I den moderna terapin ska medvetandet fungera lika snabbt som samhället i stort. Det får inte ta tid. Vrid åt lite här, så förändras det där. Var tacksam för att du har rent vatten, du är lyckad. Den moderna terapins 450 minuter från dysfunktionell till prima kräver därför sitt fokus. För min del har vi landat i ett fokus på behov. Vi gräver i ryggsäcken men i bästa evidensbefrämjande klamrar vi oss ändå fast, hängandes, i själva det beteende som är tillvarons lilla skulptur. En framtvingad fixerad skulptur som får medvetandet att framstå som just sådan - fix, möjlig att definiera. Jag har nu fått i uppgift att kartlägga mina behov i ett visst hänseende. Vi måste göra så eftersom det vore onödigt att slösa tid på att prata fram det. Min terapeut sympatiserar lika lite med denna hets som jag.
Den som sett en film på en boll av gummiband som sågas itu vet vad som händer. Först händer inget. Sen händer allt.
När jag börjar nysta i mina behov och varför det är så svårt för mig att identifiera dem så känns det som att det börjar mullra i min kropp. Och jag backar, för jag orkar inte. Jag förbannar min oförmåga att ha det enkelt. Jag öppnar min Instagram-app på telefonen.
FOMO i preteritum.
Vad har jag gjort, vad har jag missat, allt är för sent.
Och ändå ligger den där, den ljusa morgondagen, och låtsas vara en tid som ännu inte finns, med alla sina möjligheter.
söndag 6 november 2016
Jävlarrrrr vad denna digitala plats blivit mitt medium för mörker.
