Ingenting gör mig glad

Ingenting duger. Ingenting gör mig glad. Ingenting, verkligen.

Tack. Tack!

Och dessutom, såg jag nu - i samma stund som jag insåg att jag borde prenumerera på nyhetsbrevet

Loney, dear
El Perro Del Mar
First Aid Kit
Deportees !!!!!!
Röyksopp
Florence Valentin

Jag tror det blir bra!

Jägarna på bussen

Lördag förmiddag klockan 9.36. Paret, 50+, som sitter på sätet mittemot, reser sig upp för att kliva av. De slänger upp saker på sina axlar. Såna där fodral. Med konstig form. Som bara kan innehålla en enda sak. Gevär. Hann tänka

Hur ser de ut? Är de macho killar i åldern 17-35 som ska vara macho och leka paintball, leka macho kille, få stora blåmärken?

tänkte vidare

Nej de där är ett vanligt svampplockande gubbe&tant-par. Hon har byxorna för högt upp. Han är lite fet.

Hann känna

stressen. Ögonbrynen dra ihop sig. Ögonen spärras upp. Hjärtat slå sällsynta slag. Hårda. Jag tog ur ena hörluren ur örat för att påkalla uppmärksamhet och säga

Ursäkta, ska ni ut och mörda??

men jag vågade inte. Ett scenario utspelades i mitt huvud.

Jag: Ursäkta, ska ni ut och mörda??
Gubben: Förlåt?
Jag: Ska ni ut och döda?
Gubben: Vad säger du?
Tanten (mumlar): Nämen...
Gubben: Passa dig så jag inte skjuter dig också
Jag: Det är inte jag som är den som dödar

Kanske osannolikt scenario. Jag vågade inte. Oförskämdheten stoppade mig. De kanske skulle spela paintball med sina blänkande gevär, i sina fjällrävenbyxor, leva ålderskrisen.

Eller vara våldsamt oförskämda. Jag ångrar att jag inte sa något. Att jag inte bara frågade.

Ursäkta, ska ni ut och mörda??

För jag hade så gärna velat höra svaret. Veta om min stress var befogad. Och om det ändå var OK att önska dem ett skadeskott i sina egna magar.

Tvekar att säga någonting alls men noterar att där finns ord ändå
Jag behöver inte spänna armen alls,
så du behöver inte vrida den ur led mig härifrån

Doktorn sa att jag var sjuk
och jag tvekade en minut
Jag slår mig själv om jag nu vill
Det värker mer att tänka
till

Vilken tarm?

Jo, i TYSKATARMEN! Där kittlade det till idag! Det är väl det mest freaky en kropp kan uppleva en sommar 2009. Att det kittlar i tyskatarmen. Det är faktiskt

j
ä
t
t
e
k
o
n
s
t
i
g
t
!

Vet ni vad doktorn sa?

Hon sa

Börja äta kött och sluta ge blod

Jag fann det högst humoristiskt. Fnissade faktiskt hela vägen hem.

Just det, det här drömde jag

Jag drömde att jag gick till frisören. Inte Acke, vilket var dåligt, och hela besöket var en enda lång tvekan. Frisören sa att jag skulle få en lätt klippning så att hjässan hamnade lite längre ner. Och lite kastanjefärg 17 bara. Jag frågade vad det skulle kosta. Hon sa att det kostade 1250 kronor. Jag sa, det går inte. Hon sa att det var lite olika, det berodde lite på. Hon gick och kollade. En annan frisör kom efter ett tag och sa bakom sin hand att det skulle kosta 540 kronor för mig.

Jag kanske borde klippa mig...

Supernojan

Blev just uppmanad att se till att få träffa läkare på vårdcentral innan dagen är slut och annars söka upp närakuten, och i tredje fall, om det blir värre, ta mig till SÖS.

Fan vad jag inte vill vara ensam nu.

Dagens låt

är My valentine, Timo Räisänen.

Den fick mig att le ärliga leendet när jag trodde jag var som mest döende. Den där omisskännliga peppen dök plötsligt upp från ingenstans.

Reklam för mitt gamla, lika smarta jag.

Här är ett av mina gamla inlägg som jag tror att du vill läsa.

Det behandlar tankar kring etik och moral, varför människor är så okapabla att agera på ett sätt som jag anser vara rimligt, sunt och vettigt.

Ganska långt men läsvärt. Ta mig på orden!

Sjukdomsmotståndarnas diktatur, del 7.

Idag är jag inte redo för en chock. Idag har jag medlidande med mitt mod. Idag är det ingefärate. Choppad ingefära, lite kokat vatten, lite råsocker.

Jag har nojan och tror att jag fått svininfluensa. Jag grundar det på att jag känner mig tung från halsen och ner över hela bröstkorgen. Jag vill inte dö, faktiskt!

Come on ginger, gotta catch 'em all!

Sannas senaste upptäckt

Det hände alldeles nyss. Jag stod i duschen. Balkongdörren var öppen för i natt när jag vaknade och insåg att jag var väldigt varm så kom jag att tänka på det där med att frisk luft ska vara nåt att hänga i granen, jag har hört det nånstans i alla fall. Balkongdörren var öppen. Ytterdörren var låst. Badrumsdörren var öppen. Det var ungefär som att hela lägenheten var mitt badrum, alltså. Ett stort badrum med ett öppet fönster. Jag spelade [ingenting] på högsta volym. Reflekterade över texten i dagens favorit, låten En bättre dag från albumet Ingenting duger.

älskling jag har fått nog
jag ska gå ner till stadens flod
och låta vattnet fylla mina lungor och mitt blod
här kommer jag
himmel är du där
här kommer jag
mamma är du där
här kommer jag
änglar är ni kvar
nu går jag mot en bättre dag
jag har fått nog ( <-- slutet av låten, här dör jag. dör!)
den här världen räcker inte till ( <-- där blev jag Columbus)
låt mig va
det ger mig ingenting

Jag tänkte på att jag kanske kan prata lite med Christopher Sander när han spelar på En ljummen i gräset i augusti. Jag tänkte att jag måste fråga honom hur han tänkte, om det nu var han som tänkte. Vadå den här världen räcker inte till? Om alternativet är att gå och dränka sig, dvs dö, då vet vi inte om vi hamnar någon annanstans. Förhoppningsvis hamnar vi i helvetet med en jävla massa andra roliga människor. Men jag tror att dagarna försvinner. Det går inte att påstå att man ska "gå mot en bättre dag" genom att dö. Det skulle rentav kunna vara kontrafaktiskt. Vadå den här världen räcker inte till - för vad? Hur mycket kan en människa omfamna på ett liv? Hur mycket kan en människa uppleva? Vad är det som inte räcker till? Finns något mer än den här världen? Det är verkligen jättelöjligt att hävda att den här världen inte räcker till. Jättelöjligt! Jag är nästan beredd att kalla ett sådant påstående för emo (OBS skällsord!).

Jag tänkte då, att den här världen visst räcker till. Jag tänkte på vad jag åstadkommit den här morgonen. Jag har
- ätit frukost.
- internet-uppdaterat mig.
- diskat lite.
- funderat på varifrån blomflugorna kommer.
Detta tog mig ungefär två timmar. När jag gjort det, var min plan att ta tag i dagen - vilket jag också ska. Strax.

Jag tänkte, det är verkligen lugnt, jag hinner. Jag har all den tid jag behöver. Det är bara att göra. DO IT. Börja.

John framförde sin ömma moders visdom igår, och jag tänker inte glömma. Han sa

Man har bara två måsten i livet: att dö och att välja.

Väljer man då att den här världen inte räcker till - som jag inte tror på någonstans - då ska man vara medveten om att det är ett val. Ingen sanning. Bara ett val.

Den här världen räcker inte till känns som ett uttryck för depression. Som är en sjukdom, fine. Men mina erfarenheter säger mig att depression mer än sjukdom är ett val. Flera val. Och jag tänkte, jag har definitivt bråkat med mig själv. Kanske var det så att sjukdomen valde åt mig. Jag har bråkat med den i så fall, och lindat min egen vilja med sjutton lager gaffatejp för att få den att hålla och vara stark själv. Och jag kom till insikt om att det är möjligt. Jag upptäckte, gjorde min senaste upptäckt

cliffhanger



min senaste upptäckt, att

det går att leva.


Och jag fnissade till lite, när jag stod där i duschen. Jag tänkte, "wow, Sanna, vilken jävla upptäckt, verkligen, så att säga, observant". Men det var förstås löjligt. Att upptäcka att det går att leva är ungefär lika stort som det där som den där liraren sade,

"I think, therefore I am"

eller som det där som den där liraren sade,

"en ros är en ros är en ros"

vilket förstås är något att tänka på. Något att hänga i granen.

Jag tänkte på Jenny, som tvingas utstå sitt jobb. Vara den som mottar en miljard klagomål, en miljard gnälligheter, en miljard ångest. Att när arbetsdagen är slut så väntar bara döden eftersom matt och trött = död, i alla fall i min värld.

Att jag mindes när jag jobbade heltid. Jag hade, så att säga, inget liv. Jag jobbade, åt, sov x en miljard. För resten av tiden var jag död. Sen började jag plugga. Och det var lite som att uppfinna hjulet.

Det går att leva.

Efter Arvika har jag jobbat. Heltid. Från dag ett efter hemkomst alltså. Men med livet i ryggen, på något sätt. Jag har inte hunnit sova, tyvärr. Men. Trots heltidsjobb i två veckor har jag hunnit filmkvälla med Vicky och Angelica, vara i Göteborg i tre dagar, gå på bio två gånger, träffa väst-Sveriges mest fantastiska Jenny, fika med Robin, äta finmiddag med Timmy, dejta Helena (alltså vilken kvinna, jag säger bara det. Bara en sån sak som att ta med sig jordgubbar och glass till en helt vanlig fattiglappsdejt. Bara en sån sak!), Arvika-efterfest-förfesta med bästa festivalgänget, jag har hunnit vända uppochner på min lägenhet utan lyckat resultat sånär som på borttagandet av en absurd hög med damm under soffan, och. så. vidare. for. ever. Det går att leva.

För,
vi har all den tid vi behöver. Get things done. Så att säga. Tänk vad fint, om jag kan hålla fanan så här högt för all framtid. Jag antar att det går, om jag väljer det.

Torso

väldigt för dåligt använt ord. Torso kan vara det bästa ordet sedan hjulet uppfanns.

Smaka på det...

Inte så viktigt, men.

Heja heja HEJA P3! De får en blomma för att de gräver fram massa tokbra gamla låtar och inte är så jävla ... dåliga. De har helt enkelt ganska bra musikläggare. Tack P3 för frukost till

Brainpool - Bandstarter

Herrå

Dagens roligaste:

Jag hörde ett fragment av en konversation mellan två personer av manligt kön som var i färd med att panta burkar. Egentligen hörde jag bara en enda mening, som kom ur munnen på en enda person. En monolog, alltså? Ingen konversation? Ja? Vad var det jag hörde?

Det är bara tråkigt

Jag dör!!!

God (ontihuvet) morgon

Fina vovven.
Ville hellre vara hos oss i baksätet. Lyckades nästan.


Sak ett:
Jag skulle vilja vara ledig idag.

Sak två:
Supertipset: En ljummen i gräset.


.

Aktuella reflektioner

Krispiga morötter. Krispiga, saftiga morötter.
Nej, jag skulle inte tro det.
Jag skulle fan inte tro att det finns så mycket som går upp mot det!!
HEJ DÅ!!


Eller nej.

Först.

1.

Really, my wife can sometimes be a terrible dog.

Det berättade en fransman för mig idag. Han skulle köpa en fästingplockare, eftersom hans fru - som stod bredvid eller bakom honom hela tiden - hade fått en fästing. Jag visade dem vad vi hade att erbjuda, nämligen en fästingplockare för hundar. Den funkar givetvis utmärkt att använda på människor också. ... vilket jag framförde. ... varpå han sa

Really, my wife can sometimes be a terrible dog.

Jag fnissade till, frun stod knäpptyst och bara flinade lite skevt, tittade på mig. Och jag tänkte,

typiskt.


2.
Noterade en annan tänkvärdhet.
Jag stod och plockade varor i en gång. Hon passerade gången. Stannade till. Fick syn på mig och i samma ögonblick utbrast hon för sig själv

Ah, just det, smördeg!

Vafan? tänkte jag då. Varför påmindes hon om smördeg när hon såg mig?

På bussen till jobbet.

Dagens tankar. Tema: interaktioner.

Suppose,
mest av allt är det interaktioner. Lycka, harmoni, självkänsla, självförtroende. Allt byggs upp... helt likt proteiner. Varje aminosyra är en interaktion. Och vissa är essentiella. Vi måste ha dem. Utifrån. Och vi behöver varenda aminosyra. Annars kan vi få bristsjukdomar, olika svårighetsgrad.

"För sin egen skull" - människans största myt. Finns inte. Finns ingen egen skull. Existerar inte.

Och i så fall,
vi är flockdjur. Och det är vi. För vi är inget utan varandra. Vi äger inte kärlek utan interaktion. Vi kan inte gradera, inte komparera adjektiv eftersom referenserna blir hopplöst bristfälliga utan andra. Vi kan inte jämföra. Vi kan inte må. Vi kan glömma musiken. Vi kan glömma alla.

Exempel på interaktionsfri mänsklig företeelse:

?

Jag tänkte på ett getingstick,
men jag ångrade mig.

Som det där klyschiga om politik. "Allt är politik."

Interaktioner. Precis som klyschan om politik. Identisk.

= Människan är osjälvständig. Men det är hemligt. Och fruktansvärt kontroversiellt... vid närmare eftertanke.

Senaste fyndet:

Coop Forum i Handen erbjödchoklad med mintkrisp! Vegansk! För typ 14 spänn!

Sanna klad hest!

Är det verkligen okej?

Okej,
här är banden och artisterna jag såg på Arvika. Jag vet, skitmånga. Kanske vann jag. (Jag såg visst en konstig teaterpjäs också. Den var konstig.)Arvikafestivalen 09 borde få en liten, liten helgdag inskriven i kalendern, en flaggdag. Alla kan väl ställa sig på ett långt led, alla ni som korsade min väg eller lät mig korsa er? Kan ni ställa er på ett led så att jag får ge er alla en varsin puss?

Okej,
det är ett idogt jobb att försöka falla utan att någonsin landa. Åka utan att stanna. Kasta ankar utan att nå botten. Tryggheten ligger i vetskapen om att allt tillslut ändå bara blir aska. Det är lika bra att sätta eld på alltihop.

Okej,
okej. Jag tror det.

Arvika 2009 var så här:

(Om jag någonsin får energin tillbaka ska jag berätta mer.)