you say potato, I say fuck you

men

mitt

avtryck

är

permanent

jag förstår att det blev en klyscha att kalla sin blogg för en ventil.
vad är detta för semioffentligt format egentligen. jag trodde det inrymde sådan sprängkraft. minns det väl. min egen argumentation 2007. vad är det som driver mig att vilja möjligheten att andra läser. på många sätt är det jag skriver mina handleder. jag ville säga det att min katt är på riktigt. hon tvättar sig med sin riktiga lilla kattunga. hon har en liten katthaka. hon har pyttesmå kattänder i nederkäken. hon är min familj. jag ville också säga det att jag hellre skulle dö än att inte ha min bokcirkel som heter Den lilla döden, som jag ska skriva boken Den lilla döden med. jag ville också säga att jag känner mycket, mycket lite hopp. jag har inga förhoppningar inför min egen lycka. jag synar inte min egen vilja för jag lever i förvissningen om att min egen vilja kommer leda mig till besvikelse. jag ville egentligen skriva vad jag verkligen vill, men detta kommer jag inte att erkänna för gör jag det så kommer min besvikelse bli semioffentlig och min ensamhet riskerar att mötas med medlidande. det är ointressant. jag är inte svag men jag är alltid starkare när jag inte är ensam.

det mesta ordnar sig väl ändå INTE?

JAG.

har en mycket kort väg mellan högst specifik och specificerad sorg
och vid och bred ilska.

i ilskan är jag jordens högsta punkt och alla andra är en besvikelse.

där står jag alldeles ensam med en sax i handen
och alla de andra håller hårt i sitt slaka band.


med avseende på detta kan ingen anklaga mig för att vara otydlig.

är det inte lite osunt att äcklas av andras meddelade lycka
att bestämt tro att det bara är ett sken
att livet egentligen bara är på låtsas
och att bara döden är på riktigt