I was the one who left you, always coming back, I cannot forget you

Jag vill gärna tro att om jag gör saker och ting på ett särskilt sätt, om jag tänker en viss typ av tankar, då vill jag gärna tro att det är högst sannolikt att andra gör detsamma. Jag har så att säga väldigt svårt att tro att jag skulle vara särskilt unik. Fast varför. Jag minns gärna relationer jag haft, kärleks- och vänskaps-, med mycket värme, saknad och nostalgi. Men tänker jag lite så finns såklart också sådana som är väldigt diffusa i mitt minne. Om jag inte trott på dem. De är få, men de finns. Jag tror att särskilt vid en av dessa så kan det vara så att den andra personen har en betydligt starkare minnebild av relationen.  Fast jag vet inte. Jag vet att de relationer som varat under förhållandevis långa perioder, de går väl inte att glömma? De finns liksom i omloppsbana runt mig, elliptisk, så att i vissa perioder rör de sig långt ute i periferin och i andra stunder blir de svedda av att penetrera atmosfären. Då börjar jag få besök i mina drömmar av personer jag inte träffat på många år. I natt träffade jag en. Hon var inte så varmt mottagande och verkade inte så glad att se mig som jag var att se henne. Samma för några dagar sedan. Jag ba "OMG, känner du igen mig??!?!?! Whaaaa" och hon ba "ja hej hej". Men inga centrala personer. De är aldrig med. Jag letar efter dem i drömmen men de är inte där.

Och det är möjligt att de inte tänker på mig. Men jag tänker på dem. Jag har inte stenhjärta och tror inte det är vettigt att ignorera. Ibland tänker jag att jag ska skriva ett brev. Det blir väldigt cheesy i mitt huvud. Där jag ska uttrycka vad de betytt/betyder för mig, dela med mig av mina minnen, tycka lite synd om mig. Sen ångrar jag mig och tänker att ett mail kanske, ett mail utstrålar inte lika mycket desperation. Och varför ska jag verka så blödig och ensam, vem vill ha kontakt med mig då? Vem vill ens berätta hur de mår? So I better be cool.

Problemet kanske är att jag inte förändras medan de andra gör det. Jag har samma önskningar och issues som alltid. Inga mål i livet. Plus att jag slutat vara smart och börjat vara imbecill, ganska starkt korrelerat med mitt studieuppehåll VT 2011.

Jag behöver nog jobba på en vision och orka kämpa för att omsätta den i praktik. Sluta vara så jävla trött och otålig. Och inte ångra det jag inte gjort. Så länge det är typ gratis? Lön idag som ska räcka en månad framåt: Ca 3500 kr. Kul

ps. Märks den röda tråden i texten? Nej just det, för den finns inte. ds

Tacksamhet

Min kusin Jonna har gett mig ett synnerligen bra livsråd: att känna tacksamhet, att tänka i termer av tacksamhet för här och nu och inte så mycket förr och sen. Att vara tacksam. Det är givetvis utmärkt.

Jag kan verkligen känna tacksamhet när jag sitter på min otroligt schysta balkong och njuter av sommarvärmen, eller när jag ligger i min nya soffa och kollar på matlagningsprogram, eller när samma soffa är fylld av nära och kära. När jag vaknar bredvid världens mest underbara människa varje morgon. Ja, det kan jag.

Men jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Jag lever med en irritation i bröstet. Jag är avundsjuk. Jag vet inte vad jag vill. Jag blir galen på skrikande barn. Jag förstår inte vad det innebär att uppleva saker. Jag har konstant pengaångest. Jag ser inte min kompetens. Jag har tappat glöden. Jag saknar tryggheten i att plugga.

När jag började plugga valde jag utbildning med hjärtat. Jag ville göra skillnad. Idag gör jag ingen skillnad. Jag vet inte hur jag ska göra skillnad. Jag vill bara se till att vi byter system. Lösningen till alla delmål ligger, som jag förmår de det, till så himla stor del i att flirta med näringslivet. Jag har fan ingen lust att flirta med näringslivet. Eller jo, det är kul och jag kan tänka mig att jag ibland är bra på det. Men det är liksom fel, det känns fel.

Idag tänkte jag att jag borde gå bort till skogen ner till vattnet, kanske hoppa i bara för att det är sommar och jag kan. Jag tänkte att balkongen har jag ju sett förr, men vattnet har jag knappast sett på så nära håll. Det är en bra logik. Klockan är nu 16.11 och jag sitter kvar på balkongen. Känner mig patetisk och funderar på om jag måste göra det som alla andra gjorde direkt efter gymnasiet, typ hitta sig själv eller åtminstone åka nånstans och se världen. Det de kallar "uppleva något". Jag vågar inte flyga. Jag drömmer mardrömmar om att åka flygplan.

Och jag är inte i Visby som alla andra som försöker göra skillnad. Jag fattar bara inte vad jag håller på med. Och ännu mindre vad jag vill pyssla med i 6-8 h om dagen fem dagar i veckan närmaste åren. Det är sjukt nedslående. Fuck.