Vi stod laglydigt och väntade vid övergångsstället. Hon med ansvar för ytterligare två livs säkerhet, jag med ansvar för att inte ha sönder den glasburk jag aldrig vill ha sönder även om det vore bra för mig. Hon var inte särskilt vacker, men hon hade en barnvagn, en hund och rosa skor. Hon hade älskat någon, hon älskade någon, hon älskar någon, förmodligen minst tre. Jag tänkte: Hur? Och sen tänkte jag en tanke jag inte tidigare tänkt, en helt nykter och uppfriskande klar tanke: kanske är jag svår att älska.

Hoppet är ännu värre.