onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Reclaim power, Köpenhamn den 16 december.
Så här upplevde jag Reclaim power inifrån. Filmen ger en bra bild av den danska polisens agerande under hela COP 15.
Lägg märke till polismannen 1:45 in i filmen.
"Police brutality is their sexuality"
Lägg märke till polismannen 1:45 in i filmen.
"Police brutality is their sexuality"
måndag 28 december 2009
Envisa rastlöss
som kliar överallt. Som gör mina fingrar kalla, som får mig att klicka på play, lyssna på den sövande rösten utan att höra, titta på de fyra andra personerna i biblioteket, se dem le, se våra likheter, fundera lite över relevansen i den politiska kompassen på Facebook och fascineras över att jag tror det är oceaner mellan oss. Vilket förstås inte är konstant på något sätt. Till och med berg rör på sig. Och egentligen vet jag ingenting.
Känner mig dum i huvudet idag. Förlamad och intrasslad i livet.
Av okänd anledning föreställde jag mig en swingersfest rakt framför mig här i bibblan på Södertörn. Det hade verkligen varit jättemärkligt. Med betoning på jätte. Detta är en oerhört märklig syn att få. Jag kanske lider av manlig otillfredsställelse precis som alla andra män som begår våldshandlingar. Det är ju liksom, LOGIK
Känner mig dum i huvudet idag. Förlamad och intrasslad i livet.
Av okänd anledning föreställde jag mig en swingersfest rakt framför mig här i bibblan på Södertörn. Det hade verkligen varit jättemärkligt. Med betoning på jätte. Detta är en oerhört märklig syn att få. Jag kanske lider av manlig otillfredsställelse precis som alla andra män som begår våldshandlingar. Det är ju liksom, LOGIK
Apropå påven
Tittade just på ett klipp från "attacken" mot påven som genomfördes under midnattsmässan på julafton. Skrattade gott. Personen som genomförde attacken har gjort det förr och det tycker jag är ganska fantastiskt. Att vara så mycket utanför sig själv. Det beundrar jag.
Noterade också att nån sorts livvakt var ikapp henne blixtsnabbt (men hon lyckades riva gubbjäveln till påve ändå). Nån kardinal några meter bort lyckades bryta benet och det var ju lustigt, men rätt åt dem. Klart en gammal skröplig struktur av manliga skelett ska krackelera som kristyr om man petar i ena änden! Det kallar jag stabilitet. Anyhow. Livvakten. Risken är nu att de blir ännu fler nästa stora mässa. Eller att de glasar in eller stängslar in själva gången i kyrkan, för att skydda de viktiga människorna från de mindre viktiga. Och det vore ju hemskt synd för alla stackars katoliker som vill känna påvens pepparmintiga andedräkt. Det är ju sånt här som blåser in syre i övervakningssamhällets brasa. Jag tror många tycker det är hemskt att människor gör så här mot vem-det-än-är, oavsett vad de tycker om vem-det-än-är. Att det då finns skäl att skydda folk från folk ännu lite till. Eftersom sådana här attacker = brottslighet = fara och förmodligen = terrorism. = Vi behöver skyddas från det. Hotet.
Dock dock dock dock kommer ingen brottslighet försvinna av mer övervakning, för de "riktiga" brottslingarna är smartare än att de låter sig hindras. Brottslighet - oavsett om den begås av galna, obeväpnade kvinnor som fäller påvar och skrämmer sönder lårbenshalsar på gamla kardinaler, eller av våldtäktsmän - lär inte utrotas i och av samhället utan att samhället först blir rättvist. Demokratiskt. Att alla blir lika mycket värda. Att alla har samma möjligheter. Att ingen står över någon annan. Att ingen känner sig maktlös. Det är orättvisor som frammanar allt "irrationellt" beteende.
Punkt.
Noterade också att nån sorts livvakt var ikapp henne blixtsnabbt (men hon lyckades riva gubbjäveln till påve ändå). Nån kardinal några meter bort lyckades bryta benet och det var ju lustigt, men rätt åt dem. Klart en gammal skröplig struktur av manliga skelett ska krackelera som kristyr om man petar i ena änden! Det kallar jag stabilitet. Anyhow. Livvakten. Risken är nu att de blir ännu fler nästa stora mässa. Eller att de glasar in eller stängslar in själva gången i kyrkan, för att skydda de viktiga människorna från de mindre viktiga. Och det vore ju hemskt synd för alla stackars katoliker som vill känna påvens pepparmintiga andedräkt. Det är ju sånt här som blåser in syre i övervakningssamhällets brasa. Jag tror många tycker det är hemskt att människor gör så här mot vem-det-än-är, oavsett vad de tycker om vem-det-än-är. Att det då finns skäl att skydda folk från folk ännu lite till. Eftersom sådana här attacker = brottslighet = fara och förmodligen = terrorism. = Vi behöver skyddas från det. Hotet.Dock dock dock dock kommer ingen brottslighet försvinna av mer övervakning, för de "riktiga" brottslingarna är smartare än att de låter sig hindras. Brottslighet - oavsett om den begås av galna, obeväpnade kvinnor som fäller påvar och skrämmer sönder lårbenshalsar på gamla kardinaler, eller av våldtäktsmän - lär inte utrotas i och av samhället utan att samhället först blir rättvist. Demokratiskt. Att alla blir lika mycket värda. Att alla har samma möjligheter. Att ingen står över någon annan. Att ingen känner sig maktlös. Det är orättvisor som frammanar allt "irrationellt" beteende.
Punkt.
söndag 27 december 2009
Stel och fastspänd
Äta är en sak jag verkligen kan. Just nu släpper jag helt på allt. Ger efter för suget. Jag är utmattad. Jag anser att jag behöver fjäska för mitt hjärta. Jag anser att det inte finns några rimliga skäl att frånta mig den primitiva glädjen av att äta. Jag anser att alla vägar bort från stressande pressande måsten är goda vägar. Imorrn ska jag plugga. Idag har jag ännu helg.
Den var fin, helgen! Men jobbet gjorde mig trött. Ännu mer trött. Och jag vill fortfarande bara glo på en dumburk. Och äta.
Som en viskning ser vi syner nu igen...
Den var fin, helgen! Men jobbet gjorde mig trött. Ännu mer trött. Och jag vill fortfarande bara glo på en dumburk. Och äta.
Som en viskning ser vi syner nu igen...
fredag 25 december 2009
Giv mig styrka.
Det är på den plats jag sitter nu - i djupet av min soffa, omringad av kuddar, utestängd från snö och kyla - jag vill sitta tills knäcken är slut, mandeln är satt i halsen och julklapparna står på vinden. Jag vill sitta här och det finns plats för i alla fall två personer till, förmodligen fem personer till, och jag vill att vi äter. Utan tröst, utan ångest, med stor glädje och samtidigt tittar på film. Eller ett TV-seriemaraton. Och sen vill jag lägga mig i fosterställning och jag vill att någon klappar på min kind tills jag somnar. Och sen vill jag äta ett starkt piller jag hört rykten om, som löser upp alla muskelknutar i kroppen. Låter livsfarligt. Ett sånt kan jag tänka mig, för kroppens egen frid. Stilla ro och frid.
Jag önskar mig styrka. Jag känner mig som en läsk utan kolsyra. Som längtar efter att hällas ut i vasken och avsluta sin existens med värdighet. Alltså inte så att jag vill dö eller så. Jag vill bara börja på ny kula.
Och träffa alla jag längtar efter att träffa. Känner på mig att det blir snart men jag önskar det var nu, att jag gick på dagis och att verkligheten inte fanns för en vecka.
Bara ge mig det... Come on Satan!
Jag önskar mig styrka. Jag känner mig som en läsk utan kolsyra. Som längtar efter att hällas ut i vasken och avsluta sin existens med värdighet. Alltså inte så att jag vill dö eller så. Jag vill bara börja på ny kula.
Och träffa alla jag längtar efter att träffa. Känner på mig att det blir snart men jag önskar det var nu, att jag gick på dagis och att verkligheten inte fanns för en vecka.
Bara ge mig det... Come on Satan!
tisdag 22 december 2009
Fria, till sist.
För första gången i historien så har tre försöksapor lämnat laboratoriet Smittskyddsinstitutet (SMI) i Stockholm levande och omplacerats på ett djurhem i England.
De tre aporna Bacill, Bacillusk och Baloo kom till SMI år 2003 från uppfödningsanläggningen Mazor farm i Israel. De tre aporna är idag åtta år gamla och det är ovanligt att en apa på SMI överlever mer än fem år. Men eftersom de kan leva i upp till 30 år så har de många år framför sig i sin nya inhägnad, där de kommer kunna vara både inomhus- och utomhus.
De har ingått i ett så kallat PET-försök där man utfört djurförsök kring hjärnforskning. Aporna har även använts till blodtappning.
Det var i augusti som Djurrättsalliansen inledde en kampanj för att få de tre aporna "pensionerade" och omplacerade. Smittskyddsinstitutets ursprungliga plan var att döda dem innan jul. Organisation Animal Defenders International (ADI) kontaktades och de har sedan fört en dialog med SMI och står för alla kostnader med omplaceringen.
- Det här är den bästa julklappen som Bacill, Bacillusk och Baloo kunde få. För dem så har livet just börjat och de ska nu få leva ett liv så nära det naturliga som möjligt och bland annat få möjlighet att klättra i träd. Vi är glada att SMI tog sitt förnuft till fånga och omplacerade aporna istället för att avliva dem som de tänkt göra. Dessvärre är det 10 000 apor som dör i djurförsöklaboratorier i Europa varje år som inte har samma tur och de aporna tänker vi fortsätta att kämpa för, säger Daniel Nyberg, talesperson för Djurrättsalliansen.
Se bilder på aporna här.
För mer information om apornas nya hem, kika här.
måndag 21 december 2009
Det legitima muckandet.
Det första jag slogs av när jag klev in genom dörren till min lägenhet i natt var hur fantastiskt fin den är. Och ren. Mycket renare än vad jag själv var. På utsidan. På insidan är jag ren. Ren som i ideologisk. Lika ren som
är legitimt att spraya över hela himlen.
Jag satte mig på tåget till Köpenhamn fredagen den 11 december. I natt kom jag hem. Det känns som att jag varit borta i ungefär en månad. Det känns som att allt jag trodde om Köpenhamn i förväg hälldes ner i en cylinderformad behållare som någon körde ner en stavmixer i och samtidigt hällde ner bittermandlar, rent fett (= en jävla massa energi), knivskarpa iskristaller och femton liter varmt, livsviktigt, pulserande blod. Jag är utmattad, jag har varit sjuk i en vecka och jag har åtskilliga gånger försökt gestikulera fram en förklaring av hur jag känner mig. Jag har då måttat med min hand en nivå av min sjukdom. Typ i ögonhöjd. Feber liksom. Feber och ont i hela kroppen och med onådig näsa och trashade stämband. Med andra handen har jag måttat peppen. Strax ovanför huvudet. Det har alltså varit - som resten av hösten - maxat. Jävligt maxat.
Å ena sidan har ständig kyla, ständig utomhusvistelse, ett antal mils promenerande och ett sjuhelvetes skanderande dragit stor uppmärksamhet till den egna kroppen. 6500 poliser har samtidigt gjort sitt bästa för att försöka få en att bli en individ, en egoist. Om de lyckades?
Eh, nej.
Å andra sidan känner jag, just i detta ögonblick, tryck i tårkanalen när jag tänker på Klimaforum09 och på Climate Justice Action och 100000 engagerade människor som inte behöver diplomati utan som räcker upp handen, säger sin mening, som respekteras, övervägs och är lika viktig som alla andras mening. Jag har aldrig upplevt en så omfattande solidaritet som jag gjort senaste veckan. Jag har aldrig varit så lite individ som senaste veckan. Jag har aldrig tidigare upplevt att demokrati faktiskt kan vara demokratisk i sann bemärkelse och samtidigt vara effektiv och jag vet inte vad. (People's Declaration from Klimaforum09 - läs och signera!) Alltså. Det var stort. Det är stort. Det är överväldigande och väldigt svårt att smälta. Jag brinner på insidan av det. All min tilltro till COP och till UNFCCC har dött och allt jag tror på nu är gräsrötterna. Det är vi. Vi kan inte lägga vår framtid i händerna på politiker som i snart 20 år slösat miljarders miljarder på att rädda en utsugen planet men inte lyckats åstadkomma ett jävla skit, rent ut sagt. Vi har ett civilsamhälle som vet precis vad som krävs, vi har hundratals NGOs som är specialister på sitt område och som vet precis vad som krävs, vi har ett par miljarder människor som är direkt drabbade av den internationella politikens spelregler och så tror folk ändå att Barack Obama skulle kunna styra upp detta alldeles själv. Barack Obama kan ingenting. Fredrik Reinfeldt kan ingenting göra. Ingen höghöjdare kan göra något. Och de försöker inte ens göra vad som krävs. De håller på och hafsar runt med ett jävla tvågradersmål och blir mer och mer patetiska för varje dag.
Och för varje dag som går,
för varje människa som dör,
för varje aktivist kämpandes för rättvisa som spärras in,
för varje dag som går.
För varje dag minskar antalet lösningar.
Jag tror, att inom en tioårsperiod, så kommer det visa sig att det gräsrötterna skanderat förr och nu,
även på Köpenhamns gator,
jag tror det kommer visa sig att vi haft rätt.
Att det bara finns en lösning.
Jag vet att jag låter bombastisk men jag är egentligen bara sjukt arg, jävligt taggad och fruktansvärt hoppfull. För jag har sett nu att det finns tusentals människor som skulle vilja sätta en yxa i ryggen på kapitalismen, som är beredda att inte släppa taget om personen bredvid enbart av solidaritetsskäl, som är beredda att bryta mot lagen när den missgynnar människor, som fortsätter att stå upp och inte göra motstånd när etablissemanget sett till att de som ska skydda oss i stället försöker döda oss.
Vet ni vad jag såg? Jag stod i en folkmassa som var så stor och tät att det var omöjligt att ta sig ur den. Allt vi gjorde var att vi stod där. Vissa gjorde peacetecken. Vissa ropade "we are peaceful - what are you?". Jag hade ungefär en rad människor mellan mig och en mur av poliser, som stod framför en mur av pansarpolisbussar. Pansarpolisbussarna körde emot oss. Vi var som sagt helt immobila eftersom vi var så många. De körde ändå emot oss. Ni kanske kan föreställa er paniken, hur folk klämdes. Och muren av poliser, med batonger i sina händer, de slog. De slog vilt och stenhårt mot raden av människor framför mig. Jag blir arg så jag skakar när jag tänker på detta. Bilderna jag har i huvudet kommer aldrig försvinna. Och jag kommer alltid att hata den danska polisen och de danska beslutsfattarna som tillät lymmellagarna. Och jag hamnar gärna i fängelse om det är vad som krävs för att få sin åsikt uttryckt.
Det är en sjuk värld. Den kommer inte bli friskare med hjälp av politiker. I'm sorry alltså. Det är upp till oss nu.
One solution - revolution.
fck fck fck
the system
är legitimt att spraya över hela himlen.
Jag satte mig på tåget till Köpenhamn fredagen den 11 december. I natt kom jag hem. Det känns som att jag varit borta i ungefär en månad. Det känns som att allt jag trodde om Köpenhamn i förväg hälldes ner i en cylinderformad behållare som någon körde ner en stavmixer i och samtidigt hällde ner bittermandlar, rent fett (= en jävla massa energi), knivskarpa iskristaller och femton liter varmt, livsviktigt, pulserande blod. Jag är utmattad, jag har varit sjuk i en vecka och jag har åtskilliga gånger försökt gestikulera fram en förklaring av hur jag känner mig. Jag har då måttat med min hand en nivå av min sjukdom. Typ i ögonhöjd. Feber liksom. Feber och ont i hela kroppen och med onådig näsa och trashade stämband. Med andra handen har jag måttat peppen. Strax ovanför huvudet. Det har alltså varit - som resten av hösten - maxat. Jävligt maxat.
Å ena sidan har ständig kyla, ständig utomhusvistelse, ett antal mils promenerande och ett sjuhelvetes skanderande dragit stor uppmärksamhet till den egna kroppen. 6500 poliser har samtidigt gjort sitt bästa för att försöka få en att bli en individ, en egoist. Om de lyckades?
Eh, nej.
Å andra sidan känner jag, just i detta ögonblick, tryck i tårkanalen när jag tänker på Klimaforum09 och på Climate Justice Action och 100000 engagerade människor som inte behöver diplomati utan som räcker upp handen, säger sin mening, som respekteras, övervägs och är lika viktig som alla andras mening. Jag har aldrig upplevt en så omfattande solidaritet som jag gjort senaste veckan. Jag har aldrig varit så lite individ som senaste veckan. Jag har aldrig tidigare upplevt att demokrati faktiskt kan vara demokratisk i sann bemärkelse och samtidigt vara effektiv och jag vet inte vad. (People's Declaration from Klimaforum09 - läs och signera!) Alltså. Det var stort. Det är stort. Det är överväldigande och väldigt svårt att smälta. Jag brinner på insidan av det. All min tilltro till COP och till UNFCCC har dött och allt jag tror på nu är gräsrötterna. Det är vi. Vi kan inte lägga vår framtid i händerna på politiker som i snart 20 år slösat miljarders miljarder på att rädda en utsugen planet men inte lyckats åstadkomma ett jävla skit, rent ut sagt. Vi har ett civilsamhälle som vet precis vad som krävs, vi har hundratals NGOs som är specialister på sitt område och som vet precis vad som krävs, vi har ett par miljarder människor som är direkt drabbade av den internationella politikens spelregler och så tror folk ändå att Barack Obama skulle kunna styra upp detta alldeles själv. Barack Obama kan ingenting. Fredrik Reinfeldt kan ingenting göra. Ingen höghöjdare kan göra något. Och de försöker inte ens göra vad som krävs. De håller på och hafsar runt med ett jävla tvågradersmål och blir mer och mer patetiska för varje dag.
Och för varje dag som går,
för varje människa som dör,
för varje aktivist kämpandes för rättvisa som spärras in,
för varje dag som går.
För varje dag minskar antalet lösningar.
Jag tror, att inom en tioårsperiod, så kommer det visa sig att det gräsrötterna skanderat förr och nu,
även på Köpenhamns gator,
jag tror det kommer visa sig att vi haft rätt.
Att det bara finns en lösning.
Jag vet att jag låter bombastisk men jag är egentligen bara sjukt arg, jävligt taggad och fruktansvärt hoppfull. För jag har sett nu att det finns tusentals människor som skulle vilja sätta en yxa i ryggen på kapitalismen, som är beredda att inte släppa taget om personen bredvid enbart av solidaritetsskäl, som är beredda att bryta mot lagen när den missgynnar människor, som fortsätter att stå upp och inte göra motstånd när etablissemanget sett till att de som ska skydda oss i stället försöker döda oss.
Vet ni vad jag såg? Jag stod i en folkmassa som var så stor och tät att det var omöjligt att ta sig ur den. Allt vi gjorde var att vi stod där. Vissa gjorde peacetecken. Vissa ropade "we are peaceful - what are you?". Jag hade ungefär en rad människor mellan mig och en mur av poliser, som stod framför en mur av pansarpolisbussar. Pansarpolisbussarna körde emot oss. Vi var som sagt helt immobila eftersom vi var så många. De körde ändå emot oss. Ni kanske kan föreställa er paniken, hur folk klämdes. Och muren av poliser, med batonger i sina händer, de slog. De slog vilt och stenhårt mot raden av människor framför mig. Jag blir arg så jag skakar när jag tänker på detta. Bilderna jag har i huvudet kommer aldrig försvinna. Och jag kommer alltid att hata den danska polisen och de danska beslutsfattarna som tillät lymmellagarna. Och jag hamnar gärna i fängelse om det är vad som krävs för att få sin åsikt uttryckt.
Det är en sjuk värld. Den kommer inte bli friskare med hjälp av politiker. I'm sorry alltså. Det är upp till oss nu.
One solution - revolution.
fredag 11 december 2009
torsdag 10 december 2009
Vi sitter här i samma båt.
I morgon åker jag och fyra av de bästa människorna jag vet till Köpenhamn.
Vi minns detta...
...som vi gjorde den 24 oktober.
Vi minns även detta...
...som Ghandi gjorde 1930.
Och 1992 lät det så här:
Det är vår framtid som står på spel.
Hört talas om det här?
Det blir en spännande dag, den 16 december.
Minns ni det här?
Vi minns detta...
Vi minns även detta...
Och 1992 lät det så här:
Det är vår framtid som står på spel.
Hört talas om det här?
Minns ni det här?
tisdag 8 december 2009
måndag 7 december 2009
Kom an
Peppar för Simon och Jonathan i kväll. Väldigt väldigt.
Upptäckte just att det är Svenska kyrkan som ligger bakom Klubb Manifest. Då blev jag lite nojig. Meeeneee såatteh.... Det är väl cool. Antar jag.
Upptäckte just att det är Svenska kyrkan som ligger bakom Klubb Manifest. Då blev jag lite nojig. Meeeneee såatteh.... Det är väl cool. Antar jag.
söndag 6 december 2009
Kanske borde KO-anmäla äckel-E.on
De jävla vilseledande jävla asen!!!!! Fan vad jag hatar alla äckliga jävla asföretag!!!!!!! DÖ ERA JÄVLAR!!!!!!
Mono-dialoger
Bias, säger man på engelska.
Efter en lång monodialog, eller faktiskt inte bara en utan kanske snarare ett tusen. Då finns en och annan (slutsats efter insikt om att jag finns och efter observationer) som i praktiken formas kolossalt av kontexten.
Faktiskt ett inre kaos som skriker
sluta tramsa, gå och sov.
inse att det bara är ett konstruerat bekräftelsebehov som skapar det där...
spänningen skapas av olikheterna.
flytta hjärtat till armarna och benen. Flytta inte hjärnan till ögonen.
Jag har en hemlig tes. Den är ball. Den är kaxig. Den kämpar för att överbevisas. Än så länge säger jag att allt är nästan otroligt, men att framtiden kommer att förtälja.
Jag älskar livet. Människorna... vackra
men jag hatar hyckleriet, och vill helst döda det.
Efter en lång monodialog, eller faktiskt inte bara en utan kanske snarare ett tusen. Då finns en och annan (slutsats efter insikt om att jag finns och efter observationer) som i praktiken formas kolossalt av kontexten.
Faktiskt ett inre kaos som skriker
sluta tramsa, gå och sov.
inse att det bara är ett konstruerat bekräftelsebehov som skapar det där...
spänningen skapas av olikheterna.
flytta hjärtat till armarna och benen. Flytta inte hjärnan till ögonen.
Jag har en hemlig tes. Den är ball. Den är kaxig. Den kämpar för att överbevisas. Än så länge säger jag att allt är nästan otroligt, men att framtiden kommer att förtälja.
Jag älskar livet. Människorna... vackra
men jag hatar hyckleriet, och vill helst döda det.
lördag 5 december 2009
Kan verka lite fattigt, men jag är rik nu
I change shapes just to hide in this place but I'm still, I'm still an animal
Nobody knows it but me when I slip, yeah I slip
I'm still an animal
Idag var nog ändå en väldigt bra dag. Allt var typ... liksom... eeeee... bra.
Ja.
Peppen den ljuva. Den är hög som ett hus. Mycket är det som försummas. Mycket är det som upplevs. Outtröttliga är ringarna på vattnet. Jag kanske ska bli präst förresten,
skoja.
Och I MORGON, liksom. VEGOMÄSSAN. Tusen kramar, reklam för nya nätverket och troligen klotformad kroppshydda.
Och sen, Den svenska björnstammen. Den svenska björnstammen. Den svenska björnstammen.
torsdag 3 december 2009
Jag har funderat på en sak.
Ganska många gånger har jag funderat på det.
Om jag tycker om en person. Kille, tjej. Intention vänskap eller intention kärlek eller intention whatever som är positiv. Gillar en person, helt enkelt. Hur stor är då sannolikheten att den personen också tycker om mig?
Borde inte sannolikheten vara, liksom... större, att jag är gillad tillbaka, om jag gillar en person?
Vad tror du?
Om jag tycker om en person. Kille, tjej. Intention vänskap eller intention kärlek eller intention whatever som är positiv. Gillar en person, helt enkelt. Hur stor är då sannolikheten att den personen också tycker om mig?
Borde inte sannolikheten vara, liksom... större, att jag är gillad tillbaka, om jag gillar en person?
Vad tror du?
onsdag 2 december 2009
Gör nog det
Säger nog hej då till den här dagen och ignorerar att jag ligger en dag efter i min planering. Skyller på halsen, magen och hela kroppen som protesterar nästan högljutt mot mitt leverne. MEN! Det, vet ni, det är bara roligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
