söndag 31 maj 2009
Under mitt paraply, ply, ply
Klickade på "Nytt inlägg" för att hissa fin helg men stötte på patrull direkt, i form av en återkommande fundering kring hur jag omnämner andra människor här. Förut skrev jag nästan alltid ut folks namn, rakt av. Inga krusiduller. Men ibland så smög jag ihop namn till bara en bokstav: första. Så klart. Och nu har det blivit omvänt. Och det slog mig nu att jag inte vet om jag egentligen funderat över vad som är bäst. Jag tycker det är mysigt att läsa i andra bloggar där personer bara blir en enda bokstav, för mystiken, integriteten och framför allt könlösheten blir så mycket större. Å andra sidan är det lite smålöjligt att inte vara tydlig. Ibland är det enklare att vara ärlig utan greppbara personer. På sätt och vis är det schyst att inte blanda in kött och blod utan deras medgivande. Samtidigt är det oftast de alldeles riktiga och levande människorna runtomkring som gör upplevelserna. Ser man det så, så förtjänar de att omnämnas fullt ut.
En lördag sista helgen i maj 2009.
(Nu jävlar blir det tydligt... Jag har det på känn.)
Demonstration mot Smittskyddsinstitutet
Klockan 12.31, Odenplan. Jag hittade JENNY. Hon sa att hon inte hade koll på någonting, men det är klart hon hade. Hon skulle möta JOHANNA ovan jord. Jag tänkte tjiho och följde med. Ovan jord fastnade min uppenbarelse hos DANIEL, EMMA och ANNA. EMMA höll i 60 blodiga handskar. Hon fick läsa 124 apor-texten, som [hemlig] skrivit, och hon sa att den var perfekt. Jag höll med. ANNA tejpade upp vägvisarskyltar på diverse busshållplatser och lyktstoplar, samtidigt som vi vandrade bort mot Vasaparken. Sol. Hetta. En grymt snygg MALIN hittade vi i ett hörn. Hennes ögon glödde. Taggad, tror jag det kallas.
Klockan 12.46, Vasaparken. Människorna. Jag hamnade mitt ibland IDA, JOHANNA, LINUS, MAGNUS, DANIEL nr 2, SIGGY och 40-50 andra pärlor. Jag hamnade mellan banderoller, megafoner, skyltar och poliser, och tanter som skällde ut poliserna för att de störde oss som faktiskt gjorde något så fint som att försvara djuren. Jag hamnade mitt bland [FAN jag kommer inte ihåg hans namn] och vi hade en fin pratstund kring Stockholm, skolor, rumsliga analyser, djurrättsgrupper, veganutbud och borttappad tonårsilska. Jag tror jag får träffa honom igen imorgon för han sa hey jag kommer på intromötet. REBECKA, KLARA och SANDRA anslöt, jag blev glad. Fler anslöt, folk som hittade oss och tyckte det var en bra idé att haka på, jag blev glad.
Klockan 13.27, Vasaparken. Tre och tre, let's go.
• Det finns ett potentiellt problem i att demonstrera i stekhetta, ett ganska uppenbart sådant. Det finns också en potentiell möjlighet: Ingen vill missa solen, alla hittar en park eller en uteservering. Därför vann vi åtskilliga blickar när vi tågade genom stan, som vi annars aldrig fått på oss.
• Det finns ett potentiellt problem i att bara vara 50 pers i ett demonstrationståg. 50 är definitivt inte få, men det är definitivt inte många i demonstrationssammanhang. Det finns också en potentiell möjlighet i att 1) tåga mellan husväggar, sjukt bra akustik och 2) vara grymt bra människor och ändå höras och märkas.
Klockan 13.55, Smittskyddsinstitutet.
Ett par grindar.
En vägg.
Sen, apor. Apor som inte har någon skyldighet att lösa våra problem.
1) ANNA, en av de mest godhjärtade människorna som finns, höll tal. Poliserna stod med armarna i kors.
2) EMMA, IDA och JOHANNA fäste de 124 blodiga handskarna på SMI:s grindar. Jag höll i micken och läste 124 apor-texten. Det var stilla och tyst och fint.
3) Den rakt igenom fantastiske DANIEL höll tal. Peppen. Han är så grymt bra på att lägga fokus på djuren. Djuren lider, det är verkligheten och den blir tydlig när han talar.
4) Avskum, mördare. Det är sant... Polisen stod med armarna i kors.
5) De vet att vi kommer tillbaka.
Mellan två händelser
Klockan 15.14, Hemköp i City. Jag hittade intet av det jag sökte. Letade igenom hela jävla butiken. En anställd sa att de gillar att möblera om för att inga kunder ska hitta, det blir roligare så, tror de. Jag gav upp och vann för jag fick tzaysallad till lunch, från samma Hemköp. Nöjd.
Klockan 16.00, Alvik. Åker tvärbanan två stationer och hamnar på Stora Essingen. PER möter mig, fint, vi går till hans festliga kompisar. En festlig ALBIN (som senare skulle visa sig ha fetaste blingblinget i stan) bjöd mig på gräslök. Tack.
Klockan 17.22, ettans buss, Vasagatan. Trafikkaos. Löparna har intagit staden. Vi hoppar av, går till tuben, åker till universitetet och kliver av. I rulltrappan ser vi det.
Popsnörena har hittat ut. De smyger fram som kackerlackor ur alla rum som nu nåtts av solens strålar, de lockas ut av solen, gräset, folkölen, indiebanden och gratisentrén.
Vi hittar en skönhet som sitter och glänser i solen. HELENA heter hon. Vi dricker folköl, det är nästan gott. Sitter i gräset, blir våldsamt tvungna att köpa chips, jag blir hånad, vi letar gömställen hos juristerna, PER och HELENA får blommor i håret. Jag får en ny 30-sekundersvän. Han hade säkert ett namn. Han var säkert också väldigt nöjd över vår nyfunna vänskap.
Klockan, tiden... Den är inte relevant.
Vi hittar ALBIN & co igen. ALBIN drar fram supermeganeverbeforeseen-blingbling: en halskedja med ett inramat fotografi på Christer Fuglesang. Bling.
Pop dakar
Vi går in. Sol, popsnören, pop. Montt Mardié spelar, det är bra. De har en sångerska som inte vågar stå på scenen utan gömmer sig i logen. De spelar en cover på Umbrella, en svensk. Det är jävla fint.
Ballonger överallt. Folkpartiet far och flyger. PER och HELENA misslyckas med att säga sånt som är roligt på riktigt, med lungorna fyllda med helium. Jag blir besviken. Hittar TESSA. Hon tyckte demonstrationen var pepp. Samma veva, en BAMSE och en NICLAS, jag fick dissen. Jag dissade dessutom själv.
Tiden är inte relevant.
Vi hittar LUDDE, AMANDA och NIKLAS. LUDDE och NIKLAS hade sålt en av sina hembyggda effektpedaler dagen till ära, cred.
?
Jag träffade ERIC och GUSTAV. ERIC och jag började genast diskutera den svaga kontra den starka kraften. Jag tror vi sa nåt smart, trots att jag inte ens vet vad varken svag eller stark kraft är.
Hittade PATRIK. Han plåstrade om det blödande såret efter en Siesta som slitits ur hans schema.
?
Nu har det här bara blivit en enda lång grej av att klämma fram så många namn på kött och blod som möjligt.
Till slut, Billie the vision and the dancers. Det hände saker runtomkring. Tungt + vackert = Billie the vision and the dancers på Pop dakar 2009.
Klockan 01.15, universitetet. Tub tillbaka till Centralen. PER och jag går åt ett håll, alla andra åt alla andra håll.
Klockan 02.13, Handen. Promenad till sovplats och husrum. Man skulle kunna säga att det är jävligt bra att vara en länk i ett nätverk. Jag svär typ på att till exempel JOCKE skulle inhysa mig om jag åkte till Malmö. Och jag kan lätt tänka mig att ISAK skulle inhysa mig om jag åkte till Ume. Och om jag åkte till San Diego så svär jag på att PAM skulle inhysa mig. Och så vidare. Heja nätveck.
Heja Idiotin.
Resten är glömt och gömt.
En lördag sista helgen i maj 2009.
(Nu jävlar blir det tydligt... Jag har det på känn.)
Demonstration mot Smittskyddsinstitutet
Klockan 12.31, Odenplan. Jag hittade JENNY. Hon sa att hon inte hade koll på någonting, men det är klart hon hade. Hon skulle möta JOHANNA ovan jord. Jag tänkte tjiho och följde med. Ovan jord fastnade min uppenbarelse hos DANIEL, EMMA och ANNA. EMMA höll i 60 blodiga handskar. Hon fick läsa 124 apor-texten, som [hemlig] skrivit, och hon sa att den var perfekt. Jag höll med. ANNA tejpade upp vägvisarskyltar på diverse busshållplatser och lyktstoplar, samtidigt som vi vandrade bort mot Vasaparken. Sol. Hetta. En grymt snygg MALIN hittade vi i ett hörn. Hennes ögon glödde. Taggad, tror jag det kallas.
Klockan 12.46, Vasaparken. Människorna. Jag hamnade mitt ibland IDA, JOHANNA, LINUS, MAGNUS, DANIEL nr 2, SIGGY och 40-50 andra pärlor. Jag hamnade mellan banderoller, megafoner, skyltar och poliser, och tanter som skällde ut poliserna för att de störde oss som faktiskt gjorde något så fint som att försvara djuren. Jag hamnade mitt bland [FAN jag kommer inte ihåg hans namn] och vi hade en fin pratstund kring Stockholm, skolor, rumsliga analyser, djurrättsgrupper, veganutbud och borttappad tonårsilska. Jag tror jag får träffa honom igen imorgon för han sa hey jag kommer på intromötet. REBECKA, KLARA och SANDRA anslöt, jag blev glad. Fler anslöt, folk som hittade oss och tyckte det var en bra idé att haka på, jag blev glad.
Klockan 13.27, Vasaparken. Tre och tre, let's go.
• Det finns ett potentiellt problem i att demonstrera i stekhetta, ett ganska uppenbart sådant. Det finns också en potentiell möjlighet: Ingen vill missa solen, alla hittar en park eller en uteservering. Därför vann vi åtskilliga blickar när vi tågade genom stan, som vi annars aldrig fått på oss.
• Det finns ett potentiellt problem i att bara vara 50 pers i ett demonstrationståg. 50 är definitivt inte få, men det är definitivt inte många i demonstrationssammanhang. Det finns också en potentiell möjlighet i att 1) tåga mellan husväggar, sjukt bra akustik och 2) vara grymt bra människor och ändå höras och märkas.
Klockan 13.55, Smittskyddsinstitutet.
Ett par grindar.
En vägg.
Sen, apor. Apor som inte har någon skyldighet att lösa våra problem.
1) ANNA, en av de mest godhjärtade människorna som finns, höll tal. Poliserna stod med armarna i kors.
2) EMMA, IDA och JOHANNA fäste de 124 blodiga handskarna på SMI:s grindar. Jag höll i micken och läste 124 apor-texten. Det var stilla och tyst och fint.
3) Den rakt igenom fantastiske DANIEL höll tal. Peppen. Han är så grymt bra på att lägga fokus på djuren. Djuren lider, det är verkligheten och den blir tydlig när han talar.
4) Avskum, mördare. Det är sant... Polisen stod med armarna i kors.
5) De vet att vi kommer tillbaka.
Mellan två händelser
Klockan 15.14, Hemköp i City. Jag hittade intet av det jag sökte. Letade igenom hela jävla butiken. En anställd sa att de gillar att möblera om för att inga kunder ska hitta, det blir roligare så, tror de. Jag gav upp och vann för jag fick tzaysallad till lunch, från samma Hemköp. Nöjd.
Klockan 16.00, Alvik. Åker tvärbanan två stationer och hamnar på Stora Essingen. PER möter mig, fint, vi går till hans festliga kompisar. En festlig ALBIN (som senare skulle visa sig ha fetaste blingblinget i stan) bjöd mig på gräslök. Tack.
Klockan 17.22, ettans buss, Vasagatan. Trafikkaos. Löparna har intagit staden. Vi hoppar av, går till tuben, åker till universitetet och kliver av. I rulltrappan ser vi det.
Popsnörena har hittat ut. De smyger fram som kackerlackor ur alla rum som nu nåtts av solens strålar, de lockas ut av solen, gräset, folkölen, indiebanden och gratisentrén.
Vi hittar en skönhet som sitter och glänser i solen. HELENA heter hon. Vi dricker folköl, det är nästan gott. Sitter i gräset, blir våldsamt tvungna att köpa chips, jag blir hånad, vi letar gömställen hos juristerna, PER och HELENA får blommor i håret. Jag får en ny 30-sekundersvän. Han hade säkert ett namn. Han var säkert också väldigt nöjd över vår nyfunna vänskap.
Klockan, tiden... Den är inte relevant.
Vi hittar ALBIN & co igen. ALBIN drar fram supermeganeverbeforeseen-blingbling: en halskedja med ett inramat fotografi på Christer Fuglesang. Bling.
Pop dakar
Vi går in. Sol, popsnören, pop. Montt Mardié spelar, det är bra. De har en sångerska som inte vågar stå på scenen utan gömmer sig i logen. De spelar en cover på Umbrella, en svensk. Det är jävla fint.
Ballonger överallt. Folkpartiet far och flyger. PER och HELENA misslyckas med att säga sånt som är roligt på riktigt, med lungorna fyllda med helium. Jag blir besviken. Hittar TESSA. Hon tyckte demonstrationen var pepp. Samma veva, en BAMSE och en NICLAS, jag fick dissen. Jag dissade dessutom själv.
Tiden är inte relevant.
Vi hittar LUDDE, AMANDA och NIKLAS. LUDDE och NIKLAS hade sålt en av sina hembyggda effektpedaler dagen till ära, cred.
?
Jag träffade ERIC och GUSTAV. ERIC och jag började genast diskutera den svaga kontra den starka kraften. Jag tror vi sa nåt smart, trots att jag inte ens vet vad varken svag eller stark kraft är.
Hittade PATRIK. Han plåstrade om det blödande såret efter en Siesta som slitits ur hans schema.
?
Nu har det här bara blivit en enda lång grej av att klämma fram så många namn på kött och blod som möjligt.
Till slut, Billie the vision and the dancers. Det hände saker runtomkring. Tungt + vackert = Billie the vision and the dancers på Pop dakar 2009.
Klockan 01.15, universitetet. Tub tillbaka till Centralen. PER och jag går åt ett håll, alla andra åt alla andra håll.
Klockan 02.13, Handen. Promenad till sovplats och husrum. Man skulle kunna säga att det är jävligt bra att vara en länk i ett nätverk. Jag svär typ på att till exempel JOCKE skulle inhysa mig om jag åkte till Malmö. Och jag kan lätt tänka mig att ISAK skulle inhysa mig om jag åkte till Ume. Och om jag åkte till San Diego så svär jag på att PAM skulle inhysa mig. Och så vidare. Heja nätveck.
Heja Idiotin.
Resten är glömt och gömt.
fredag 29 maj 2009
Det är ganska lustigt,
att jag trodde att allt jag skrev här bara föll inom ramen för kategorin inbördes beundran, och så nu, när jag fått det svart på vitt i några dagar, så har det visat sig att
drr-nö!
Chockerande, att den där saken har hunnit ticka upp till över 250 inom loppet av bara lite mer än fyra dygn.
Jag väljer...
en liten liten känsla av
bekräftelse,
check.
drr-nö!
Chockerande, att den där saken har hunnit ticka upp till över 250 inom loppet av bara lite mer än fyra dygn.
Jag väljer...
en liten liten känsla av
bekräftelse,
check.
torsdag 28 maj 2009
Liljekonvaljer.
Vi balanserade i "skogen". Det var moränigt. Och blött. = balansera. "Skogen" ligger mellan skolan och bilvägen, som dessutom går parallellt med tågspåren. Ro och sinnesfrid i frodiga Flemingsberg. Vi stegade upp ungefär 49 kvadratmeter stora rutor och ropade "gran!", "asp!", rönn!", "titta, måbär!", "hängbjörk!", "ek!", "härärnogenglasbjörk!kollafloran! vadtrorni?", "tall!", "hassel!". Vi gjorde kryss på pappret. Sen tog vi fram inbyggda mätinstrumentet och sa "hm, det är nog, skulle nog säga 65% täckningsgrad". Sen balanserade vi åt nåt håll och gjorde samma sak tre gånger till.
Mellan N1 och N2 balanserade vi på rad. Jag hörde en av de finaste tjejerna, H, säga på ett ungefär
"man får passa på att plocka liljekonvaljer nu, när de är så fina fortfarande"
och jag hajade till.
Vadå? Vad ska man göra med dom? Kan man äta dom? Du menar, att, de, är, fina alltså? Bara vackra?
Och jag vet inte om jag blev rörd eller rädd. Jag tror jag blev fascinerad och glad för att H är H. Passa på att plocka liljekonvaljer är en tanke jag aldrig tänkt.
Har hört att folk passar på att plocka svamp. Blåbär. Lingon. Hjortron. Jag ser poängen. Föda. Ganska så att säga crucial, äta.
Allt blir vad man gör det till.
Mellan N1 och N2 balanserade vi på rad. Jag hörde en av de finaste tjejerna, H, säga på ett ungefär
"man får passa på att plocka liljekonvaljer nu, när de är så fina fortfarande"
och jag hajade till.
Vadå? Vad ska man göra med dom? Kan man äta dom? Du menar, att, de, är, fina alltså? Bara vackra?
Och jag vet inte om jag blev rörd eller rädd. Jag tror jag blev fascinerad och glad för att H är H. Passa på att plocka liljekonvaljer är en tanke jag aldrig tänkt.Har hört att folk passar på att plocka svamp. Blåbär. Lingon. Hjortron. Jag ser poängen. Föda. Ganska så att säga crucial, äta.
liljekonvalj, Convallaria majalis, art i familjen konvaljväxter. Liljekonvalj är en 15–25 cm hög ört med väldoftande vita klocklika blommor hängande i ensidig klase. Hela växten och särskilt frukten, ett gulrött bär, innehåller de giftiga glykosiderna convallamarin, convallatoxin och convallosid. Arten är allmän i större delen av Sverige och faller inom ramen för det som i allmänhet uppfattas som skönhet. Plockas endast med skönhet i åsyftande och det skulle kunna vara definitionen av beundransvärt.
Allt blir vad man gör det till.
onsdag 27 maj 2009
Naturens eget handfat
Den här lilla biten vass,
den är ungefär 7000 år gammal. Den har inte sett dagsljus på 7000 år.
Det här,
det är inget mindre än lera. 11000 år gammal glaciallera. Den har inte sett dagsljus på 11000 år, sen inlandsisen drog sig tillbaka.
Vi var några stycken,
som var tvungna. Vi smorde in händerna i 11000 år gammal lera. Har du till exempel någonsin
• high five:at
• skakat hand
med händerna nergeggade av 11000 år gammal lera?
Man kan också se det som att vi passade på att ta av vad naturens eget spa hade att erbjuda. Och att vi tyckte det var extra lämpligt med tanke på att vi hade tillgång till naturens eget handfat - "dyker upp när du som mest behöver det".
(Jag hittade bussen med den roliga inskriptionen:
Fortfarande roligt.)
den är ungefär 7000 år gammal. Den har inte sett dagsljus på 7000 år.Det här,
det är inget mindre än lera. 11000 år gammal glaciallera. Den har inte sett dagsljus på 11000 år, sen inlandsisen drog sig tillbaka.Vi var några stycken,
som var tvungna. Vi smorde in händerna i 11000 år gammal lera. Har du till exempel någonsin• high five:at
• skakat hand
med händerna nergeggade av 11000 år gammal lera?
Man kan också se det som att vi passade på att ta av vad naturens eget spa hade att erbjuda. Och att vi tyckte det var extra lämpligt med tanke på att vi hade tillgång till naturens eget handfat - "dyker upp när du som mest behöver det".
(Jag hittade bussen med den roliga inskriptionen:
Fortfarande roligt.)
Borde inte alls...
... men det är å andra sidan mycket man inte borde.
Inte gå förbi han som säljer Situation Stockholm,
inte klia på eksemen,
inte tänka den där tanken,
inte äta glass till middag,
inte bry sig så jävla mycket,
inte hata.
Jag skäms när jag går förbi han som säljer Situation Stockholm. Men jag har ju aldrig kontanter i plånboken. Jag är digitaliserad.
Apropå glass till middag,
1) det är gott
2) det är svalkande
3) det innehåller nästan hela kostcirkeln
"Outside the box"
- så nära men ändå så långt borta.
Det är nu
Inte gå förbi han som säljer Situation Stockholm,
inte klia på eksemen,
inte tänka den där tanken,
inte äta glass till middag,
inte bry sig så jävla mycket,
inte hata.
Jag skäms när jag går förbi han som säljer Situation Stockholm. Men jag har ju aldrig kontanter i plånboken. Jag är digitaliserad.
Apropå glass till middag,
1) det är gott
2) det är svalkande
3) det innehåller nästan hela kostcirkeln
"Outside the box"
- så nära men ändå så långt borta.
Det är nu
måndag 25 maj 2009
Okej, en liten sak till då...
HALEBOPs JÄVLA REKLAMLÅT PÅ SPOTIFY ÄR SJUKT ÅT HELVETE JÄVLA ASDÅLIG men jag är lugn.
Två saker:
1)
Spetsen på mitt vänstra lillfinger har nedsatt känsel. Varför ska detta hända mig? Tänk om det är digerdöden jag åkt på?
2)
Idag när jag åkte till skolan så upptäckte jag en inskription på sätet en rad framför mig. Jag försökte ta kort med min mobiltelefon, men jag satt för långt ifrån och jag tyckte det var skämmigt att sträcka sig fram eftersom det satt en tjej där, och hon kunde nog trott att jag var dum i huvudet.
I alla fall.
Inskriptionen utgjordes av ett decimeterstort hakkors, och så stod det "FUCK" under.
Det tyckte jag var roligt. Moget. Jag kunde lika gärna tittat på en bild av två kattungar i solsken med texten "Jag hatar dig, du ska dö" under. Lika roligt. Kul.
Spetsen på mitt vänstra lillfinger har nedsatt känsel. Varför ska detta hända mig? Tänk om det är digerdöden jag åkt på?
2)
Idag när jag åkte till skolan så upptäckte jag en inskription på sätet en rad framför mig. Jag försökte ta kort med min mobiltelefon, men jag satt för långt ifrån och jag tyckte det var skämmigt att sträcka sig fram eftersom det satt en tjej där, och hon kunde nog trott att jag var dum i huvudet.
I alla fall.
Inskriptionen utgjordes av ett decimeterstort hakkors, och så stod det "FUCK" under.
Det tyckte jag var roligt. Moget. Jag kunde lika gärna tittat på en bild av två kattungar i solsken med texten "Jag hatar dig, du ska dö" under. Lika roligt. Kul.
Här är min dag.
Tyvärr ser man inte den nyvunna bondbrännan på bilderna.
Först skulle vi plocka isär en blomma. Vi skulle artbestämma den genom att nyckla den. Ser ni pistillen eller? Gissa arten? Gullviva. No wonder att vi kände oss som pro's när vi fick en så svår art...
Här är vår majje för dagen. Han viftar med luppen och det var säkert en kupp för att jag inte skulle kunna fånga på bild hur oerhört biologig han ser ut.
Korna gömde sig i buskarna.
Sen gömde sig korna bakom Kicki, Vincent, Sara och Carro.
Den här kon försökte gömma sig bredvid, men var lite för stor för att lyckas. Hon lyckades inte heller äta upp våra böcker och tumstockar, trots ihärdiga försök.
Jag gömde mig framför korna. Linn gömde sig bakom mig.
Här är en tredjedel av min klass, ihärdigt artbestämmandes. Notera majjen till vänster. Biolognörd.
Sen gjorde vi det här. Hanna, Ulla, jag samt en Vicky bakom kameran. Jag hade stövlar eftersom jag skitit i att ha stövlar senaste exkursionerna och det var halvbra, så jag tänkte att hmm, idag, 20 grader, sol, hagmark, det måste ju innebära stövlar required. Jag är så smart, nämligen.
Snygg kontrast.
Nu ska jag som vanligt skärpa mig.
Först skulle vi plocka isär en blomma. Vi skulle artbestämma den genom att nyckla den. Ser ni pistillen eller? Gissa arten? Gullviva. No wonder att vi kände oss som pro's när vi fick en så svår art...
Här är vår majje för dagen. Han viftar med luppen och det var säkert en kupp för att jag inte skulle kunna fånga på bild hur oerhört biologig han ser ut.
Korna gömde sig i buskarna.
Sen gömde sig korna bakom Kicki, Vincent, Sara och Carro.
Den här kon försökte gömma sig bredvid, men var lite för stor för att lyckas. Hon lyckades inte heller äta upp våra böcker och tumstockar, trots ihärdiga försök.
Jag gömde mig framför korna. Linn gömde sig bakom mig.
Här är en tredjedel av min klass, ihärdigt artbestämmandes. Notera majjen till vänster. Biolognörd.
Sen gjorde vi det här. Hanna, Ulla, jag samt en Vicky bakom kameran. Jag hade stövlar eftersom jag skitit i att ha stövlar senaste exkursionerna och det var halvbra, så jag tänkte att hmm, idag, 20 grader, sol, hagmark, det måste ju innebära stövlar required. Jag är så smart, nämligen.
Snygg kontrast. Nu ska jag som vanligt skärpa mig.
söndag 24 maj 2009
Chockartad kontrast...
Som en liten parentes vill jag bara berätta om den chockartade kontrast jag nu vid ett flertal tillfällen åsamkat mig själv:
Lyssnar på en just nu-älsklingslåt. Den heter "I fought the battle of trinidad and tobago" när jag lyssnar på den i iTunes, men det beror på att versionen som jag välsignats med av P, kommer från nån sorts demoplatta. Efter lite lirkande forskning verkar låten egentligen heta "Hold me" alternativt "Hold me, hold me, hold me".
Anyway.
iTunes säger
Loney, dear - I fought the battle of trinidad and tobago
jag säger... ingenting, för det behövs inte.
Låten tar slut.
iTunes säger
Los del Rio - Macarena
Jag säger... vaihelvete.
Lyssnar på en just nu-älsklingslåt. Den heter "I fought the battle of trinidad and tobago" när jag lyssnar på den i iTunes, men det beror på att versionen som jag välsignats med av P, kommer från nån sorts demoplatta. Efter lite lirkande forskning verkar låten egentligen heta "Hold me" alternativt "Hold me, hold me, hold me".
Anyway.
iTunes säger
Loney, dear - I fought the battle of trinidad and tobago
jag säger... ingenting, för det behövs inte.
Låten tar slut.
iTunes säger
Los del Rio - Macarena
Jag säger... vaihelvete.
Kul grej.
Lisebergskanin flyger ovanför Djurgården. Precis till höger utanför bilden ligger Gröna Lund. Det är roligt tycker jag. Jag tänkte "hån" och sen tänkte jag "HAHA" på samma sätt som jag tror Kapten Krok hade gjort. Jag hade tyckt det var roligt om en flygande, grönrosa kanin blev utlösande faktorn i kriget mellan jätten i öst och jätten i väst.
... Fast jag gillar inte krig, men det låter lite häftigt actually. Gnabb, det är mycket häftigare i praktiken, trots att det låter och är mer som "myggbett" (fjuttigt men irriterande). Tänk er att höra Obama, eller ännu hellre George W Bush!, tala om "gnabbet med terrorismen"...
Från "kriget mot terrorismen"
till "gnabbet med terrorismen"
När jag gick i tvåan på 90-talet så spelade vi caps och innan vi spelade så använde vi våra slammers för att avgöra vem som skulle få börja. Det som avgjorde var vilken sida av slammern som hamnade uppåt när man kastade den. Fatta den skillnaden, den är huge. Börja eller inte börja. Det kan vara skillnaden mellan seger och förlust.
Hur revolutionerande skulle inte förändringen från "mot" till "med" vara i fredsprocessen och konflikthanteringen? Jättejättejätte. Jag tycker också om att modifiera det svenska idiomet, vilket kanske innebär att jag är upplyst, och därför är det jag säger med största sannolikhet sant, som till exempel
att det förmodligen finns en matematisk formel som ser ut så här
preposition = fred
Något förenklad.
lördag 23 maj 2009
Horoskop, Expressen (OBS jag snylt-läste, jag lovar)
Du är så positiv och framgångsrik inom arbetet, och det som har med datorer, affärer och tyger att göra kan bli bäst. Blir du bjuden till fest så får du det trivsamt och roligt.
Jag frågar mig: Vad har jag för anledning att inte tro på Heikki Vesa? Han är ju så lång, det måste han vara, och vad har jag för anledning att inte tro på en superduperlång människa? Varför skulle han vara så lång kan man fråga sig då, jag frågar mig. Jo, för annars kan man väl inte mäkta med konststycket att ha båda fötterna på jorden samtidigt som man har huvudet i det blå. Vadå fötterna på jorden, kan man fråga sig. Jag frågar mig. Jag vet inte. Jag tror han är en sån där perfekt mysmorfar, som bjuder på solskensfruktost och sånt, lite som DiLeva, fast jag vet ju inget om någon av dem egentligen. Jag tror han kan vara en sån som börjar dagen med att ligga på en spikmatta och det är lite respect. Inte gör väl en människa något så jordnära och kroppsligt utan att ha fötterna på jorden? Det vore ju ett overkligt skeende...
Och han har ju rätt liksom... 1) Jag sitter vid en dator, 2) jag har jobbat hela dagen i en affär, 3) jag har kläder på mig, av tyg. Och jag måste säga att situationen har potential att bli bäst.
Vilken situation har inte potential att bli bäst?
Jag tror svaret är ingen.
fredag 22 maj 2009
Ok baby det är dags att vi ska vinna allt.
Den här killen slår an strängar i mig som sätter igång något som jag skulle vilja beskriva med något som låter så melodramatiskt att till och med jag stoppar mig från att skriva det. Det tog ett tag att komma fram till att, för han sjunger som ingen annan och ger de där strängarna rörelser en inte vet hur en ska hantera. Nyheter är som bekant hemskt svåra ting. Eller, jag vet förstås inte, jag tror. Jag kapitulerade i alla fall vid ett vackert ögonblick. Verkligen kapitulerade. När jag senare kom över hans blogg övergick det hela i någon form av blyghet.
Allt är så vackert.
Och jag vill credda honom direkt, personligen, men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir blyg. Som när man blir starstruck, eller, troligen precis så. Fast inklusive det där som sitter under revbenen, är rött, elektriskt och pumpar, inklusive det, som taget ur tidiga högstadiet när det där som sitter under revbenen, är rött, elektriskt och pumpar, pumpar hårt för någon som egentligen är kanske två år äldre och jag är därmed för liten, det går inte, men det pumpar och jag vågar inte prata. Så känns det. Han heter Simon, han skriver som en ängel och jag skådade i kväll videon här nedanför och jag försvann.
Simon Norrsveden - OK baby det är dags att vi ska vinna allt
(Jag tror kanske inte jag undgick melodramatiken nu i alla fall. Jag vet inte vad han gör med mig, Simon Norrsveden. Det är ett mysterium. Kan vara en crush. Återstår att se. Tills vidare är jag nöjd, melodramatisk och försvunnen.)
Allt är så vackert.
Och jag vill credda honom direkt, personligen, men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir blyg. Som när man blir starstruck, eller, troligen precis så. Fast inklusive det där som sitter under revbenen, är rött, elektriskt och pumpar, inklusive det, som taget ur tidiga högstadiet när det där som sitter under revbenen, är rött, elektriskt och pumpar, pumpar hårt för någon som egentligen är kanske två år äldre och jag är därmed för liten, det går inte, men det pumpar och jag vågar inte prata. Så känns det. Han heter Simon, han skriver som en ängel och jag skådade i kväll videon här nedanför och jag försvann.
Simon Norrsveden - OK baby det är dags att vi ska vinna allt
(Jag tror kanske inte jag undgick melodramatiken nu i alla fall. Jag vet inte vad han gör med mig, Simon Norrsveden. Det är ett mysterium. Kan vara en crush. Återstår att se. Tills vidare är jag nöjd, melodramatisk och försvunnen.)
onsdag 20 maj 2009
Livets största fråga...
På avdelningen för djupa tankar har denna vecka ett nytt subjekt kunnat skådas. Subjektet påträffades uppnålad på tapeten under den kanske allra viktigaste kategorin av dem alla, uppsatt som en enkel notis för att göra sig påmind varje gång avdelningen äntras. Det vill ha mer uppmärksamhet än jag ger det. Kanske är det för svårt för mig. Stora beslut. Det handlar om återgång till originalet, återgång till naturen. Till en ljusare värld. Men det kräver tid och envishet, slit och lite djärvhet. Inget man ger sig in i utan övervägande. Hur skulle det bli? Skulle det bli som de säger, ännu roligare? Skulle kontrasterna bli alltför stora? Skulle allt gå förlorat? Skulle det bli ris? Riskerna är stora. Äventyret likaså, lite beroende på hur man ser det.
Kategori: Hårfärg
Subjekt: Byte
Fråga: Blond igen?
(Haha.)
(För den som inte vet men undrar så är jag blond egentligen, men jag har inte varit det på 5-6 år. Jag har försökt hitta en bild på mig från back then, men jag misslyckades. Synd för oss alla?)
Kategori: Hårfärg
Subjekt: Byte
Fråga: Blond igen?
(Haha.)
(För den som inte vet men undrar så är jag blond egentligen, men jag har inte varit det på 5-6 år. Jag har försökt hitta en bild på mig från back then, men jag misslyckades. Synd för oss alla?)
tisdag 19 maj 2009
Släpp in solen
Min lillebror hade konsert med skolan i kväll. En fröjd. Det hände en lite obehaglig grej bara. Tillställningen ägde rum i en aula (för övrigt den fräschaste skolaulan som finns, som råkar vara belägen i den snyggaste gymnasieskolan jag sett, som råkar vara min gamla), där sittplatserna utgörs av klassiska stolsrader med uppfällbara sitsar. Det satt en sisådär fyra år gammal flicka precis framför mig. Hon satt allt annat än still. Och hon skrämde mig till hicka nästan, för hon lyckades åstadkomma oväntade, plötsliga ljud av sitsen på stolarna. Hon stressade mig, liksom. Men hon var söt, så jag knöt min näve i fickan och släppte den igen. Fred. Men så, pang. Personen som slog sig ner på platsen bredvid råkade klämma den lilla flickans ben mellan sitsarna. Hur reagerar Sanna? Jo, hon blir nöjd och tänker "rätt åt dig" och flinar lite. Fast ingen hann märka, tror jag. Jag kom på mig själv rätt snabbt och slutade flina. Men "rätt åt dig, HA" ville inte lämna mina tankar. Jag tog fram min mobiltelefon, hastade fram anteckningsfunktionen och skrev "Är man ond om man tycker det är rätt åt en unge som gör illa sig?".
?
?!
Kanske.
En annan obehaglig grej är att jag har tenta veckan efter nästa vecka. Det känns... Ja, det känns, helt enkelt. Jag har nu - sju veckor in i kursen - äntligen kommit igång med läsningen. Vad hände? Vad hände med ambitiös tjej som inte godtar något annat än VG? Vad hände med planeringsplanerna? Jag tror svaret involverar en sol, några blommande träd, en blå himmel, livsverk som kraschar, vänskap som frodas, sommar som hägrar, ett liv som drar. Jag noterar och accepterar med en suck och en axelryckning, biter i mitt sura äpple och läser tills gruset trillar ut ur ögonen av sig själv.
Snart är det över.
Släpp in solen. Jag säger så att säga ingenting.
?
?!
Kanske.
En annan obehaglig grej är att jag har tenta veckan efter nästa vecka. Det känns... Ja, det känns, helt enkelt. Jag har nu - sju veckor in i kursen - äntligen kommit igång med läsningen. Vad hände? Vad hände med ambitiös tjej som inte godtar något annat än VG? Vad hände med planeringsplanerna? Jag tror svaret involverar en sol, några blommande träd, en blå himmel, livsverk som kraschar, vänskap som frodas, sommar som hägrar, ett liv som drar. Jag noterar och accepterar med en suck och en axelryckning, biter i mitt sura äpple och läser tills gruset trillar ut ur ögonen av sig själv.
Snart är det över.
Släpp in solen. Jag säger så att säga ingenting.
lördag 16 maj 2009
fredag 15 maj 2009
torsdag 14 maj 2009
Men, varför är hon vegan?
Jag vet inte om det bara är jag, men när jag är ensam så tycks min emotionella intelligens arbeta på högvarv för att hålla jämna steg med mig och alla mina inträffade och kommande möten med andra människor. Jag har slutat att ens lägga märke till alla de monologer - och dialoger, för all del - som jag i det tysta för med mig själv när jag går till tåget, från tåget, står i duschen, försöker somna... Överallt och väldigt ofta, när jag inte har sällskap, så förbereder jag mig för kommande samtal. Oftast handlar det om argumentationer. Detta stora mysterium, konsten att tala, konsten att övertyga, konsten att ge någon annan full insikt i ens åsikter. Detta eviga arbete ska någon gång utmynna i överförd logik, tanke och godhet. Fred på jorden, för i helvete. Men som sagt, det hela är ett mysterium lika komplext som allt annat komplext. Jag är lite orolig. Tänk om det är människan övermäktigt. Tänk om det inte går att överlista oss själva. Tänk om människan är ett skenande tåg, omöjligt att stoppa och ofrånkomligen på väg mot katastrof?
Hur som helst. Idag hade jag återigen en session med mig själv i duschen. Det är inte så snuskigt som det kanske låter. Jag tyckte att jag lyckades klämma ur mig (fast inte verbalt på riktigt då, utan i mitt huvud) en riktigt bra, kort och koncis sammanfattning av varför jag är vegan. Tyvärr har jag glömt. Som vanligt.
Jag vet att det var en dialog med någon jag inte kände. Jag vet att jag kände stressen över omöjligheten att kontrollera och förhindra min motparts tankar om mig. Jag inbillar mig nämligen att en person som inte är ett dugg insatt i veganism lätt får för sig att en vegan dels är extrem och lite farlig och konstig, och dels att en vegan delar upp världen i svart och vitt och är oförmögen att se helheter och därmed inte är tillräckligt medmänsklig och nationalistisk. För att exemplifiera: Jag tänker mig en motpart som flinar lite lätt, känner sig lite bättre, som vet att det säkert nästan aldrig kommer hända att hen stöter på en vegan igen eftersom de är så få, som tycker att det är rätt jävligt mot alla bönder att inte vilja veta av deras jobb när de dessutom gör Sverige en tjänst på många sätt - bland annat genom att hålla landskapet öppet - och som tycker det finns bra mycket större problem än djurens situation. Jag är medveten om att jag är fördomsfull. Jag är också medveten om att om de där påhittade idéerna hos en påhittad motpart någon gång skulle vara verkliga, så stämmer de inte över huvud taget. Nada. Och i ett sådant verkligt fall så tror jag att jag börjar närma mig min definition av frustration.
Det är så enkelt egentligen. Jag kanske till och med kan skriva under på det där med svart och vitt, för anledningen till att jag är vegan är egentligen lika uppenbar som skillnaden mellan svart och vitt. Det här med bonden. Alla bönder som håller djur, svenska såväl som utländska, tjänar pengar på att döda dem. Om de inte tjänar pengar på att döda dem så tjänar de med största sannolikhet pengar på att utnyttja dem på det sätt som för människan oftast uppfattas som den mest förnedrande formen av utnyttjande: sexuellt. Det är ingen uppoffring att försöka låta bli att bidra till sexuellt utnyttjande och dödande. Det är verkligen inte någon uppoffring. Känner man till att det pågår så är passivitet = medbrottslighet. Lathet och bekvämlighet är ignorans, egoism, rädsla, hånfullhet. Svart och vitt. Liv och död. Jag kanske låter arg. Jag är arg. Men jag är faktiskt en tänkande människa som faktiskt förstår. Jag förstår argumentet bekvämlighet för jag känner min fiende slentrianen. Jag förstår att det är lätt att tro att det finns större problem än djurens situation, för jag behövde själv läsa en hel bok för att inse att så inte är fallet. Frustration. Jag har så mycket att berätta. Jag vet att jag inte är mer speciell än någon annan, jag har inte någon extraordinär empatisk förmåga, jag är inte bättre. Det är ett mysterium att få ihop det. Öppna en annan människas ögon utan att framhäva sig själv. Få en annan människa att förstå, att dra sitt klassiska strå till stacken, att ställa sig på djurens sida. Står man på djurens sida står man nämligen på mänsklighetens sida. På jordens sida. På kärlekens sida. Och det är fan inte flummigt. Det är godhjärtat och rimligt. Logiskt.
Hur som helst. Idag hade jag återigen en session med mig själv i duschen. Det är inte så snuskigt som det kanske låter. Jag tyckte att jag lyckades klämma ur mig (fast inte verbalt på riktigt då, utan i mitt huvud) en riktigt bra, kort och koncis sammanfattning av varför jag är vegan. Tyvärr har jag glömt. Som vanligt.
Jag vet att det var en dialog med någon jag inte kände. Jag vet att jag kände stressen över omöjligheten att kontrollera och förhindra min motparts tankar om mig. Jag inbillar mig nämligen att en person som inte är ett dugg insatt i veganism lätt får för sig att en vegan dels är extrem och lite farlig och konstig, och dels att en vegan delar upp världen i svart och vitt och är oförmögen att se helheter och därmed inte är tillräckligt medmänsklig och nationalistisk. För att exemplifiera: Jag tänker mig en motpart som flinar lite lätt, känner sig lite bättre, som vet att det säkert nästan aldrig kommer hända att hen stöter på en vegan igen eftersom de är så få, som tycker att det är rätt jävligt mot alla bönder att inte vilja veta av deras jobb när de dessutom gör Sverige en tjänst på många sätt - bland annat genom att hålla landskapet öppet - och som tycker det finns bra mycket större problem än djurens situation. Jag är medveten om att jag är fördomsfull. Jag är också medveten om att om de där påhittade idéerna hos en påhittad motpart någon gång skulle vara verkliga, så stämmer de inte över huvud taget. Nada. Och i ett sådant verkligt fall så tror jag att jag börjar närma mig min definition av frustration.
Det är så enkelt egentligen. Jag kanske till och med kan skriva under på det där med svart och vitt, för anledningen till att jag är vegan är egentligen lika uppenbar som skillnaden mellan svart och vitt. Det här med bonden. Alla bönder som håller djur, svenska såväl som utländska, tjänar pengar på att döda dem. Om de inte tjänar pengar på att döda dem så tjänar de med största sannolikhet pengar på att utnyttja dem på det sätt som för människan oftast uppfattas som den mest förnedrande formen av utnyttjande: sexuellt. Det är ingen uppoffring att försöka låta bli att bidra till sexuellt utnyttjande och dödande. Det är verkligen inte någon uppoffring. Känner man till att det pågår så är passivitet = medbrottslighet. Lathet och bekvämlighet är ignorans, egoism, rädsla, hånfullhet. Svart och vitt. Liv och död. Jag kanske låter arg. Jag är arg. Men jag är faktiskt en tänkande människa som faktiskt förstår. Jag förstår argumentet bekvämlighet för jag känner min fiende slentrianen. Jag förstår att det är lätt att tro att det finns större problem än djurens situation, för jag behövde själv läsa en hel bok för att inse att så inte är fallet. Frustration. Jag har så mycket att berätta. Jag vet att jag inte är mer speciell än någon annan, jag har inte någon extraordinär empatisk förmåga, jag är inte bättre. Det är ett mysterium att få ihop det. Öppna en annan människas ögon utan att framhäva sig själv. Få en annan människa att förstå, att dra sitt klassiska strå till stacken, att ställa sig på djurens sida. Står man på djurens sida står man nämligen på mänsklighetens sida. På jordens sida. På kärlekens sida. Och det är fan inte flummigt. Det är godhjärtat och rimligt. Logiskt.
onsdag 13 maj 2009
Herregud.
Street art i Vadstena,
jag blev glad.
Nu har jag suttit med hakan vilandes på handen och med glasartad blick riktad ut genom fönstret i, ptja, kanske fem minuter. Fem och en halv. Vad är det för ålder på en hund kanske man kan tänka då, men detta är inte åldern på en hund utan tiden jag behövt för att lista ut att det är precis om den tiden jag ska skriva. En annan formulering skulle kunna lyda något i stil med: Herregud crazy bananas håhå jaja apuh, det är så fullt i huvudet att skrivförmågan blivit begraven djupt ner under allt jag haft för mig på sistone, all anti-vila jag pysslat med och alla intryck detta proppat mig med. Jag är ovan, det är uppenbart. Mitt leverne de senaste kanske tre veckorna skulle kunna sammanfattas i adjektivet aktiv. Jag gillar det. Ganska mycket i alla fall. En lite obehaglig föraning om en stundande backlash lurar runt hörnet, tror jag. Det är väl det jag ogillar med aktiv i så fall. Men jag vet inte, kanske finns det inget otäckt monster där. Kanske handlar allt bara om dynamik. Tänk om allt är regisserat? Tänk om min mentala och fysiska kropp snitslat denna bana högst medvetet - utom räckhåll för min omedelbara kännedom -, gjort upp med kaoset och helt sonika matat in mig i denna verklighet för att jag behöver det? Eller är det bara löjligt att vara förvånad? Det är väl så här det är med livet: upp, ner, fram, tillbaka, ut, in, av, på, lugn, hets. Glömmer jag så lätt? Har det hänt förut? Jag har en obestämd idé om att det hänt förut, men jag kan inte tidsbestämma det, inte sätta fingret på det, inte jämföra, inte minnas. Men den obestämda idén känns inte fix.
Men vem är jag. (OBS Fråga utan frågetecken med konstaterande punkt.) Jag kanske bara är känslig.
Jag hittade till Enskede gård, till ett möte med fina människor. Det ledde till mer konkreta planer om resa till Köpenhamn. Det ledde till pepp, till yes we can do it.
Jag hittade till Malmö. Jag var trött med rätta. Men jag fann. Jag fann en stad jag skulle vilja bo i. Jag fann en stad jag kanske kommer bo i om ett par år, för jag fann den. Jag fann en Vegomässa proffsig som alltid förr. Jag fann människor, mina storhjärtade vänner som förstått vidden av djurförtrycket och som försöker. Kanske spreds material som kan ge sken av att jag också försöker, för jag hittade en ganska lång artikel som jag skrivit i DRA:s medlemstidning men helt förträngt. Jag blev taggad, jag skämdes, jag blev arg, jag blev glad. Jag kom över boken som konverterade mig till vegan och jag blev lycklig. Jag fann kärlek nästan i överflöd, men jag tror inte jag kan få för mycket. Inte heller ge för mycket. Må kärleken ta världen med storm.
Jag hittade till Östergötland, till en spejsad rymdbuss. Den förde mig tillbaka till istiden, till sandur och rullstensås och blåsuga. Den dumpade mig vid botten av omgivningens högsta punkt och såg till att jag tog mig upp. Det var vackert. En oerhört fin tjej tog ett kort på mig däruppe och jag hörde att det blev fint. Jag höll nog med.
Och herregud vad jag dels överanvänder ordet herregud nowadays men framför allt vad jag svävar iväg nu. Jag känner mig klyschig men precis som fördomarna så ligger det ofta ett obehagligt mått av sanning i klyschorna, utan att det är tvunget på något sätt. Jag svävar ut eftersom jag fått mentala vingar av alltihop. Jag borde känna paniken, hopplösheten, stressen och förvirringen. Men jag känner det inte. Jag känner hopp. Allt är fritt, allt hänger i luften och allt stannar där. Det finns inga kedjor, inget klister, inga oövervinnerliga hinder. Rörigt är förnamnet, tufft - i dubbel bemärkelse - är mellannamnet, vackert är efternamnet.
jag blev glad.Nu har jag suttit med hakan vilandes på handen och med glasartad blick riktad ut genom fönstret i, ptja, kanske fem minuter. Fem och en halv. Vad är det för ålder på en hund kanske man kan tänka då, men detta är inte åldern på en hund utan tiden jag behövt för att lista ut att det är precis om den tiden jag ska skriva. En annan formulering skulle kunna lyda något i stil med: Herregud crazy bananas håhå jaja apuh, det är så fullt i huvudet att skrivförmågan blivit begraven djupt ner under allt jag haft för mig på sistone, all anti-vila jag pysslat med och alla intryck detta proppat mig med. Jag är ovan, det är uppenbart. Mitt leverne de senaste kanske tre veckorna skulle kunna sammanfattas i adjektivet aktiv. Jag gillar det. Ganska mycket i alla fall. En lite obehaglig föraning om en stundande backlash lurar runt hörnet, tror jag. Det är väl det jag ogillar med aktiv i så fall. Men jag vet inte, kanske finns det inget otäckt monster där. Kanske handlar allt bara om dynamik. Tänk om allt är regisserat? Tänk om min mentala och fysiska kropp snitslat denna bana högst medvetet - utom räckhåll för min omedelbara kännedom -, gjort upp med kaoset och helt sonika matat in mig i denna verklighet för att jag behöver det? Eller är det bara löjligt att vara förvånad? Det är väl så här det är med livet: upp, ner, fram, tillbaka, ut, in, av, på, lugn, hets. Glömmer jag så lätt? Har det hänt förut? Jag har en obestämd idé om att det hänt förut, men jag kan inte tidsbestämma det, inte sätta fingret på det, inte jämföra, inte minnas. Men den obestämda idén känns inte fix.
Men vem är jag. (OBS Fråga utan frågetecken med konstaterande punkt.) Jag kanske bara är känslig.
Jag hittade till Enskede gård, till ett möte med fina människor. Det ledde till mer konkreta planer om resa till Köpenhamn. Det ledde till pepp, till yes we can do it.
Jag hittade till Malmö. Jag var trött med rätta. Men jag fann. Jag fann en stad jag skulle vilja bo i. Jag fann en stad jag kanske kommer bo i om ett par år, för jag fann den. Jag fann en Vegomässa proffsig som alltid förr. Jag fann människor, mina storhjärtade vänner som förstått vidden av djurförtrycket och som försöker. Kanske spreds material som kan ge sken av att jag också försöker, för jag hittade en ganska lång artikel som jag skrivit i DRA:s medlemstidning men helt förträngt. Jag blev taggad, jag skämdes, jag blev arg, jag blev glad. Jag kom över boken som konverterade mig till vegan och jag blev lycklig. Jag fann kärlek nästan i överflöd, men jag tror inte jag kan få för mycket. Inte heller ge för mycket. Må kärleken ta världen med storm.
Jag hittade till Östergötland, till en spejsad rymdbuss. Den förde mig tillbaka till istiden, till sandur och rullstensås och blåsuga. Den dumpade mig vid botten av omgivningens högsta punkt och såg till att jag tog mig upp. Det var vackert. En oerhört fin tjej tog ett kort på mig däruppe och jag hörde att det blev fint. Jag höll nog med. Och herregud vad jag dels överanvänder ordet herregud nowadays men framför allt vad jag svävar iväg nu. Jag känner mig klyschig men precis som fördomarna så ligger det ofta ett obehagligt mått av sanning i klyschorna, utan att det är tvunget på något sätt. Jag svävar ut eftersom jag fått mentala vingar av alltihop. Jag borde känna paniken, hopplösheten, stressen och förvirringen. Men jag känner det inte. Jag känner hopp. Allt är fritt, allt hänger i luften och allt stannar där. Det finns inga kedjor, inget klister, inga oövervinnerliga hinder. Rörigt är förnamnet, tufft - i dubbel bemärkelse - är mellannamnet, vackert är efternamnet.
torsdag 7 maj 2009
Hjärn i elden.
Ingefära
Det funkar. Rätt inställning - stark vilja och övertygelse - och lite envishet. Det är receptet. Ingefära funkar. Jag är frisk.
Valborg
En sjö, en grill, en varm jacka, en kall sol, dock en sol, en turbobass, en gyllene klick människor, en kundvagn, två badande tanter, en SMK-promenad, ingen brasa. Det var valborg, and it was good.
bob hund-lördag
Jag kan stava till kärlek och det stavas helgenveckaartontvåtusennio. Frågan som just slog mig lyder som följer: Var det verkligen så himla märkvärdigt? Jag är mästare på att förminska händelser och erfarenheter, att få dem alldagliga. Och det är en ganska dålig och alldeles för svensk egendomlighet jag har för mig. Men, som med så många andra av mina egendomligheter så jobbar jag även på motarbetande av denna. Ett steg i rätt riktning är att jag om denna helg, med ryggen så rak att den nästan böjs, kan säga att den var märkvärdig. Märkvärdigt fantastisk. Dynamik i sitt mest elegant balanserade mönster. Den innehöll ett tjugotal av de personer som jag helt utan tillåtelse väljer att definiera som min andra familj, som den varmaste gröten. Den remarkabla sammansättning av människor som vi tillsammans utgör har vi att tacka bob hund för. Utan bob hund - ingen gröt. I lördags kväll hade vi ett kärleksfullt utbyte med vår skapare hunden. De gav, vi tog. Vi gav, de tog. Och det var bra. Våldsamt bra. Fan-tastiskt. Det lilla hjärtat var så nära döden - träffat av inkörda träpålar av lycka - att det aldrig varit så levande. Det händer ibland, det där, att man dör så mycket att man aldrig varit så levande. Det var en sådan kväll i lördags. Det häftiga är att det här bara är ett litet, litet fragment av skönheten. Och jag ställer mig ofrånkomligen frågan igen: Var det verkligen så oerhört märkvärdigt? Jag vägrar tvivla. Jag ska njuta. Strunt samma om jag denna gång för en gångs skull förstorat det. Om det är så, så tänker jag inte inse det. Det var bästa helgen på länge. Våga vägra svenskheten.
Askö
Sen kväll i söndags följdes av tidig måndagmorgon, bussresa, båtresa och tre dagars vistelse på Askö i skärgården. Det var intensivt men roligt. Ro-ligt (OBS, internskämt). Jag och mina fem pinglor till crowd hoppade runt på klipporna och undersökte hällkar, samtidigt som vi fascinerades av bergen i sig. Efteråt fick vi lära oss att den stiliga pegmatit vi såg inte var "riktig" pegmatit utan pseudo-pegmatit. Tack Bengt, vi förstod precis? Avslutningen på vistelsen var dock det värsta på hela resan: Den raska promenaden på cirka två mil (två mil! mil!) (i gummistövlar!!!) kändes inte alls värd den korta studien av p-former skapade av inlandsisens smältvatten som fanns på öns andra ände.
Idag ska vi börja sammanställningen av våra insamlade data, och jag sitter som bäst och försöker fräscha upp kunskaperna från statistik-kursen. Jag skäms lite över att jag faktiskt tycker det ska bli kul att öppna statistikprogrammet R. Statistikhumorn och -ironin har förföljt mig ända sen kursen i början av året, så till den milda grad att alltihop blivit verklighet. Men, jag är faktiskt inte särskilt obekväm med min något nördiga identitet. Och det tackar jag mina fina klasskamrater för. Vi förstår varann på den punkten. Vi får vara nördar tillsammans.
Härnäst
Fredag: Styrelsemöte #1 som vice ordförande i SMUF. Now that's cool. Är det månne underverk vi ska göra? Jag hoppas det. Gustav Fridolin var med i Morgonpasset i P3 i morse. Han är nästan definitionen av inspiration. Klart vi ska göra underverk.
Lördag: Malmö. Malmö! Malmö! Vegomässan! Jag! Ska! Dit! Det blev oheligt dyrt men lite penga- och fröjdepepp från P gjorde susen. Jag ska sluta svika djuren nu, igen, alltid igen. Snacka om att jag är ojämn. Nåväl. För nu ska jag sluta svika.
Måndag: Östergötland, Tåkern, Vadstena. Jag vet inte vad. En buss är involverad, en inlandsis och en massa naturprocesser. Jag bara följer med, skakar på axlarna och ler. Det blir bra.
Nu måste jag klippa mig och skaffa ett jobb, dvs klä på mig något annat än egenhändigt sydda knallturkosa mjukisbyxor. Jag har mascara idag i alla fall, i ren självbevarelsedrift. Jag vågar vara ful, men även en likhetsfeminist som jag påverkas av normer och speglar. Tre dagar av FUL blev min gräns denna vecka. Skönt att jag kan ändra FUL med hjälp av lite svart färg på ögonfransarna. Det är sjukt. Sjukt smidigt att en kan charma sig själv så lätt!
Det funkar. Rätt inställning - stark vilja och övertygelse - och lite envishet. Det är receptet. Ingefära funkar. Jag är frisk.
Valborg
En sjö, en grill, en varm jacka, en kall sol, dock en sol, en turbobass, en gyllene klick människor, en kundvagn, två badande tanter, en SMK-promenad, ingen brasa. Det var valborg, and it was good.
bob hund-lördag
Jag kan stava till kärlek och det stavas helgenveckaartontvåtusennio. Frågan som just slog mig lyder som följer: Var det verkligen så himla märkvärdigt? Jag är mästare på att förminska händelser och erfarenheter, att få dem alldagliga. Och det är en ganska dålig och alldeles för svensk egendomlighet jag har för mig. Men, som med så många andra av mina egendomligheter så jobbar jag även på motarbetande av denna. Ett steg i rätt riktning är att jag om denna helg, med ryggen så rak att den nästan böjs, kan säga att den var märkvärdig. Märkvärdigt fantastisk. Dynamik i sitt mest elegant balanserade mönster. Den innehöll ett tjugotal av de personer som jag helt utan tillåtelse väljer att definiera som min andra familj, som den varmaste gröten. Den remarkabla sammansättning av människor som vi tillsammans utgör har vi att tacka bob hund för. Utan bob hund - ingen gröt. I lördags kväll hade vi ett kärleksfullt utbyte med vår skapare hunden. De gav, vi tog. Vi gav, de tog. Och det var bra. Våldsamt bra. Fan-tastiskt. Det lilla hjärtat var så nära döden - träffat av inkörda träpålar av lycka - att det aldrig varit så levande. Det händer ibland, det där, att man dör så mycket att man aldrig varit så levande. Det var en sådan kväll i lördags. Det häftiga är att det här bara är ett litet, litet fragment av skönheten. Och jag ställer mig ofrånkomligen frågan igen: Var det verkligen så oerhört märkvärdigt? Jag vägrar tvivla. Jag ska njuta. Strunt samma om jag denna gång för en gångs skull förstorat det. Om det är så, så tänker jag inte inse det. Det var bästa helgen på länge. Våga vägra svenskheten.
Askö
Sen kväll i söndags följdes av tidig måndagmorgon, bussresa, båtresa och tre dagars vistelse på Askö i skärgården. Det var intensivt men roligt. Ro-ligt (OBS, internskämt). Jag och mina fem pinglor till crowd hoppade runt på klipporna och undersökte hällkar, samtidigt som vi fascinerades av bergen i sig. Efteråt fick vi lära oss att den stiliga pegmatit vi såg inte var "riktig" pegmatit utan pseudo-pegmatit. Tack Bengt, vi förstod precis? Avslutningen på vistelsen var dock det värsta på hela resan: Den raska promenaden på cirka två mil (två mil! mil!) (i gummistövlar!!!) kändes inte alls värd den korta studien av p-former skapade av inlandsisens smältvatten som fanns på öns andra ände. Idag ska vi börja sammanställningen av våra insamlade data, och jag sitter som bäst och försöker fräscha upp kunskaperna från statistik-kursen. Jag skäms lite över att jag faktiskt tycker det ska bli kul att öppna statistikprogrammet R. Statistikhumorn och -ironin har förföljt mig ända sen kursen i början av året, så till den milda grad att alltihop blivit verklighet. Men, jag är faktiskt inte särskilt obekväm med min något nördiga identitet. Och det tackar jag mina fina klasskamrater för. Vi förstår varann på den punkten. Vi får vara nördar tillsammans.
Härnäst
Fredag: Styrelsemöte #1 som vice ordförande i SMUF. Now that's cool. Är det månne underverk vi ska göra? Jag hoppas det. Gustav Fridolin var med i Morgonpasset i P3 i morse. Han är nästan definitionen av inspiration. Klart vi ska göra underverk.
Lördag: Malmö. Malmö! Malmö! Vegomässan! Jag! Ska! Dit! Det blev oheligt dyrt men lite penga- och fröjdepepp från P gjorde susen. Jag ska sluta svika djuren nu, igen, alltid igen. Snacka om att jag är ojämn. Nåväl. För nu ska jag sluta svika.
Måndag: Östergötland, Tåkern, Vadstena. Jag vet inte vad. En buss är involverad, en inlandsis och en massa naturprocesser. Jag bara följer med, skakar på axlarna och ler. Det blir bra.
Nu måste jag klippa mig och skaffa ett jobb, dvs klä på mig något annat än egenhändigt sydda knallturkosa mjukisbyxor. Jag har mascara idag i alla fall, i ren självbevarelsedrift. Jag vågar vara ful, men även en likhetsfeminist som jag påverkas av normer och speglar. Tre dagar av FUL blev min gräns denna vecka. Skönt att jag kan ändra FUL med hjälp av lite svart färg på ögonfransarna. Det är sjukt. Sjukt smidigt att en kan charma sig själv så lätt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
