fredag 26 december 2014
måndag 22 december 2014
söndag 21 december 2014
Löjets skimmer över staden och oss alla
Vad är det vi gör när vi försöker? Hur ska vi förstå våra patetiska försök? Är det inramningen som är patetisk eller är det handlingen i sig? Är det verkligen handlingen i sig? Vi motsätter oss allt och vi vill störta allt, och vad som sedan ska växa fram kan vi knappast föreställa oss. Vi har givetvis förmågan att förstå att ett fåtal inte kan göra skillnad – men detta är ett argument som i praktiken endast hämmar handling och, ännu viktigare, det är inte skillnaden i sig som är central. Handlingen, människan är inte central men rörelsen är det. Rörelsen, som i förflyttningen, är central och solidariteten är det.
Solidariteten. Hur går det att leva solidariskt i kapitalismen, där allt är varufierat, där allt värde räknas i kronor, där både bytesvärde och bruksvärde är monetariserat och där varje använd krona, varje såld arbetstimme, varje stopp vid röd gubbe upprätthåller kapitalismen? Hur går det att förstå en solidarisk handling i ett sådant samhälle?
Vi motsätter oss allt och samtidigt ser vi hur själva förutsättningen för livet förstörs. Nu. Kapitalismen dödar sig själv. Det är förvisso tacksamt. Men om man ändå gillar livet och vill något med livet och betraktar livet som något som kan tänkas ha en annan mening än att vara ett kugghjul. Om det nu är så att man vill fortsätta leva, i all sin enkelhet leva, kanske se sina nuvarande eller kommande eller vänners barn leva och inte dö. Och förutsättningen för livet förstörs. Och om vi förstår utan att med egna ögon se det elände som gör att vi trots detta fortsätter leva. Att vi kan äta för att de förslavat alla djur. Att vi kan äta för att de tror att vi har makt i den storleksordning att vi kan underkasta oss naturen. Detta patetiska. Att vi kan äta för att de subventionerar jordbruket där de anser det rimligt eftersom att de har råd dvs det finns pengar att tjäna och således sänker detta mystiska världsmarknadspris så att ingen bonde kan leva av sin produktion någonstans. Alltså ingenstans. Tänk att någon kan tro på detta system. 800 miljoner människor är kroniskt hungriga varav på en höft 400 miljoner är bönder som producerar mat i detta sjuka system och ändå är kroniskt hungriga. Att vi kan äta för att de maximerar den kortsiktiga nyttan av hög avkastning i jordbruket eftersom kvartalsrapporten är viktig och de därför inte bryr sig om jordbrukets avkastning nästa år. För att monetärt värde är ojämförbart eftersom pengar har ett egenvärde.
Om vi ser detta elände, denna död som ger oss mat och iPhones, bostäder, så kallad välfärd, ekonomisk tillväxt och rödvin. Finns det då någon handling som utgör motstånd i ett land som Sverige, i en stad som Stockholm?
Att göra upp med den medvetna konsumtionen.
En del av min kritik mot systemet är sådan att den påverkar vad jag köper. Liberalerna tror de kan jubla. Som en fullständigt passiv handling är en konsekvens av diverse insikter att det finns personer som inte köper de saker som har producerats med direkt hjälp av slaveri och död, det vill säga produkter som är knutna till djurindustrin. Det är givetvis omöjligt att vara hundraprocentig men det går att försöka. När det gäller mat kan denna passiva handling samtidigt förstås som det enda rimliga sättet att äta solidariskt. Å ena sidan är handlingen passiv. Å andra sidan är motsvarande aktiva handling, att köpa mat från djurindustrin, ett upprätthållande av det fråntagande denna industri innebär. Fråntagande av rätten till livet själv. Djurets, ja, men också människans. Den upprätthåller en industri som fråntar 800 miljoner människor rätten att äta sig mätta av den mat vi faktiskt producerar. Totalt producerar "vi" över vår förmåga men fördelar efter mänskligt behov minus cirka 800 000 000 människor. Djurindustrin, denna brutalt lågeffektiva industri som dessutom bygger på död, dödar också människor. Långsamt. Varje dag. Och i framtiden. Det är rimligt att inte vilja ta i den med tång. Och att inte moralisera är också en rimlig men svår strävan. Och jag hatar medveten konsumtion. Men den som inser eländet och kan sätta det i direkt proportion till sig själv och ändå inte pallar med denna löjligt enkla passiva handling är förhoppningsvis smart nog att ha ett riktigt bra argument till detta. Återigen, som enskild människa har vi ingen makt att påverka, vi gör ingen skillnad och det går förstås att komma fram till att det är någon form av späkning att omsätta denna typ av medvetenhet i passiv praktik. Det är väl inte orimligt alls, egentligen. I ett kapitalistiskt samhälle är det svårt att se detta på annat sätt än medveten konsumtion och medveten konsumtion är kapitalismens vän och kamrat. Den är till och med en korrigering av marknaden som ju enligt nationalekonomisk teori måste befolkas av informerade konsumenter. Och så vidare. Medveten konsumtion är av ondo och samtidigt är det kris här och nu. Själv har jag jävligt svårt att finna skäl att döda mer än nödvändigt. Varken döda liv eller döda förutsättningar för liv. Döden är inte skrattretande.
Man får naturligtvis aldrig inbilla sig att en passiv handling som att leva veganskt är ett motstånd på riktigt. En ekologisk jävla banan eller ett rättvisemärkt kaffepulver är passiv skademinimering inom systemets ramar, men det betyder inte att den underliggande förståelsen för människors direkta beroende av biosfären eller den underliggande förståelsen för dessa exploaterande och dödliga industriers direkta konsekvenser för människor (som alla andra industrier) inte finns där. Att denna underliggande förståelse tar sig ett av oändligt många möjliga uttryck på samma sätt som det gör för den liberala konsumentmaktälskaren innebär utrymme för sammanblandning och detta är minst sagt problematiskt. Men logiken bakom är väsensskild och handlingen är väsensskild i den meningen att konsumentmaktälskaren ser sin handling som aktiv och som ett medel för påverkan.
Jag har många vänner som försöker, som varje dag försöker förändra, om än det lilla. Jag besväras av de som tror på det de gör när de helt uppenbart agerar på kapitalets premisser, men jag är inte mindre ödmjuk än att jag utgår från att minst 95 % av också mitt eget agerande är just sådant och att hegemonins järnbur förklarar det mesta av allas slapphet. Det är lättare att föreställa sig domedagen än livet bortom kapitalismen. Ändå förstår jag att om de inte gjorde det vet jag inte vem jag vore. Och om jag inte vet vem jag vore finns förmodligen tusen åter som inte vet vilka de vore. Och så finns det även de försök som inrymmer mer genuint motstånd. Det betyder återigen inte att den enskilda personens motstånd gör skillnad, men det stör. [Insert allehanda småkriminalitet, återtagande, motstånd mot exploatering] Det sätter igång en rörelse. Ingen sammanhängande eller organiserad rörelse, men en rörelse.
Någonting att bygga någonting annat på. Något som ifrågasätter, ljussätter lieringen med borgerligheten och den globala arbetsfördelningen. Vi kan väl ändå inte hålla på och vara mer patetiska än vi redan är?
Solidariteten. Hur går det att leva solidariskt i kapitalismen, där allt är varufierat, där allt värde räknas i kronor, där både bytesvärde och bruksvärde är monetariserat och där varje använd krona, varje såld arbetstimme, varje stopp vid röd gubbe upprätthåller kapitalismen? Hur går det att förstå en solidarisk handling i ett sådant samhälle?
Vi motsätter oss allt och samtidigt ser vi hur själva förutsättningen för livet förstörs. Nu. Kapitalismen dödar sig själv. Det är förvisso tacksamt. Men om man ändå gillar livet och vill något med livet och betraktar livet som något som kan tänkas ha en annan mening än att vara ett kugghjul. Om det nu är så att man vill fortsätta leva, i all sin enkelhet leva, kanske se sina nuvarande eller kommande eller vänners barn leva och inte dö. Och förutsättningen för livet förstörs. Och om vi förstår utan att med egna ögon se det elände som gör att vi trots detta fortsätter leva. Att vi kan äta för att de förslavat alla djur. Att vi kan äta för att de tror att vi har makt i den storleksordning att vi kan underkasta oss naturen. Detta patetiska. Att vi kan äta för att de subventionerar jordbruket där de anser det rimligt eftersom att de har råd dvs det finns pengar att tjäna och således sänker detta mystiska världsmarknadspris så att ingen bonde kan leva av sin produktion någonstans. Alltså ingenstans. Tänk att någon kan tro på detta system. 800 miljoner människor är kroniskt hungriga varav på en höft 400 miljoner är bönder som producerar mat i detta sjuka system och ändå är kroniskt hungriga. Att vi kan äta för att de maximerar den kortsiktiga nyttan av hög avkastning i jordbruket eftersom kvartalsrapporten är viktig och de därför inte bryr sig om jordbrukets avkastning nästa år. För att monetärt värde är ojämförbart eftersom pengar har ett egenvärde.
Om vi ser detta elände, denna död som ger oss mat och iPhones, bostäder, så kallad välfärd, ekonomisk tillväxt och rödvin. Finns det då någon handling som utgör motstånd i ett land som Sverige, i en stad som Stockholm?
Att göra upp med den medvetna konsumtionen.
En del av min kritik mot systemet är sådan att den påverkar vad jag köper. Liberalerna tror de kan jubla. Som en fullständigt passiv handling är en konsekvens av diverse insikter att det finns personer som inte köper de saker som har producerats med direkt hjälp av slaveri och död, det vill säga produkter som är knutna till djurindustrin. Det är givetvis omöjligt att vara hundraprocentig men det går att försöka. När det gäller mat kan denna passiva handling samtidigt förstås som det enda rimliga sättet att äta solidariskt. Å ena sidan är handlingen passiv. Å andra sidan är motsvarande aktiva handling, att köpa mat från djurindustrin, ett upprätthållande av det fråntagande denna industri innebär. Fråntagande av rätten till livet själv. Djurets, ja, men också människans. Den upprätthåller en industri som fråntar 800 miljoner människor rätten att äta sig mätta av den mat vi faktiskt producerar. Totalt producerar "vi" över vår förmåga men fördelar efter mänskligt behov minus cirka 800 000 000 människor. Djurindustrin, denna brutalt lågeffektiva industri som dessutom bygger på död, dödar också människor. Långsamt. Varje dag. Och i framtiden. Det är rimligt att inte vilja ta i den med tång. Och att inte moralisera är också en rimlig men svår strävan. Och jag hatar medveten konsumtion. Men den som inser eländet och kan sätta det i direkt proportion till sig själv och ändå inte pallar med denna löjligt enkla passiva handling är förhoppningsvis smart nog att ha ett riktigt bra argument till detta. Återigen, som enskild människa har vi ingen makt att påverka, vi gör ingen skillnad och det går förstås att komma fram till att det är någon form av späkning att omsätta denna typ av medvetenhet i passiv praktik. Det är väl inte orimligt alls, egentligen. I ett kapitalistiskt samhälle är det svårt att se detta på annat sätt än medveten konsumtion och medveten konsumtion är kapitalismens vän och kamrat. Den är till och med en korrigering av marknaden som ju enligt nationalekonomisk teori måste befolkas av informerade konsumenter. Och så vidare. Medveten konsumtion är av ondo och samtidigt är det kris här och nu. Själv har jag jävligt svårt att finna skäl att döda mer än nödvändigt. Varken döda liv eller döda förutsättningar för liv. Döden är inte skrattretande.
Man får naturligtvis aldrig inbilla sig att en passiv handling som att leva veganskt är ett motstånd på riktigt. En ekologisk jävla banan eller ett rättvisemärkt kaffepulver är passiv skademinimering inom systemets ramar, men det betyder inte att den underliggande förståelsen för människors direkta beroende av biosfären eller den underliggande förståelsen för dessa exploaterande och dödliga industriers direkta konsekvenser för människor (som alla andra industrier) inte finns där. Att denna underliggande förståelse tar sig ett av oändligt många möjliga uttryck på samma sätt som det gör för den liberala konsumentmaktälskaren innebär utrymme för sammanblandning och detta är minst sagt problematiskt. Men logiken bakom är väsensskild och handlingen är väsensskild i den meningen att konsumentmaktälskaren ser sin handling som aktiv och som ett medel för påverkan.
Jag har många vänner som försöker, som varje dag försöker förändra, om än det lilla. Jag besväras av de som tror på det de gör när de helt uppenbart agerar på kapitalets premisser, men jag är inte mindre ödmjuk än att jag utgår från att minst 95 % av också mitt eget agerande är just sådant och att hegemonins järnbur förklarar det mesta av allas slapphet. Det är lättare att föreställa sig domedagen än livet bortom kapitalismen. Ändå förstår jag att om de inte gjorde det vet jag inte vem jag vore. Och om jag inte vet vem jag vore finns förmodligen tusen åter som inte vet vilka de vore. Och så finns det även de försök som inrymmer mer genuint motstånd. Det betyder återigen inte att den enskilda personens motstånd gör skillnad, men det stör. [Insert allehanda småkriminalitet, återtagande, motstånd mot exploatering] Det sätter igång en rörelse. Ingen sammanhängande eller organiserad rörelse, men en rörelse.
Någonting att bygga någonting annat på. Något som ifrågasätter, ljussätter lieringen med borgerligheten och den globala arbetsfördelningen. Vi kan väl ändå inte hålla på och vara mer patetiska än vi redan är?
söndag 7 december 2014
lördag 6 december 2014
måndag 24 november 2014
Bubbla
Jag tänker på de parallella sorgerna. Pappan vars dotter dog av splitter. Systern vars lillebror dog i cancer. Grisen som mördades tillsammans med hela sin familj. Bonden som slet hårdare än högsta chef hela sitt liv men som aldrig tog sig ur sin hunger. Och den personliga sorgen.
Den personliga sorgen där ingen dött. Inget blod har spillts. Där sorgen planerats i samförstånd.
Där smärtan sitter strax under skulderbladen in mot ryggraden. Där trycket sitter i halsen. Där en fråga som innehåller tre ord - "hur mår du?" - gör ögonen blanka. Där man försöker somna på kvällen och bli lugn genom att tänka på någon form av solsken men så kommer man att tänka på all utebliven framtid och svartnar i stället.
Jag tänker på att det är rätt fascinerande hur olika de här sorgerna är förankrade i kroppen. Krokarnas fästen har helt olika form och storlek. Livet är inte mjukt.
Den personliga sorgen där ingen dött. Inget blod har spillts. Där sorgen planerats i samförstånd.
Där smärtan sitter strax under skulderbladen in mot ryggraden. Där trycket sitter i halsen. Där en fråga som innehåller tre ord - "hur mår du?" - gör ögonen blanka. Där man försöker somna på kvällen och bli lugn genom att tänka på någon form av solsken men så kommer man att tänka på all utebliven framtid och svartnar i stället.
Jag tänker på att det är rätt fascinerande hur olika de här sorgerna är förankrade i kroppen. Krokarnas fästen har helt olika form och storlek. Livet är inte mjukt.
söndag 23 november 2014
Time and faith.
Det är väl det vi får förlita oss till och kan vara säkra på.
Sammanslaget kan det ge oändligt med hopp och tillräckligt med kraft för att orka orka.
Vi har all tid i världen, rent socialt. Vi har alla möjligheter framför oss. Allt kan hända. Det är inte bråttom. Vissa hittar BFF och livskamrat vid 85 års ålder.
Sammanslaget kan det ge oändligt med hopp och tillräckligt med kraft för att orka orka.
Vi har all tid i världen, rent socialt. Vi har alla möjligheter framför oss. Allt kan hända. Det är inte bråttom. Vissa hittar BFF och livskamrat vid 85 års ålder.
tisdag 18 november 2014
söndag 16 november 2014
vad du än gör med mig nu
integritet, vad har det nånsin gjort för mig?
vad nu integritet är. det kan vara flera saker. det kan vara att stå upp för sina ideal. det kan vara att acceptera sina känslor. det kan vara att ta sina känslor på allvar. det kan vara stolthet. det kan vara balansen mellan personligt och privat.
jag tror att vi är många som har lite svårt att få ordning på det här med att försvara sin integritet. det kan bero på att integritet är ett självreflexivt begrepp samtidigt som det är svårt att tala om integritet utan att sätta det i relation till andra. hur bra en är på att försvara sin integritet beror på sociala normer, förväntningar, antaganden och önskemål. fan skitsvårt helvete.
ibland går det inte att förklara vikten av lite jävla integritet. ganska ofta, faktiskt.
i andra fall kan integriteten te sig som en mur runt en människa.
när det är svårt att avgöra vad som gäller just i detta nu blir det överhettning i hjärnan och en ba: i'm out. flyktigt. orotat. vilset. balans alltså, varför ska det vara så himla svårt? och hur mycket hänsyn är det rimligt att ta till andra människors förväntade tankar och reaktioner? det är ju visserligen livsnödvändigt men också sjukt.
hej hej!
vad nu integritet är. det kan vara flera saker. det kan vara att stå upp för sina ideal. det kan vara att acceptera sina känslor. det kan vara att ta sina känslor på allvar. det kan vara stolthet. det kan vara balansen mellan personligt och privat.
jag tror att vi är många som har lite svårt att få ordning på det här med att försvara sin integritet. det kan bero på att integritet är ett självreflexivt begrepp samtidigt som det är svårt att tala om integritet utan att sätta det i relation till andra. hur bra en är på att försvara sin integritet beror på sociala normer, förväntningar, antaganden och önskemål. fan skitsvårt helvete.
ibland går det inte att förklara vikten av lite jävla integritet. ganska ofta, faktiskt.
i andra fall kan integriteten te sig som en mur runt en människa.
när det är svårt att avgöra vad som gäller just i detta nu blir det överhettning i hjärnan och en ba: i'm out. flyktigt. orotat. vilset. balans alltså, varför ska det vara så himla svårt? och hur mycket hänsyn är det rimligt att ta till andra människors förväntade tankar och reaktioner? det är ju visserligen livsnödvändigt men också sjukt.
hej hej!
tisdag 11 november 2014
elvira
det finns en sak jag uppskattar med födelsedagar. de blir hållpunkter.
förra gången hade jag fest med glittertema. jag lyssnar fortfarande på playlisten från festen säkert en gång i veckan. när jag skrubbade golv sista gången i årsta, på ett ställe jag skrubbat så många gånger förr, hittade jag glitterkorn. de är överallt. de har lämnat ett skimmer över lägenheten.
förra gången var ett annat liv. omöjligt mycket har förändrats.
till och med mitt namn har förändrats.
jag är trött. t r ö t t
förra gången hade jag fest med glittertema. jag lyssnar fortfarande på playlisten från festen säkert en gång i veckan. när jag skrubbade golv sista gången i årsta, på ett ställe jag skrubbat så många gånger förr, hittade jag glitterkorn. de är överallt. de har lämnat ett skimmer över lägenheten.
förra gången var ett annat liv. omöjligt mycket har förändrats.
till och med mitt namn har förändrats.
jag är trött. t r ö t t
måndag 10 november 2014
staden vaknar
i mörkret ser kyrkan ut som chtulu. när solen gått upp övergår det svarta i det vita. det vita är lika ogenomträngligt. det finns en gräns för hur långt blicken kan nå.
de latenta människofabrikerna rör sig utan strategi. de drivs av solen och förleds av måldokumenten. den som inte är förledd är ett monster i den svarta/vita världen. ett lyckligt monster.
jag undrar hur jag drivits så långt att jag accepterar en brännande känsla i mellangärdet. jag vet att svärtan bara är en stad i skugga. jag vet att det vita bara är ett moln i markhöjd. jag vet att jag kan känna. jag vet att jag kan förstå vad som händer när det bränner. men jag accepterar känslan.
jag accepterar den eftersom det är en återkommande sveda. alltså accepterar jag den.
och det hela hålls samman av ett rep tillverkat av materialet arbetslinjen.
de latenta människofabrikerna rör sig utan strategi. de drivs av solen och förleds av måldokumenten. den som inte är förledd är ett monster i den svarta/vita världen. ett lyckligt monster.
jag undrar hur jag drivits så långt att jag accepterar en brännande känsla i mellangärdet. jag vet att svärtan bara är en stad i skugga. jag vet att det vita bara är ett moln i markhöjd. jag vet att jag kan känna. jag vet att jag kan förstå vad som händer när det bränner. men jag accepterar känslan.
jag accepterar den eftersom det är en återkommande sveda. alltså accepterar jag den.
och det hela hålls samman av ett rep tillverkat av materialet arbetslinjen.
onsdag 5 november 2014
LÅT MIG FÅ FÖLJA DIG NER
MEN GUUUUUUUUD VAD KROPPEN SKA HÅLLA PÅ
OCH KÄNNA SÅ JÄVLA MYCKET!
VACKERT MEN FÖR JÄVLA STÖRIGT OCKSÅ
JAG TÄNKER PÅ SAKER SOM:
• JOGGA PÅ STÄLLET
• SPÄNDA GUMMISNODDAR
• GRÄVA GROP I TORR SAND
• BYGGA KORTHUS
JAG FATTAR PRECIS VAD JAG MENAR
FÖRRESTEN ÄR DET INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN IDAG
OCH KÄNNA SÅ JÄVLA MYCKET!
VACKERT MEN FÖR JÄVLA STÖRIGT OCKSÅ
JAG TÄNKER PÅ SAKER SOM:
• JOGGA PÅ STÄLLET
• SPÄNDA GUMMISNODDAR
• GRÄVA GROP I TORR SAND
• BYGGA KORTHUS
JAG FATTAR PRECIS VAD JAG MENAR
FÖRRESTEN ÄR DET INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN IDAG
torsdag 14 augusti 2014
måndag 23 juni 2014
tisdag 6 maj 2014
lördag 3 maj 2014
Inget är evigt
Inget är som det alltid kommer att vara. Inget är beständigt. Ingen kan komma och säga att det inte går. Det som förefaller omöjligt blir möjligt i det ögonblick det är gjort.
Alla bostadsrätter skulle kunna vara hyresrätter. Alla. Du skulle kunna gå på visningar och hitta den hyresrätt som passar dig. Ingen privat hyresvärd eller bostadsrättsinnehavare eller bank behöver med nödvändighet profitera på din rätt att bo. Ett rättvist kösystem är ingen omöjlighet.
Det skulle kunna vara lika naturligt att bo med ett gäng kompisar i ett kollektiv som att bo en och en eller två och två.
Vi kan "konkurrera" med gratis arbetskraft för allas rätt till alla rum och allas rätt att mötas.
Det finns ingen naturlag som säger att vi måste ta ut vinster.
Vi skulle kunna jobba fyra timmar om dagen. Vi kan bestämma oss för att ha det så och anpassa resten därefter.
Vi skulle kunna ha ett livskraftigt, utbrett småskaligt jordbruk i hela Sverige som förser oss med de baslivsmedel vi behöver och är oberoende av djur.
Ljuset skulle kunna styra livet precis som förr. På natten vilar vi. På dagen jobbar vi några timmar med det som behövs.
Bilvägarna inne i stan skulle kunna vara cykelvägar. Det finns inget som säger att transporter av mat och andra försäljningsartiklar, flyttlass etc behöver vara tillåtet dygnets alla timmar. Vägarna kan vara tillåtna endast för cyklar, bussar och färdtjänst under alla timmar utom några få varje dygn.
Kollektivtrafiken kan betalas via skattesedeln och därmed bli betydligt mindre platt än dagens avgift - och dessutom kraftigt befrämjas och tillgängliggöras för alla. Det är ett beslut bort.
Vi kan äga tillsammans. Vi äger redan tillsammans. Vi kan äga mer tillsammans. Allt åt ingen, allt åt alla. Det finns inget som är radikalt med det. Det är mer radikalt att låta ett fåtal ta yta och pengar i anspråk och därigenom begränsa alla andras möjligheter.
Till exempel.
Alla bostadsrätter skulle kunna vara hyresrätter. Alla. Du skulle kunna gå på visningar och hitta den hyresrätt som passar dig. Ingen privat hyresvärd eller bostadsrättsinnehavare eller bank behöver med nödvändighet profitera på din rätt att bo. Ett rättvist kösystem är ingen omöjlighet.
Det skulle kunna vara lika naturligt att bo med ett gäng kompisar i ett kollektiv som att bo en och en eller två och två.
Vi kan "konkurrera" med gratis arbetskraft för allas rätt till alla rum och allas rätt att mötas.
Det finns ingen naturlag som säger att vi måste ta ut vinster.
Vi skulle kunna jobba fyra timmar om dagen. Vi kan bestämma oss för att ha det så och anpassa resten därefter.
Vi skulle kunna ha ett livskraftigt, utbrett småskaligt jordbruk i hela Sverige som förser oss med de baslivsmedel vi behöver och är oberoende av djur.
Ljuset skulle kunna styra livet precis som förr. På natten vilar vi. På dagen jobbar vi några timmar med det som behövs.
Bilvägarna inne i stan skulle kunna vara cykelvägar. Det finns inget som säger att transporter av mat och andra försäljningsartiklar, flyttlass etc behöver vara tillåtet dygnets alla timmar. Vägarna kan vara tillåtna endast för cyklar, bussar och färdtjänst under alla timmar utom några få varje dygn.
Kollektivtrafiken kan betalas via skattesedeln och därmed bli betydligt mindre platt än dagens avgift - och dessutom kraftigt befrämjas och tillgängliggöras för alla. Det är ett beslut bort.
Vi kan äga tillsammans. Vi äger redan tillsammans. Vi kan äga mer tillsammans. Allt åt ingen, allt åt alla. Det finns inget som är radikalt med det. Det är mer radikalt att låta ett fåtal ta yta och pengar i anspråk och därigenom begränsa alla andras möjligheter.
Till exempel.
fredag 25 april 2014
En liten tanke som jag inte tänkt klart på
Vi har reglerat könsförtryck, rasförtryck osv i lag, men inte ekonomiskt förtryck. Skulle det gå att betrakta inkomstskillnader och klassförtryck som brottsligheter? Om min låga inkomst minskar mina demokratiska möjligheter eller kanske snarare, om en hög inkomst skapar möjligheter till makt, både i rent politiska termer och som makthavare på en samhällelig spelplan snitslad för kapitalinnehavare, är det inte då ett brott i demokratins namn?
måndag 31 mars 2014
Rätten till Lättja
Hur stort och omfattande detta sociala och individuella elände än må vara, hur evigt det än må förefalla, så kommer det att fly liksom hyenor och schakaler försvinner vid lejonets ankomst den dag proletariatet reser sig och säger: "Detta vill vi!" Men innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste återvända till sina ursprungliga instinkter och tillkännage Rätten till lättja, en rätt som är tusen gånger ädlare och heligare än de bleksiktiga Mänskliga rättigheter som den borgerliga revolutionens metafysiker kokat ihop. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt.- Paul Lafargue
tisdag 25 mars 2014
Beroende / oberoende
Vad innebär det att vara oberoende?
Oberoende liberal.
Oerhört jätteberoende av status quo och minoritetens ekonomiska makt över majoritetens.
Ekonomiskt oberoende.
Jätteberoende av schimären ekonomisk tillväxt och kapitalmarknadens fortsatta rovdrift på världen. Jätteberoende av ojämlikhet.
Två vanliga exempel på oberoende som inte är oberoende.
Annat omöjligt oberoende:
Oberoende från samhällets sociala normer.
En helt oberoende tanke.
Stigoberoende.
Att vara fri och att vara oberoende. Fri att styra sitt liv själv. Är detta samma saker?
Vad är det någon vill uppnå genom att sträva efter oberoende / frihet / självständighet?
Tacka vet jag beroende. All mening jag ser med mitt liv är det jag skapar tillsammans med andra. Hellre beroende av många än beroende av ingen.
Oberoende liberal.
Oerhört jätteberoende av status quo och minoritetens ekonomiska makt över majoritetens.
Ekonomiskt oberoende.
Jätteberoende av schimären ekonomisk tillväxt och kapitalmarknadens fortsatta rovdrift på världen. Jätteberoende av ojämlikhet.
Två vanliga exempel på oberoende som inte är oberoende.
Annat omöjligt oberoende:
Oberoende från samhällets sociala normer.
En helt oberoende tanke.
Stigoberoende.
Att vara fri och att vara oberoende. Fri att styra sitt liv själv. Är detta samma saker?
Vad är det någon vill uppnå genom att sträva efter oberoende / frihet / självständighet?
Tacka vet jag beroende. All mening jag ser med mitt liv är det jag skapar tillsammans med andra. Hellre beroende av många än beroende av ingen.
måndag 24 mars 2014
Arbetslinjen och meningen med livet
Arbetslinjen påbjuder att människor ska arbeta för att bidra till samhället. Aldrig inte bidra till samhället. Samhället är överordnat. Samhällets maskineri är överordnat. Alltså är den mening med livet som arbetslinjen ger vid handen att arbeta för att smörja systemet. Meningen med livet är att arbeta för att samhället ska fungera.
Detta är så långt ifrån individens blomning det går att komma. Detta är motsatsen till individualism.
Socialismen – nej, kommunismen – är den enda individualismen. Och detta är en väldigt gammal nyhet.
söndag 23 mars 2014
Alternativ till kicken
Förmågan att älska.
Eller mer. Förmågan att hata.
Eller kanske. Undvikandet av misslyckande.
torsdag 20 mars 2014
Kicken, vart tog du vägen?
Emil Jensen gjorde för några år sedan ett försök att skilja människan från djuren/djuren från odjuren.
Han dementerade följande egenskaper som skillnader mellan människor från djur:
Människans förmåga att planera.
Människans förmåga att uppfinna redskap.
Människans förmåga till språk.
Människans förmåga att skratta.
Det här tyckte han verkade vara mer korrekta företeelser som skiljer människor från andra djur:
Slakten.
Inga andra djur behöver åka till Indien, ta LSD eller gå i rosenterapi för att hitta sig själva.
Inga andra djur som fick sin flockledare mördad skulle misstänka en förvirrad gammal pundare ens som han erkänner det 17 år senare för Gert Fylking i Expressen.
Inga andra djur skulle frivilligt lämna över makten över sina liv till Alf Svensson.
Den enda hållbara skillnaden är människans behov av att utreda vad som skiljer människor från andra djur.
Ibland kommer den där funderingen över mig.
Har klurat på det lite mer sedan jag sett en gif-film på delfiner som hoppar bakom en båt, där en delfin hoppar in i en annan delfin - och då blir jag så förvirrad eftersom delfiner ska vara typ smartaste djuret av alla. Men det där med att hoppa in i ens kompis verkade ju inte så jävla smart. Och så undrar jag också hur någon kommit fram till att delfiner är smarta. Hur är det möjligt att veta? Jag ska fråga min kompis biologen.
Nåväl. Människor i den pengarika delen av världen är i allmänhet sjukt kortsiktiga. Alternativt har svårt att hantera stora mängder information. Alternativt är alldeles för bra på att producera kunskap och sprida den, så att det blir information overload i våra hjärnor. Inte så konstigt att det är svårt att anpassa sig när informationsspridningens hastighet nått nya jättehöga höjder på kort tid. Men att vi utrotar oss själva är ju inte så oväntat rent biologiskt - populationer som övertrasserar naturens bärkraft kommer antingen att plana ut i tillväxt eller krympa radikalt i storlek.
Möjligen att det är korrekt att människan är det första djuret som själv kan besluta om sin egen utrotning och genomföra den (jag känner att jag befinner mig i den brytpunkten när jag själv ifrågasätter förekomsten av biologisk klocka och det moraliskt försvarbara i att föröka sig som människa i ett samhälle på ostoppbar väg mot förfall).
Jag funderar på om det här kan vara en grej. Den är inte generaliserbar (men vad är egentligen det, mer än att människors kroppsdelar sitter på typ samma ställe i alla kroppar, om ens det, och vi kan ju både ta bort och transplantera kroppsdelar - hur mycket kan tas bort och bytas ut utan att vi slutar vara samma person bla bla bla), men sug på den:
Människan söker kickar.
Människan söker kickar.
Den högst utvecklade människan. Den i ett jämställt, jämlikt samhälle.
Den söker kickar.
Vad tror du?
Han dementerade följande egenskaper som skillnader mellan människor från djur:
Människans förmåga att planera.
Människans förmåga att uppfinna redskap.
Människans förmåga till språk.
Människans förmåga att skratta.
Det här tyckte han verkade vara mer korrekta företeelser som skiljer människor från andra djur:
Slakten.
Inga andra djur behöver åka till Indien, ta LSD eller gå i rosenterapi för att hitta sig själva.
Inga andra djur som fick sin flockledare mördad skulle misstänka en förvirrad gammal pundare ens som han erkänner det 17 år senare för Gert Fylking i Expressen.
Inga andra djur skulle frivilligt lämna över makten över sina liv till Alf Svensson.
Den enda hållbara skillnaden är människans behov av att utreda vad som skiljer människor från andra djur.
Ibland kommer den där funderingen över mig.
Har klurat på det lite mer sedan jag sett en gif-film på delfiner som hoppar bakom en båt, där en delfin hoppar in i en annan delfin - och då blir jag så förvirrad eftersom delfiner ska vara typ smartaste djuret av alla. Men det där med att hoppa in i ens kompis verkade ju inte så jävla smart. Och så undrar jag också hur någon kommit fram till att delfiner är smarta. Hur är det möjligt att veta? Jag ska fråga min kompis biologen.
Nåväl. Människor i den pengarika delen av världen är i allmänhet sjukt kortsiktiga. Alternativt har svårt att hantera stora mängder information. Alternativt är alldeles för bra på att producera kunskap och sprida den, så att det blir information overload i våra hjärnor. Inte så konstigt att det är svårt att anpassa sig när informationsspridningens hastighet nått nya jättehöga höjder på kort tid. Men att vi utrotar oss själva är ju inte så oväntat rent biologiskt - populationer som övertrasserar naturens bärkraft kommer antingen att plana ut i tillväxt eller krympa radikalt i storlek.
Möjligen att det är korrekt att människan är det första djuret som själv kan besluta om sin egen utrotning och genomföra den (jag känner att jag befinner mig i den brytpunkten när jag själv ifrågasätter förekomsten av biologisk klocka och det moraliskt försvarbara i att föröka sig som människa i ett samhälle på ostoppbar väg mot förfall).
Jag funderar på om det här kan vara en grej. Den är inte generaliserbar (men vad är egentligen det, mer än att människors kroppsdelar sitter på typ samma ställe i alla kroppar, om ens det, och vi kan ju både ta bort och transplantera kroppsdelar - hur mycket kan tas bort och bytas ut utan att vi slutar vara samma person bla bla bla), men sug på den:
Människan söker kickar.
Människan söker kickar.
Den högst utvecklade människan. Den i ett jämställt, jämlikt samhälle.
Den söker kickar.
Vad tror du?
fredag 28 februari 2014
Självbilden
Jag tycker det är hett med god självinsikt. Lika hett som det är med självdistans. De förutsätter dessutom varandra om det ska bli riktigt stekhett. Jag vill tro att jag är så där het. Med både god självinsikt och självdistans. Samtidigt skulle jag inte bli förvånad om många tyckte jag var jävligt anal. Det tänker jag själv både då och då och fnissar inombords åt mig själv. Jag vill tro. Det är skillnad.
- dåligt lokalsinne
- engagerad
- lättstressad
- empatisk
- rädd för att pröva nya saker
- avtrubbad emotionellt
- låg initiativförmåga
- dålig fantasi
- läser långsamt
Låt mig gå igenom dem en och en.
- dåligt lokalsinne
Detta är något mina föräldrar talat om för mig att jag har och något som jag jämfört med dem båda och min bror faktiskt har. När jag åker buss på en ny sträcka är jag helt vilsen och måste i förväg kolla upp alla mellanliggande hållplatser till den jag ska av vid för att inte riskera att helt missa gå av på rätt ställe. Jag har mycket svårt för höger och vänster. Men HALLÅ. Jag brukar vara den som så att säga håller i kartan i många sammanhang. Alltså jag menar inte nån form av moralisk eller strategisk karta utan en fysisk karta. I ny stad. Ny stadsdel. Whatevs. Är lokalsinnet en inre kompass (alltså... inte moralisk osv) som bara gills om en känner igen sig och kan hitta utan att kolla gatuskyltar och kartor?
- engagerad
Jag vet inte vad det här betyder. Det här är verkligen nästan bara intressant relativt sett. Att känna och tänka är inte nödvändigtvis att vara engagerad. För mig är engagemang något som måste ta sig uttryck i praktisk handling. Jämfört med många som funnits i min omedelbara närhet från högstadiet och framåt så har jag väl varit engagerad. Jag kan också ofta känna att huuu huuu vad mycket det är hela tiden, jag måste tagga ner yada yada. Men de jag omger mig med just nu i de sammanhang jag engagerar mig i är ofta mer engagerade än jag själv. Jag förvärvsarbetar inte ens på heltid. Visserligen skiftarbetar jag. Men alltså. Jag har lediga dagar då jag är oförmögen att ta mig för något vettigt över huvud taget. Som igår och idag. Jag putsade fönster och spelade gitarr. Som hela denna vecka. Jag ska på ett styrelsemöte och ett årsmöte. Det känns som ingenting. Nu vet jag inte ens vart jag vill komma. Min starka känsla av att ha lite tid beror på att jag har ont om lediga kvällar. Och det beror på skiftarbete. Att jobba är inte att vara engagerad. Men i det här fallet har jag lätt att blanda ihop det.
- lättstressad
Stått och flåsat vid väggen ett par gånger. Men det här handlar ju helt om vart stressgränsen går. Vad det betyder för en person att vara stressad. Och vad är stress och vad är dåligt samvete? För mig är det oftast samma sak. AHA, kände jag precis samtidigt som jag skrev dessa ord. Vilken bra och viktig insikt. Stress och dåligt samvete bor grannar. Aldrig är jag så stressad som när jag inte kommer igång. Jag tror stresströskeln är som smärttröskeln. Den är hopplös att objektivt mäta. Jag har ofta många så kallade bollar i luften. Jag känner mig stressad om bollarna tydligt ska ner i olika korgar. Stressnivån är mycket mer hanterbar om bollarna har sin hemvist i samma korg. Men jag tror min stresströskel är ganska hög. När jag blickar tillbaka så ser jag att jag kunnat hantera ganska rediga mängder att göra samtidigt. Så är det nog. Varför tror jag att jag är lättstressad? Jag vet inte ens. Det är väl en god ursäkt att ta till när jag blir trött.
- empatisk
Detta har sin grund i att jag är vegan vilket i någon mening är en direkt konsekvens av min empati. Jag har förvisso en vän som är vegan för att hen hatar djur. Nåväl. Jag brukar hävda att när det gäller min empati för ickemänskliga djur så går min gräns vid silverfiskar. Det betyder för mig att jag inte har några problem att döda dem. När jag ser dem betraktar jag dem som främlingar/fiender som ska dö. Högst speciesistiskt. Men detta med kopplingen mellan empati och veganism. Det är ju bara snicksnack. Att inte döda är inte en empatisk handling. Att inte tycka att andra djur - vare sig de är människor eller ickemänniskor - ska lida i onödan är INTE EMPATI. Wikipedia säger:
- rädd för att pröva nya saker
Ibland tänker jag att jag upplevt för lite, provat för få saker och tar för få chanser att göra det. Men vad är det jag syftar på när jag tänker så? Jag syftar oftast på platser jag inte besökt, vardagsäventyr jag sällan gör i blåbärsskog, på skridskor eller på vandringsleder i fjällen. Friluftsaktiviteter har aldrig varit en naturlig del av min uppväxt. Jag tänker inte i friluftsbanor och har aldrig lärt mig att göra det. Jag kan lära om men det är inte så konstigt att jag inte får sådana saker att hända. Jag kan önska att de händer. Det kan jag. När det kommer till platser jag inte besökt så är förklaringen till detta betydligt mer komplex. Det är som en avancerad fläta av sådant som klimatångest, pengaångest, klassprivilegier jag värjer mig mot och återigen kamp mot ett tankesätt jag inte lärt mig ha. Men att pröva nya saker kan vara av helt annan karaktär. Till exempel att relativt tveklöst tacka ja till att föreläsa för hundra personer med en dags varsel. Synd att jag inte kom på fler exempel. Den här inbillade rädslan för att pröva nytt får mig att tro om mig själv som en tråkig person. Jag hoppas inte detta stämmer. Det är synd att jag tänker så. Och rädsla egentligen? Hur mycket rädsla finns i min önskan om att någon gång hoppa bungee jump och fallskärm?
- avtrubbad emotionellt
Jag ser fantastiska filmer och hårda dokumentärer, läser nyheter och hör nyheter som chockar. Men jag gråter mycket sällan över detta. Jag grät oftare förut. Jag drar slutsatsen att jag blivit emotionellt avtrubbad. Har jag det? Jag tror det vore mer korrekt att referera till mig själv som ett emotionellt monster. Känner allt och ofta mycket. Knarkar känslostormar och vill alltid känna mer. Har tyvärr lättare för att känna mycket av jobbiga känslor än eufori. Jag tror min gråtlösa avtrubbning är en försvarsmekanism. Jag har redan grottat ner mig i skiten. Jag vet redan hur jävla piss saker och ting förhåller sig. Jag ser på allt otyg som rapporteras som symtom på en sjukdom. Jag skrev nyss sjukdum. Det var ett bra ord. Jag behöver inga fler bevis på att sjukdumen finns där redan.
- låg initiativförmåga
Vad syftar jag på när jag tänker så? Jag syftar på sociala sammanhang. Som att ta ansvar för att träffa min familj. Kanske bakar jag in min svårighet att fatta beslut, oftast enkla beslut typ vill jag ha päron eller äpple. Kanske att jag vet många som är mycket bättre på detta. Många. Men jag har en annan typ av initiativrikedom. Typ att starta ascoola projekt. Typ att ha ibland asbra idéer i ideella sammanhang. Typ att inte knipa käft utan förmedla reaktioner jag har på saker som är som de alltid varit för att de sedan ska kunna förändras. Och det är jag stolt över.
- dålig fantasi
Jag jämför mig med superkreativa och skickliga musiker. Jag är inte det. Jag kommer aldrig bli det. Det är OK. Fantasi och konstnärlig talang är inte samma sak.
- läser långsamt
Läser jag långsamt eller har jag lätt för att fokusera på andra saker när jag egentligen tänkt läsa? Snarare det senare. Verkligen. Och. Att läsa långsamt kan också betyda att läsa noggrant. Jag gillar att läsa nogggrant. Jag gillar att förstå. Reflektera.
Självbilden.
Ett ganska konstigt försvarstal i tusen delar
av Sanna Ekedahl
- Fan vilken sorg om en människa inte förändrades med nya insikter och över tid
- Fan vad lätt det är att tro att en är på ett visst sätt och ge sig själv vissa egenskaper.
- Fan vad allt hamnar på sin spets när en ser på sig själv relativt andra, vilket i någon mening är ointressant men i en annan är hela skillanden.
- dåligt lokalsinne
- engagerad
- lättstressad
- empatisk
- rädd för att pröva nya saker
- avtrubbad emotionellt
- låg initiativförmåga
- dålig fantasi
- läser långsamt
Låt mig gå igenom dem en och en.
- dåligt lokalsinne
Detta är något mina föräldrar talat om för mig att jag har och något som jag jämfört med dem båda och min bror faktiskt har. När jag åker buss på en ny sträcka är jag helt vilsen och måste i förväg kolla upp alla mellanliggande hållplatser till den jag ska av vid för att inte riskera att helt missa gå av på rätt ställe. Jag har mycket svårt för höger och vänster. Men HALLÅ. Jag brukar vara den som så att säga håller i kartan i många sammanhang. Alltså jag menar inte nån form av moralisk eller strategisk karta utan en fysisk karta. I ny stad. Ny stadsdel. Whatevs. Är lokalsinnet en inre kompass (alltså... inte moralisk osv) som bara gills om en känner igen sig och kan hitta utan att kolla gatuskyltar och kartor?
- engagerad
Jag vet inte vad det här betyder. Det här är verkligen nästan bara intressant relativt sett. Att känna och tänka är inte nödvändigtvis att vara engagerad. För mig är engagemang något som måste ta sig uttryck i praktisk handling. Jämfört med många som funnits i min omedelbara närhet från högstadiet och framåt så har jag väl varit engagerad. Jag kan också ofta känna att huuu huuu vad mycket det är hela tiden, jag måste tagga ner yada yada. Men de jag omger mig med just nu i de sammanhang jag engagerar mig i är ofta mer engagerade än jag själv. Jag förvärvsarbetar inte ens på heltid. Visserligen skiftarbetar jag. Men alltså. Jag har lediga dagar då jag är oförmögen att ta mig för något vettigt över huvud taget. Som igår och idag. Jag putsade fönster och spelade gitarr. Som hela denna vecka. Jag ska på ett styrelsemöte och ett årsmöte. Det känns som ingenting. Nu vet jag inte ens vart jag vill komma. Min starka känsla av att ha lite tid beror på att jag har ont om lediga kvällar. Och det beror på skiftarbete. Att jobba är inte att vara engagerad. Men i det här fallet har jag lätt att blanda ihop det.
- lättstressad
Stått och flåsat vid väggen ett par gånger. Men det här handlar ju helt om vart stressgränsen går. Vad det betyder för en person att vara stressad. Och vad är stress och vad är dåligt samvete? För mig är det oftast samma sak. AHA, kände jag precis samtidigt som jag skrev dessa ord. Vilken bra och viktig insikt. Stress och dåligt samvete bor grannar. Aldrig är jag så stressad som när jag inte kommer igång. Jag tror stresströskeln är som smärttröskeln. Den är hopplös att objektivt mäta. Jag har ofta många så kallade bollar i luften. Jag känner mig stressad om bollarna tydligt ska ner i olika korgar. Stressnivån är mycket mer hanterbar om bollarna har sin hemvist i samma korg. Men jag tror min stresströskel är ganska hög. När jag blickar tillbaka så ser jag att jag kunnat hantera ganska rediga mängder att göra samtidigt. Så är det nog. Varför tror jag att jag är lättstressad? Jag vet inte ens. Det är väl en god ursäkt att ta till när jag blir trött.
- empatisk
Detta har sin grund i att jag är vegan vilket i någon mening är en direkt konsekvens av min empati. Jag har förvisso en vän som är vegan för att hen hatar djur. Nåväl. Jag brukar hävda att när det gäller min empati för ickemänskliga djur så går min gräns vid silverfiskar. Det betyder för mig att jag inte har några problem att döda dem. När jag ser dem betraktar jag dem som främlingar/fiender som ska dö. Högst speciesistiskt. Men detta med kopplingen mellan empati och veganism. Det är ju bara snicksnack. Att inte döda är inte en empatisk handling. Att inte tycka att andra djur - vare sig de är människor eller ickemänniskor - ska lida i onödan är INTE EMPATI. Wikipedia säger:
Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan.Att inte dö eller att inte döda är negativa rättigheter som har ganska lite med empati att göra. Det är betydligt torrare än så. Ska vi ändå prata empati så tror jag att en människas empatiska förmåga är större till vänner och bekanta för att vi kan relatera till, kanske även veta, hur de funkar. Jag tror också att det är lättare att känna empati med människor som lever i fattigdom eller har sjuka barn än det är att känna empati med en häst eller en gris eller en fisk. Vi kan låtsas att det är empati men det handlar mer om respekt inför en grundläggande negativ rättighet att slippa dödas, lida eller utnyttjas. Vi kan bli ledsna när vi ser brott mot denna negativa rättighet, vi kan rentav bli förbannade och hata den som begår brottet. Men empati? Njeh.
- rädd för att pröva nya saker
Ibland tänker jag att jag upplevt för lite, provat för få saker och tar för få chanser att göra det. Men vad är det jag syftar på när jag tänker så? Jag syftar oftast på platser jag inte besökt, vardagsäventyr jag sällan gör i blåbärsskog, på skridskor eller på vandringsleder i fjällen. Friluftsaktiviteter har aldrig varit en naturlig del av min uppväxt. Jag tänker inte i friluftsbanor och har aldrig lärt mig att göra det. Jag kan lära om men det är inte så konstigt att jag inte får sådana saker att hända. Jag kan önska att de händer. Det kan jag. När det kommer till platser jag inte besökt så är förklaringen till detta betydligt mer komplex. Det är som en avancerad fläta av sådant som klimatångest, pengaångest, klassprivilegier jag värjer mig mot och återigen kamp mot ett tankesätt jag inte lärt mig ha. Men att pröva nya saker kan vara av helt annan karaktär. Till exempel att relativt tveklöst tacka ja till att föreläsa för hundra personer med en dags varsel. Synd att jag inte kom på fler exempel. Den här inbillade rädslan för att pröva nytt får mig att tro om mig själv som en tråkig person. Jag hoppas inte detta stämmer. Det är synd att jag tänker så. Och rädsla egentligen? Hur mycket rädsla finns i min önskan om att någon gång hoppa bungee jump och fallskärm?
- avtrubbad emotionellt
Jag ser fantastiska filmer och hårda dokumentärer, läser nyheter och hör nyheter som chockar. Men jag gråter mycket sällan över detta. Jag grät oftare förut. Jag drar slutsatsen att jag blivit emotionellt avtrubbad. Har jag det? Jag tror det vore mer korrekt att referera till mig själv som ett emotionellt monster. Känner allt och ofta mycket. Knarkar känslostormar och vill alltid känna mer. Har tyvärr lättare för att känna mycket av jobbiga känslor än eufori. Jag tror min gråtlösa avtrubbning är en försvarsmekanism. Jag har redan grottat ner mig i skiten. Jag vet redan hur jävla piss saker och ting förhåller sig. Jag ser på allt otyg som rapporteras som symtom på en sjukdom. Jag skrev nyss sjukdum. Det var ett bra ord. Jag behöver inga fler bevis på att sjukdumen finns där redan.
- låg initiativförmåga
Vad syftar jag på när jag tänker så? Jag syftar på sociala sammanhang. Som att ta ansvar för att träffa min familj. Kanske bakar jag in min svårighet att fatta beslut, oftast enkla beslut typ vill jag ha päron eller äpple. Kanske att jag vet många som är mycket bättre på detta. Många. Men jag har en annan typ av initiativrikedom. Typ att starta ascoola projekt. Typ att ha ibland asbra idéer i ideella sammanhang. Typ att inte knipa käft utan förmedla reaktioner jag har på saker som är som de alltid varit för att de sedan ska kunna förändras. Och det är jag stolt över.
- dålig fantasi
Jag jämför mig med superkreativa och skickliga musiker. Jag är inte det. Jag kommer aldrig bli det. Det är OK. Fantasi och konstnärlig talang är inte samma sak.
- läser långsamt
Läser jag långsamt eller har jag lätt för att fokusera på andra saker när jag egentligen tänkt läsa? Snarare det senare. Verkligen. Och. Att läsa långsamt kan också betyda att läsa noggrant. Jag gillar att läsa nogggrant. Jag gillar att förstå. Reflektera.
Självbilden.
Ett ganska konstigt försvarstal i tusen delar
av Sanna Ekedahl
torsdag 27 februari 2014
måndag 17 februari 2014
lördag 8 februari 2014
Hur ska det gå med allt. När de klokaste jag vet korsar jorden med flyg varje år. Inga konstigheter. Går ju att klimatkompensera. Eller. Gör det det. Går det. Hur pratade vi om det där att med insikt kommer ansvar. Hur pratade vi? Om att kanske inte kunna ta alla strider, men att medvetenheten är central. Att vissa strider måste tas. Alla strider måste tas åtminstone litegrann. Hur kan vi ta itu med detta. Utan att skuldbelägga. Utan att förskjuta hela ansvaret till dig och mig. Vi äger det inte. Men vem äger det. Hur bryter vi strukturerna utan att personligen slåss. Jag vet inte. Jag är lika orolig som alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
