Bubbla

Jag tänker på de parallella sorgerna. Pappan vars dotter dog av splitter. Systern vars lillebror dog i cancer. Grisen som mördades tillsammans med hela sin familj. Bonden som slet hårdare än högsta chef hela sitt liv men som aldrig tog sig ur sin hunger. Och den personliga sorgen.

Den personliga sorgen där ingen dött. Inget blod har spillts. Där sorgen planerats i samförstånd.
Där smärtan sitter strax under skulderbladen in mot ryggraden. Där trycket sitter i halsen. Där en fråga som innehåller tre ord - "hur mår du?" - gör ögonen blanka. Där man försöker somna på kvällen och bli lugn genom att tänka på någon form av solsken men så kommer man att tänka på all utebliven framtid och svartnar i stället.

Jag tänker på att det är rätt fascinerande hur olika de här sorgerna är förankrade i kroppen. Krokarnas fästen har helt olika form och storlek. Livet är inte mjukt.

Time and faith.

Det är väl det vi får förlita oss till och kan vara säkra på.

Sammanslaget kan det ge oändligt med hopp och tillräckligt med kraft för att orka orka.

Vi har all tid i världen, rent socialt. Vi har alla möjligheter framför oss. Allt kan hända. Det är inte bråttom. Vissa hittar BFF och livskamrat vid 85 års ålder. 

Jag är bara ett barn.

det är inte det att jag inte kan. det är att jag inte kan hantera pressen.

när jag väljer ett mindre krävande sätt att leva längtar jag dödligt mycket efter utmaning och stimulans. när jag väljer utmaning och stimulans vill jag vika tyg och klappa kind. inget svårare.

ibland hatar jag vad jag gör med mitt liv så jävla mycket

vad du än gör med mig nu

integritet, vad har det nånsin gjort för mig?

vad nu integritet är. det kan vara flera saker. det kan vara att stå upp för sina ideal. det kan vara att acceptera sina känslor. det kan vara att ta sina känslor på allvar. det kan vara stolthet. det kan vara balansen mellan personligt och privat.

jag tror att vi är många som har lite svårt att få ordning på det här med att försvara sin integritet. det kan bero på att integritet är ett självreflexivt begrepp samtidigt som det är svårt att tala om integritet utan att sätta det i relation till andra. hur bra en är på att försvara sin integritet beror på sociala normer, förväntningar, antaganden och önskemål. fan skitsvårt helvete.

ibland går det inte att förklara vikten av lite jävla integritet. ganska ofta, faktiskt.
i andra fall kan integriteten te sig som en mur runt en människa.
när det är svårt att avgöra vad som gäller just i detta nu blir det överhettning i hjärnan och en ba: i'm out. flyktigt. orotat. vilset. balans alltså, varför ska det vara så himla svårt? och hur mycket hänsyn är det rimligt att ta till andra människors förväntade tankar och reaktioner? det är ju visserligen livsnödvändigt men också sjukt.

hej hej!

elvira

det finns en sak jag uppskattar med födelsedagar. de blir hållpunkter.

förra gången hade jag fest med glittertema. jag lyssnar fortfarande på playlisten från festen säkert en gång i veckan. när jag skrubbade golv sista gången i årsta, på ett ställe jag skrubbat så många gånger förr, hittade jag glitterkorn. de är överallt. de har lämnat ett skimmer över lägenheten.

förra gången var ett annat liv. omöjligt mycket har förändrats.
till och med mitt namn har förändrats.

jag är trött. t r ö t t

konfrontation och att ta sig ton

konfrontation och att ta sig ton

konfrontation och att ta sig ton

konfrontation och att ta sig ton

konfrontation och att ta sig ton

konfrontation och att ta sig ton

konfrontation och att ta sig ton

konfrontation och att ta sig ton

staden vaknar

i mörkret ser kyrkan ut som chtulu. när solen gått upp övergår det svarta i det vita. det vita är lika ogenomträngligt. det finns en gräns för hur långt blicken kan nå.

de latenta människofabrikerna rör sig utan strategi. de drivs av solen och förleds av måldokumenten. den som inte är förledd är ett monster i den svarta/vita världen. ett lyckligt monster.

jag undrar hur jag drivits så långt att jag accepterar en brännande känsla i mellangärdet. jag vet att svärtan bara är en stad i skugga. jag vet att det vita bara är ett moln i markhöjd. jag vet att jag kan känna. jag vet att jag kan förstå vad som händer när det bränner. men jag accepterar känslan.

jag accepterar den eftersom det är en återkommande sveda. alltså accepterar jag den.

och det hela hålls samman av ett rep tillverkat av materialet arbetslinjen.

ALLTSÅ OMG CHILLA KOMPIS
MVH,
PRATAR MED MIG SJÄLV

LÅT MIG FÅ FÖLJA DIG NER

MEN GUUUUUUUUD VAD KROPPEN SKA HÅLLA PÅ
OCH KÄNNA SÅ JÄVLA MYCKET!
VACKERT MEN FÖR JÄVLA STÖRIGT OCKSÅ
JAG TÄNKER PÅ SAKER SOM:
• JOGGA PÅ STÄLLET
• SPÄNDA GUMMISNODDAR
• GRÄVA GROP I TORR SAND
• BYGGA KORTHUS
JAG FATTAR PRECIS VAD JAG MENAR

FÖRRESTEN ÄR DET INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN IDAG

är du svårflirtad lille vän?