är det kärlek eller självförintelse?

ja och så var det ju det här med mystiken, som slår knut på mig. alltså inte vilken mystik som helst (whatever mystik är för något) (det är lite som "rock", "intelligens", "trevlig" och andra intetsägande begrepp) utan jag menar i bemärkelsen svåra människors nimbus. jag själv är nog en jävligt öppen människa på många sätt, och jag uppskattar verkligen när människor är det. men fan det blir mer och mer sant i min lilla värld att jag tycker att obegripliga eller svårt tänkande människor är så jävla tilldragande oavsett om de är öppna eller ej. man känner liksom om det finns ett absurt djup, ett tilltrasslat inre och ett oändligt sökande. det är så jävla vackert. speciellt om detta kombineras med ett ganska självsäkert yttre (självsäkerhet och kanske framför allt självinsikt är ju ... mmmwah), då vill man ju bara ta en tugga. eller eventuellt en promenad, en sovmorgon, ett meningslöst parti UNO eller vad vet jag. jag har virvlat förbi flera såna här människor på sistone (men inte bara på sistone) och jag blir lite knäpp av det. de etsar sig fast så hårt. det sägs att det finns folk som sitter kvar i åratal.