Det är väl det "akuta" och det är knappast ansträngande. Sen borde jag egentligen förbereda ett föredrag till samhällskunskap B-kursen... Först hade jag tänkt jämföra det svenska, nederländska och finska skolsystemet, men det känns inte roligt alls. Nu är jag mer sugen på att hålla föredrag om anarkism, för det vet jag inte riktigt vad det innebär idag. Tvära kast hit och dit alltså. Och på fredag är det mösspåtagning. Har jag min mössa? Nej. Känns det bra? Nej.

Idag hade vi NP-uppsatsskrivningen i svenska B. Jag var inte ett dugg nervös och inte ett dugg stressad inför och under provet, på allvar alltså. Det var bra. Kanske har jag vuxit in i en lite mer mogen studentroll nu efter tre år, haha. Efter skolan åkte jag till Farsta C, och jag säger bara en sak: Barnavdelningar sparkar arsle.

Min oerhört luxuösa middag bestod av kokt ris och vita bönor. Det tycker jag var roligt. Eller, vita bönor äter man ju inte som de är, inte jag i alla fall. Jag blandade ner timjan, rostad vitlök, cayennepeppar, tomatpuré, kebabkryddblandning och senap. Blev riktigt gott. Och så gjorde jag en rejäl råkostsallad till, med riven morot, rivet äpple, vitkål och majs. Det är lätt att göra ungkarls-/studentmat god och bra. Så det så!

Imorrn blir det först ingen lektion, sen lite mentortid, sen en halv lektion, sen projektarbete, sen ingen lektion och skiva på kvällen. Oh jäää!

Smärtsam kamp.

Jag läser en del bloggar. Det gör jag. Varje gång någon inte skrivit på ett par dagar tycker jag det är slött gjort. Framför allt är det hemskt kul när någon skriver, bara det är något nytt, liksom.
Men Sanna, du som är så jäkla moralisk hela tiden, hur bloggar du själv? Som en sopkvast minsann. (:

I helgen var jag i Norge och demonstrerade. Det är sjukt pepp att träffa så många likasinnade på samma ställe. Otroligt befriande. På söndagen när jag kom hem åkte jag raka spåret till Dalarö för att fira Timmy, och när vi satt och åt och jag såklart blev lite utfrågad, så yttrade Jonte en liten fundering han haft: Vad skulle hända och hur skulle folk/han själv reagera om han som köttis åkte dit och flashade med sitt köttande? Han är så rolig. Han skulle förstås få stå i ett hörn och så skulle vi kasta sten på honom. Nej. Aldrig mot en människa. Så är det faktiskt inom djurrättsrörelsen, aldrig skada levande varelser. Men rädda äro de många ändå.
Tänk om människor kunde bli lite mindre distanserade och åtminstone försöka se sig själva som en del av en helhet. Det känns hemskt att döma ut cirka alla människor, men jag kan för allt i världen inte förstå hur man är funtad om man inte känner några skrupler inför djurkött, och varför man tillåter sig att höja gaffeln med den stekta muskeln och stoppa i munnen om man nu inte är skrupelfri. "Men jag är ju moralisk på andra sätt i stället, jag ger pengar till svältande barn i u-länder, tänk på barnen! Tänk på människorna! Det borde du också göra, de är väl viktigare än djuren?!" Sådana resonemang får mig att koka. Alla försök till försvar får mig att koka. Jag är så arg, egentligen. Tyvärr är det fullständigt otaktiskt att visa det så man måste försöka hålla igen. Viktigast av allt är att inte fördömma människan, utan handlingen. Man måste inse att inte många känner till att handlingen får fruktansvärda konsekvenser - definitivt även för människorna! Utan köttindustri hade tio gånger så många magar blivit mätta. Och våra växthusgasutsläpp hade halverats i ett slag...

Tänkt på att mjölk är modersmjölk från en ko? Eooo.

Modersmjölk från en ko som blivit med barn mot sin vilja?

Från en ko som fött ett barn som hon inte längre får träffa?

Som fött ett barn som förr eller senare kommer ätas upp?

Då blir jag ledsen. Sanna ledsen. Jaja, compassion is action säger jag, consuming is responsibility säger jag och känner mig som en bra människa som knappast är bättre än någon annan och hoppas hon väcker en tanke någonstans, någon dag.


Sören petar i näsan, na nana nanaaa naaa!

Sanna Spice.

Mitt projektarbete. Ack mitt projektarbete. Det sliter ut mig. Nu har jag suttit i tre timmar och fyrtio minuter. De här delarna skulle ju gå fort! Bah! Men jag fick mycket gjort i alla fall, spelade in all sång klart samt mixade någorlunda, och spelade in ett informationsspår till mina grupper. Jag gjorde även klart provformulären. (För alla er icke-upplysta så går mitt projektarbete ut på att undersöka om melodin påverkar inlärningen och minnet. Detta ska jag undersöka genom ett prov med två grupper: Den ena ska få höra mig sjunga en känd låt med en ny text, som jag skrivit. Den andra gruppen ska få höra mig läsa samma text till samma kända låt, och sen ska jag jämföra resultaten. Två texter har jag. Kul ska det bli!)

I morgon har jag A-delen av de nationella proven i svenska. Timmy fyller år också. Det vore skönt att hinna med en joggingrunda i morgon, om vädret tillåter. Och jag ska åka till Norge. Imorrn. När får man sova?

Puss på er alla!

With joy.

Så grymt skönt att ha konserten överstökad! Och roligt var det! Vi var så förbaskat snygga allihop. Maja, Vicky och jag såg visserligen ut att komma ur fel decennium, men på sätt och vis kanske 80-talet är mer 70-tal än 70-talet själv. Snygga var vi i alla fall, och vi fick en jädra massa människor att dansa. Jag fick så sjukt ont i fötterna dock, högklackat och Sanna är inte helt överens, i alla fall inte när vi måste umgås länge. Mitt i natten vaknade jag av Kung Fu Fighting som spelades för fullt i mitt huvud, och när jag gick upp på toa insåg jag att jag fortfarande hade lika ont i fötterna. Haha. Men nu är det nästan bra igen.

Nästa konsert (om vi nu inte tvingas hålla en lunch-discokonsert...) blir en best of-konsert. Fatta vad kul, att plocka det roligaste/bästa från de här tre åren och göra igen! Oh jää. Nostalgi blir det då. Ah... Igår så bara gick det upp för mig att jävlar, vi slutar om mindre än två månader. Då finns ingen klass längre, ingen skola, ingen sån typ av trygghet. Jag har alltid tänkt att det ska bli så skönt att sluta - och det tycker jag - och jag har egentligen aldrig trivts jättebra i skolan och klassen. Men igår... ja. Då kände jag att jag kommer sakna Joel så himla mycket. Jag kommer sakna Mattias så mycket! Och Fredrik kommer jag verkligen att sakna! Och Maja med sitt vackra leende, sjuka humor, smittande glädje och sina brutala bravader att berätta om. Och så vidare. Efter konserten igår, när alla utom Mattias och Joel hade gått, frågade de om inte jag skulle med till O'Learys och dricka lite öl. Efter en del dividerande blåste vi av idén eftersom vi liksom var tre tragiska själar och inte fler. Vi kom fram till att det var skärpning som gällde, att vi i klassen måste gå ut tillsammans, och det snart. Time flies. Åh. De är faktiskt jäkla schysta människor, mina klasskompisar. Ett par stycken är lite svårare att få att passa in, men... ja, och vi alla är kanske inte jättelika och så där, men, fina är de. Jag kommer nog se tillbaka på gymnasiet med en hel del glädje ändå. Hoppas det.

Oj oj oj vad sentimentalt det blev. Bäst att riva upp tungmodigheterna och gå direkt över på den otroligt intressanta aftonen i stället. Om en timme ska jag träna på Friskis & Svettis. Jää. Sen tänkte jag hinna spela in lite sång till mitt fantastiska projektarbete. Yes. I helgen ska jag för övrigt till Norge och demonstrera, det ni! Då ska vi visa vad vi tycker om djurförsöksuppfödningen Løken Gård, som föder upp hundar, katter och grisar och är allmänt skitäckliga. Det är helt stört att det på 2000-talet förekommer sådana verksamheter.

Jag kan även meddela att körsbärsträdet utanför mitt fönster är fullt utav knoppar!

Men inte i läppen! Det gör bara mer ont.

Det känns som att jag gått på högvarv hela dagen. Troligen beror det framför allt på att jag förberedde mitt muntliga nationella prov i svenska till sisådär klockan kvart i ett i natt, verkligen ända till det att jag släckte sänglampan. I morse hade jag ställt klockan på 5.55 och det första jag gjorde när jag vaknade var att testa hålla mitt tal igen. Sen gick jag igenom hela min samhälleläxa för att kolla om jag skrivit något galet, samtidigt som jag åt frukost. Sen var det i princip dags att gå, det vill säga slänga den enorma plastsäcken med discohemlisar över axeln och gå till bussen. Väl i skolan satte jag mig ögonaböj och försökte styra upp lite problem med tryckning av affischer och flygblad till Vegomässan via mail, och sen började min lektion. Snabba bollar i banken. Och sen. Talet. Hm. Jag minns det faktiskt knappt alls, vilket är smått fantastiskt men knappast förvånande ändå. Jobbig dag. Vi riggade scen, övade dans, provade kläder och repade mellan kl 12.30 och 17.10. Det gick riktigt dåligt. Haha. Så klart. Känns verkligen fantastiskt bra inför morgondagens konsert.

Bit ihop, bit ihop, bit ihop, bit ihop
Bit ihop, bit ihop, bit ihop, bit ihop
Bit ihop, bit ihop, bit ihop, bit ihop
Bit ihop, bit ihop, bit ihop, bit ihop
Bit ihop, bit ihop, bit ihop, bit ihop
Bit ihop, bit ihop, bit ihop, bit ihop
Håll ut.

Detta var stört, för övrigt: Vegetariskt sidfläsk med scrambled tofu. Timmy och jag marinerade "sidfläsket" med vad vi anade skulle få det att smaka gris, som till exempel rökarom och glutamat (grillkrydda), och ja... Need I say more? Ganska gott var det i alla fall, och väldigt märkligt.

Bit ihop, bit ihop. Sa jag bit ihop?

än så länge lever mångfalden

i kontrastvärlden mellan
gatlyktor,
huskonturer, TV-antenner
och motorvägsbrus

så kvittrar fåglarna
himlen är djupblå,
fyra stjärnor.

Filosofi i deppträsket.

Fenomenet kvinnospråk. Existerar det? Vad är kvinnligt språk? Är det kryptiskt? Undanhållande? Öppet för tolkning?
Påminner det månne en aning om sms-språket? Ofta sitter man och filar på formuleringen i ett sms - allt för att det ska ge rätt intryck, oavsett om det är ett övertydligt intryck eller ett högst tolkningsvänligt. När jag tycker synd om mig själv eller är låg, ja då skriver jag på ett sätt som jag i min enfald tycker sms-mottagaren borde inse är rop på medkänsla, och önskan. Det är då jag undrar, är det språk jag använder i själva verket kvinnligt språk?

För att få svar på det så blir jag tvungen att vända på det hela. Vad hade jag gjort om jag fått ett sådant sms, om situationen hade varit den helt omvända? Hm. Med de orden jag mottog hade jag förstått att vederbörande inte mådde tipptopp. Okej. Jag tycker otroligt mycket om vederbörande, och vederbörande mår inte bra. Vad gör jag? Även om sms:et inte på något vis innehöll någon tydlig inbjudan hade jag givetvis frågat om jag kunde göra något. Kanske komma över. Eller så hade jag rentav ringt upp och frågat hur det var. Inte bara accepterat i alla fall, inte när det rörde en så betydelsefull person.

Frågan är ifall det är så himla komplext också. En oförstående hade lätt kunnat skylla fullständigt på den missförstådda, som ju inte signalerade vikten av omsorg. Men borde inte den oförstående ha tillräckligt stor erfarenhet av liknande situationer, och således inse att det faktiskt kan finnas dolda önskningar bakom dessa ord, inuti denna kropp? Jo, så borde det vara. Eller är det en kvinnlig egenskap att förstå sådant? Är det bara kvinnor som är lite rädda för att uttrycka önskningar i klartext? Vad är vi i så fall rädda för? Att ta plats?

Är det kvinnliga språket ytterligare en av patriarkens baksidor? Haha. Och så blev det komplext. Och så blev det klyschigt. Men det har hänt många gånger. Vi kvinnor är så missförstådda, stackars oss! Dock: Vi vill icke göra någon upprörd, hoppas det är tydligt nog.

Löjligt lat.

Helt klart har jag någon form av sociala besvär. I kväll, till exempel, är tanken att jag ska till Gula villan på fest. Massor av människor som jag inte träffat på länge. Säkert hur trevligt som helst. Men jag känner verkligen inte för det. Är det kanske lat jag är? Jag skulle hellre vilja att partyt flyttar in i mitt rum så att jag kan ligga kvar i min säng. De kan gärna ta ölen med sig om de vill, men oh så jobbigt det vore att behöva stå upp. Risken är överhängande att jag skulle tvingas stå en hel del i kväll. Fan vad jobbigt.

Timmy stack just iväg till Tanto. De glada människorna var där och drack öl i solen. Själv måste jag ägna mig åt mitt muntliga natonella prov i svenska. Just nu är jag alldeles ensam hemma vilket är både ovanligt och skönt, så med tanke på det och att jag är lat så var det ganska skönt att jag var tvungen att plugga. Men. Ja. Fan.


Jag har så sjukt ouppdaterad garderob. Det är jättekul med kläder tycker jag, verkligen, men jag är så förbaskat snål. Och så hinner/orkar jag inte ta mig tid. Tyvärr är det så att trots att jag tycker det är ganska kul så bryr jag mig egentligen knappt alls om hur jag ser ut, så länge jag inte känner mig rent ful. Det är väl bra det i alla fall, att jag inte är så utseendefixerad. Men var går gränsen mellan icke-utseendefixering och att helt tappa greppet? Haha. Jag vet inte hur fan jag ser ut längre. Och så är jag sugen på fruktsallad och choklad.

Coco pop.

"Sätt mig i ett träd, ett träd på väg ut i sommaren, sätt mig på prov igen."
Tiden går. Otäckt fort. Nu är det redan april. April liksom, det är ju månaden innan maj, som är månaden innan sommaren! Och alldeles nyss var det ju bara månaden efter februari. Jag är smart, jag vet. Det är lite stressande, men det finns många fina fördelar. Till exempel så kan man ha schysta kvällar i solen med alla de bästa människorna.

Timmy är här nu. Underbart! Han ska vara hemma i över en vecka. Grymt. På lördag sticker vi till Yasuragi Hasseludden och har det mysigt i ett dygn. Vi ska meditera och gå på qi gong och äta sushi och bubbelbada och frossa i frukt och vara kära. Ska försöka kirra en liten recension sen!

Min far och bror är i Östersund över helgen så i kväll blir Timmy och jag alldeles ensamma här hemma. Hur skönt som helst! Bara ta det lugnt, titta på nån film och baka. Kanske klappa på Timmys underbara (...) mustasch. (Jag fattar inte att den inte ryker. Som jag är på honom... Ah. Mina ord är som blindtarmen i kroppen!) Det har blivit lite väl höga doser party för mig på sistone. Inte alls så att jag har lidit av det egentligen, det har varit kul, men jag vill inte chocka min kropp med så mycket på en gång, så en lugnt kväll i kväll känns helt motiverad.


Idag har Maja, Ingela och jag varit och kollat discoutstyrsel. Det blir nog bra. Ah. Jag är inte så pepp just nu, men jag har i alla fall planerat lite moves till mina låtar. Jaja. Jag köpte en parfymolja på Body shop också, när jag ändå var i Farsta. Kokos. Jag tycker kokosdoft är underbart, var den än är. Timmy tycker den luktar sololja. Ja... jag med? Den luktar ju det och det är väl alldeles förträffligt? Kokos für alle säger jag.

För övrigt så saknar jag verkligen Anders & Måns. De hörs i radio emellanåt, men jag vill ha dem cirka hela tiden och överallt. De kunde vara programledare för Idol 2008 i stället för Förkväll- brudarna, ledarskribenter i DN i stället för alla svensson-liberaler, ministrar i stället för borgargänget, kung och drottning i stället för Knugen och Silvia...