Det har slutat göra ont nu.

Nu är det varmt, vackert och snöpligt. Mest bäst.

Du brinner i min nacke.

Och jag vill hämnas varje gastkramande andetag och krypning från ryggslutet ner till knäet som är ditt fel.

Jag vill hämnas men vem fan är så jävla dum att den inte låter detta stanna som vätskefyllda armpuffar för att sedan i ensamhet och sällskap slita dem i bitar, stampa i pölen och se den dunsta bort, för att bli regn på ditt huvud. Just när du inte vill ha regnet. Så att hämnden blir obegripligt lidande för dig och inte min hämnd. Jag vill såra men jag är inte så jävla dum. Jag vill skicka dig till en stödgrupp för sådana som började korkade, kom till insikt och sen ändå fortsatte vara lika känslokalla. Så långt bort från närvaron att den bara verkligen är där i kuken. Allt annat är bara ljug. Det är så sorgligt och därför önskar jag dig denna stödgrupp. Min sorg utgörs av vetskapen att din djupa ånger och skam är känslor du aldrig kommer känna.