Sjukdomsmotståndarnas diktatur, del 4.

Mer ingefära. Denna gången tillsammans med röd paprika. Aaaah. Huuu. JÄVLAR. Woah.

Sjukdomsmotståndarnas diktatur, del 3.

Nytt intag av ingefära. Denna gång med sojayoghurt. Jordgubb + ingefära = ahh. Huhh.

Sjukdomsmotståndarnas diktatur, del 2.

Försvaras numera även av vitlök. Brr. Huuu. Huwwuw. Yes.

Sjukdomsmotståndarnas diktatur.

Brr. Oahh. Huuuwww. Hubub. Whoha. Uääh. <-- Precis så där reagerade jag när jag, efter att ha lyssnat på resonemang av en farbror doktor i P3, rev en tesked färsk ingefära, lade på en liten bit bröd, tuggade och svalde. Nu jävlar ska förkylningsjäveln dö. De ondskefulla virusen och bakterierna - hur nu mina inkräktare behagar titulera sig - ska kärleksfullt omfamnas av ingefärans förföriska karaktär, lockas in i ingefärans benhårda grepp, in i en återvändsgränd som slutar med lobotomering och efterföljande förvirring. Grov förvirring. De jävlarna ska glömma vad de gör i min kropp. Det är dealen jag har med ingefäran. Ok.

Kroppslig revolution, det var så det kändes när vi bondade fysiskt.
- Steg ett: Munnen. Ni vet, det man äter av färsk ingefära är roten, en beige knölig rot. Beige är något av min hatfärg. Det är ju så fruktansvärt beiget. Menlöst, försiktigt, beiget. Detta är dock ett simpelt vilseledande trick som ingefäran tagit till. Det finns nämligen inget beiget över ingefärans reaktion med kroppen, no no. Jag stod först med min rivna ingefära på en helt vanlig sked, men jag överlistade ingefäran och insåg den svåra följd ett koncentrerat intag av dito skulle innebära. Så, vägen in i min kropp gick via min frukostsmörgås med hommus. Jag höll näsan täppt. Ingefära smakar för mycket. Styrkan... Den kom smygande, I can tell. Det kändes som att tugga på något som det inte är meningen att man ska tugga på, som oätliga, trådiga blomblad. Det stack, det växte och det var ett helvete att svälja. Men jag lyckades. Lite vatten och lite kaffe att skölja ner med gjorde susen.
- Steg två: Magen. Magen är inkörsporten till det tyngre. Allt jag upplevde i munnen upplevde även min mage, plus lite till. Ingefäran tog spjärn, mobiliserade all sin kraft och har nu börjat sin skoningslösa, förföriska motinvasion.
- Steg tre: Efterdyningar. Jag känner det i hela kroppen. Lätt omtöcknad, mina händer darrar lite, en kylande känsla i mina ben; det är boten mot ondskan som strålar ut. Mitt huvud känns lite tungt. Det är action därinne.

Och kampen fortsätter. Vi ska bonda igen. Kanske ska min nufynna vän även föräras sällskap av den spetsiga förtruppen vitlök. Tillsammans ska de driva ut alla mina inre fiender. Jag är lugn. Jag observerar. Vi ska vinna. Tummis.

Tre konstateranden

#1: Världen är liten, det stämmer! Och det är himla festligt.

#2: På fredag, första maj, tillträder jag som vice ordförande i Södertörns miljö- och utvecklingsförening (SMUF). Till detta vill jag lägga ett ! med eftertryck.

#3: Kommande lördag går i bob hunds tecken. Det gör mig lycklig. Och taggad. Känns ca bäst.

Timmy hade köpt en skiva...

(Klicka på bilden så blir den större. Tips.)

Empire Jazz. Det här är roligt. Jag gillar!

Bäst i världen.

Further explanations unnecessary.

Skulle kunna vara lycka.

Ja, för den här serien innehåller alla element. Nyfikenhet. Kärlek vid första ögonkastet. Övertygelse. Envishet. Spänning. Vilken kille. Jag gillar. Det gör inget att det inte är på riktigt. Jag blev glad i själen. Fint!


(Snodd från Me against them.)

Den här killen...

...kom jag att tänka på nu, bara så där, helt apropå. Denna bild alltså... vilket ögonblick. Den är tagen på nån klubb i Göteborg under Way out west förra sommaren. Det var väldigt lång kö till baren. J gick på kryckor. K lånade, provade lyckan och utnyttjade de nyvunna kryckorna maximalt. Kort sagt gick det bra. Och det var kul, sjukt kul.

Jag har grava problem att koncentrera mig alltså. Man kan till exempel fråga sig varför jag sitter och skriver det här när jag har seminarium imorrn, elva frågor att besvara tills dess och ska jobba i kväll. Det kan man fråga sig. Jag har även tvättat idag. Löst ett flertal sudoku. Diskat. Filat på mitt lilla DBK-projekt. Betalat räkningar. Festival-rekat (och blivit förälskad i den här, till exempel). Blabla, blabla, blabla. That is, jag vill ha sommarlov.

Korvsjö:

korvsjö, sjö med korv- eller hästskolik form som bildats genom att en meanderbåge i en flod eller å avsnörts och isolerats. Korvsjöar är vanliga där vattendrag rinner över flacka landytor.

Och i övrigt...

...så är allt en stor röra. Men det är bara roligt. Bara roligt.

Tre saker:

1)
Lapprevolutionen har börjat.

2)
Jag önskar att den här katten bodde hos mig aningen mer permanent och tryggt än den osäkra timme den var på besök hos mig i lördags, med ena tassen i livet och andra i döden.

3)
Wow. Grym helg.

Två lappar:

Den här satt på pendeltåget vi åkte med när vi skulle på bio. Jag blev inspirerad. Nog att detta budskap inte skakade om min värld (även om jag tycker att detta är bland det smartaste kristna meddelande som går att knåpa ihop), men vem av de människor som slår sig ner invid en handskriven, fasttejpad papperslapp läser inte vad som står? Detta kanske är vägen till revolution. Bläckpenna, papper, tejp.

Den här satt på busshållplatsen senare på kvällen. Jag kände mig nöjd. Stark kille.

Engelska ägg!

Nu har jag lagt sista handen på mina påskpraliner. Jag har valt att kalla dem engelska ägg. Jag tror bestämt att det kan vara de bästa engelska ägg denna jord någonsin skådat.

1) De är formade som ägg.
2) De ser ut som kokta ägg inuti.
3) De är till bredden fyllda med tre av de bästa smakerna som existerar: choklad, kokos och citron.
4) Ingen höna kom till skada vid framställningen.

Kokosmassa. Nymodigheter i mitt medvetande. Kärna av äggfri lemon curd.

Det bruna guldet.

Man kan lätt tro att jag är en naturbegåvning när det gäller chokladdopp. Dessvärre är så inte fallet.

Ett engelskt ägg. Det är så här det ser ut.

Glad påsk på er. Och ha nu tråkigt idag för i helvete! Lid!

Fest med djur

Idag har jag jobbat. Det var över åtta månader sedan senast. PLU-koderna satt kvar i fingrarna. Eller ja... Jag hade ju pluggat lite, men faktiskt väldigt lite. De PLU-koder som inte fanns med i mina papper satt kvar i fingrarna. Jag är nöjd. Ser det som en triumf. Vad är mest självuppfyllande av god hälsa, karriär och PLU-koder som sitter i ryggmärgen? Just det. Just det.

När jag satt i min lilla borg, dvs kassan, gick det återigen upp för mig att jag vuxit sen jag började plugga. Jag skulle kunna skriva om min upplevda utveckling i många tusentals bokstäver, men det blir inget av med det idag. Däremot ska jag delge er en fascinerande insikt som kanske inte låter som någon big deal, men att tänka på det får min vänstra mungipa att dra snett uppåt. Jag insåg att jobbet inte är så viktigt längre. Som bakgrund till detta ligger ett antal faktum. Jag har väldigt hög arbetsmoral. Jag är ständigt rädd att göra folk besvikna. Jag tror ofta att jag har ett stort ansvar, att jag är viktig (i en negativ, prestationsbetonad bemärkelse och utan spår av egoboost). Man skulle kunna säga att min självbild inte alltid har stämt överens särskilt väl med verkligheten.

Jag tror att det varit bra för mig, hela studiegrejen. Man skulle kunna förenkla det hela och säga att studier är ett sätt att sysselsätta sig, en säker inkomstkälla samtidigt som man träffar nya människor. Man kan också addera en god mängd substans genom att istället se på studier som en stor satsning. Man lånar enorma pengasummor, man lägger pannan i djupa veck över dyra böcker på främmande språk. Man offrar oändliga timmar för den högre kunskapens skull. Allt detta utan att veta vad det leder till - egentligen. Snacka om att kasta sig ut handlöst.

Mig har det gett perspektiv. Perspektiv som smugit sig på utan att jag märkt det. Jag satt i min borg idag och tänkte perspektiv. Jag tänkte att "här sitter jag på jobbet. Jag är trevlig mot kunderna. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra, men där går bannemej gränsen" och jag levde mig in i den flackande kropp jag besatt för ett år sedan. Jag tänkte att "jag är stadigare nu" och jag kände mig nöjd. Jag var inte arg, inte glad, bara nöjd. Det var inte så viktigt. Värt allt, men allt är värt allt och nu är nu.

Konstigt.

En annan tanke som var betydligt mer frekvent hos mig under min jobb-session idag var denna: Nu stundar fest med djur. Att festa på djur. Påskalamm. Helgskinka. Ägg. Död. Jag blev lite svettig längs ryggraden. Lite ilsk. Sen tänkte jag att folk inte är onda. Människan är inte ond. Hon är däremot drottningen av slentrian. Jag kände inget hopp. Jag tänkte "vad pysslar jag med?" och såg mig själv gömma mig bakom en pelare medan någon annan stred i sitt livs kamp, glidandes ner i avgrunden, bara några meter bort. Jag gör ju ingenting. Men vad ska jag göra? Det är klent att inte leta upp en ände att börja i.

Ps. Öppna batteriluckan. Ta ut batteriet. Sätta tillbaka batteriet. Stänga batteriluckan. Voilà. Kameran funkar. Ibland är jag bara för mycket...

Konstateranden

#1: Jag behöver köpa ny kamera

#2: Jag behöver köpa ett par riktiga hörlurar

#3: Jag behöver köpa ny iPod

#4: Mitt stackars lilla huvud har gått och blivit helt förvirrat

Nära är inte på.

Det var så skönt att träna igår att jag gjorde det idag igen. Många tänkte som jag, trångt var vad det blev. På Friskis & Svettis är tredje låten alltid en löp-låt, då man springer runt i lokalen. Jag är en av dem som alltid tar ytterspåret så att jag kan trycka på så mycket som möjligt i stegen. Idag, i trängseln, handlade det mycket om att parera mellan ben och väggar när jag sprang. Självklart gick det utmärkt. Jag har faktiskt aldrig ens sett någon trilla. När jag sprang runt, med huvudet ibland endast några centimeter från en metalldörr hit, en hylla eller en pelare dit, så tänkte jag - som ett mantra, nästan - att

nära är inte på.

Min pappa har indoktrinerat den frasen i mig, oftast i samband med att han backat bilen upp för nedfarten till sitt tillika mitt gamla hem. Han verkar göra det till något av en sport, att backa upp så nära vår brevlåda det någonsin är möjligt. Nära är inte på.

Jävligt bra alltså. Nära är tamejfan inte på. Det kan man lära sig mycket av. Nästan är inte perfekt. 99 % är inte 100 %. Och omvänt: Lite barnarbete är också barnarbete. Lite sen till bussen kan innebära för sen till bussen. Pow.

Man slösar så mycket tid på att göra ingenting. Det är bra, ofta, men kan också vara bra att ha i skallen. Det går att vara så sjukligt effektiv om man bara vill. Det går att åstadkomma cirka allt, om man utnyttjade tiden bättre. Nära är inte på, effektiv är inte slösaktig. Nåt sånt. It's all up there...

Men framför allt... Nära är inte på. Tänk på det!

Alltså, jag läser ju väldigt dåligt, men...

Idag har jag fått två nya böcker från bokklubben jag råkade gå med i. Jag glömde helt enkelt bort att avbeställa dem. De heter "Samtal genom dimensioner" och "Tankens makt. Visualisering - handledning och idéer". Den sistnämnda verkar onekligen intressann* på riktigt. Jag fnular mycket på sånt där. Men den första... På baksidan omnämns karmisk utmaning, samtidigt existerande dimensioner och aura. Såna saker. Jag vill flina, men blir motvilligt fascinerad. Det kan hända att jag slutar som spirituell new age-tant när jag blir gammal. Tarotkort och Sanning. Haha.

Nåväl. Nu har jag fem böcker från bokklubben liggandes på hög. Samt två hematitstenar som korrelerar med baschakrat och fyra CD-skivor med konstiga grejor på. Klubbens slogan är "Sveriges största bokklubb som ger dig livsenergi". Jag tippar på att den innehåller ett syftningsfel.

Intresseklubben får gärna anteckna även detta.


*Jag blev helt ställd när jag skulle skriva detta. Varför finns inte en n-genusversion av ordet för? Det korrekta ordet att använda är troligen "intressant", men. Why not vara delaktig i den språkliga evolutionen, tänker jag.

Tamejfan herbivor.

Nu sitter jag och läser om näringsstrukturer i olika samhällen i naturen. Visserligen har jag bara hunnit läsa två meningar än så länge, men jag har redan blivit illa till mods. Världen är verkligen skapad och uppbyggd av dödande. Det är oundvikligt. Djur äter djur. Ni vet:Är jag blödig eller? Det måste pågå så enormt mycket "naturligt" lidande i världen. Jag vet ju att åtminstone alla däggdjur känner smärta. Det är också allmänt känt att det inte finns några levande organismer som inte lever i syfte att fortsätta leva och helst föröka sig. Trots att illustrationer av näringskedjor typ alltid är tecknade så blir jag liksom arg. Jävla satans ormjävel! Jävla späckhuggarjävel! Jävla lejonhelvete!

Snacka om antropocentriskt synsätt.

"Naturligt" skriver jag. Jag tänker distinktion. Människan är fullständigt frikopplad från det "naturliga" för mig. Vi är djur som utvecklat en sån makalös aggressivitet att allt vi gör känns som resultatet av destruktiva mutationer. Människan är en cancersvulst på jordakroppen. Människan är, trots sitt naturliga ursprung, en onaturlig del i näringsväven. Det vi gör är utom alla rimliga naturliga gränser.

Vi kan kalla det intelligens. Vi vann kriget. Alla andra är under oss och vi har all makt. Men vi skulle inte klara oss utan alla varelser i vårt herravälde. Tänk den kapitalistiska pyramiden. Faller en faller alla. Och djuren står längst ner. Ah, jag önskar jag kunde donera intelligens till dem så att de kunde ta ut oss.

Djur äter djur och har alltid gjort det, helt naturligt. Det är sorgligt att se eftersom jag och i alla fall några andra människor har utvecklat en empatisk förmåga. Frågan är om vi människor är djur. Jag tror vi är monster. Monster med ett storhetsvansinne som underkuvar empatin så till den milda grad att det som kommer ut ur munnen är ett tomt, hånfullt skratt.


1) Intelligens.

2) Moral.

3) Empati.

4) Självmedvetande.

5) Förmåga att urskilja orsakssamband.


Fem punkter ovan, dessa är människans utmärkande drag. Consider it. Hur kommer det sig att människan äter djur, våldtar djur, utsätter djur för tester till människans gagn, klär på sig djur, stänger in djur, skrattar och pekar åt djur, stoppar in dem i mänskligt arbete? Hur kommer det sig att människan utnyttjar, torterar och mördar andra djur om de fem punkterna ovan är människans utmärkande drag?


1) Urartad intelligens.

2) Undertryckt moral.

3) Oförmåga till empati.

4) Förnekat självmedvetande.

5) Oförmåga att urskilja orsakssamband.

Människan är ett monster.

Hur Sanna äter mat.

Nu har jag precis klämt i mig min kulinariska dröm till lunch, bestående av wokade grönsaker, kikärtor och överblivna makaroner. Det var, ptja, lite torrt. Men det är fascinerande hur mycket smak lite salt och peppar kan ge till naturella grönsaker. Salt är förresten knappast nån krydda, jag blir lite knäpp på det där. Salt är ju en jonförening som påverkar det osmotiska trycket i maten, antar jag. Och så smakar det gott. Hum. Kan en krydda klassas som krydda om den inte har någon mer smak än... öh, salt?

Jag är en mycket beräknande förtärare. Som vanligt när jag äter mat så åt jag idag efter principen spara det bästa till sist. Det är inte helt logiskt egentligen eftersom själva kombon av matens olika delar brukar lyfta hela upplevelsen. Det brukar vara det kolhydratrika på tallriken jag sparar till sist, men jag är lite selektiv: Om jag sparar så är det oftast potatis eller pasta jag sparar. Jag älskar potatis och pasta. Med salt... Ketchup kan vara bra. Och fett. Herregud. Min hjärna slår volter av lycka. Min lunch idag avslutades följaktligen med en portion pasta. Allt annat var borta.

Om det inte är potatis och pasta till maten jag äter, utan kanske bulgur, ris, quinoa eller nåt sånt så brukar jag se till att disponera resten av maten perfekt i förhållande till mängden kolhydratkälla - helst så att det blir perfekt. Alltså: Det ska alltid finnas ett antal ultimata tuggor på min tallrik. Om det är obalans redan från början så är det helt enkelt bäst att ta konsekvenserna av det och äta upp det som förstör. Helst vill jag också skära upp allt i lagoma bitar så att jag kan lägga ifrån mig kniven helt. Helst äta med sked. Jag är så jävla ful i kanten alltså, tur att jag förmodligen aldrig kommer gå på Nobelmiddagen.

Intresseklubben får gärna anteckna detta.

Första april, inget lur, bara bra.

Bra saker idag:

• Värmande sol.

• Sommarfeeling i lilla hjärtat.

• Min biologibok är bra.

• Min biologibok påpekar det idiotiska med att äta kött.

• Jag fick en fantastiskt fin inbjudan till min fantastiskt fina klasskompis bröllop. Jag blev rörd.

• Diabas är en snygg bergart.

• Både biljett och resa till Arikafestivalen är kirrad. Yahoo.

• Jag åt ett färskt oreganoblad som var starkt! Fascinerande.

• Mirah är en musikalisk prinsessa som skjuter in små, små värmestrålar i mitt hjärta.

• Homosexuella får snart gifta sig i Sverige!!!!