Glory days. Vi kommer mötas igen.

Sen blogger som heter blogspot !!!! bytte utseende är det inte lika mysigt att skriva. Nästan alla har slutat. Med alla menar jag bloggbekanta. Förut hade jag alltid en till tio meningar perfekt bloggmaterial på snurr i huvudet. Noterade alla små egenheter som samtiden och vardagen erbjuder. Och jag agerade. Att skriva är nyttigt men det är inte på riktigt. Det är på gatan allt händer.

Idag sitter jag med korslagda ben och känner mig tillräckligt cool när jag lyssnar på antiborgarmusik av The Radio Dept. Sliter mitt hår för att förstå hur jag levde mitt liv. Plockar fram ett par böcker som jag vet satte tydliga spår för tre år sedan. De väcker liv i litegrann men inte allt. Jag tänker, att det är som det alltid varit, att utan ett vettigt sammanhang så

händer
ingen
ting.

I kropp och själ. Hjärna och hjärta. Det bara pumpar på. Varm jacka, gammal musik, i skydd av gamla meriter och prestationer. Som idag saknar betydelse.

Läskigast av allt är att jag inte minns. Jag läser gamla texter, tentor, böcker och de är för mig helt främmande. Trots att jag i hundra fall av tio lagt ner timtals och brännpunktsfokus på a l l t d e t t a m a t e r i a l.  Jag vet att jag haft B12-brist. Jag vägrar tro att jag har det igen så mycket piller som jag knaprar. Men har det förstört allt? Är min hjärna förstörd på riktigt? Eller är det så här livet funkar? Att vad du än gör kommer allt minne av detta utom möjligtvis så att säga rubriken att helt sonika utraderas ur minnet? Vad lägger jag i så fall på minnet?

Jag förnimmer känslor. De starka och bästa när jag är mitt i ett episkt men inte alls komplicerat sammanhang. När jag känner att de människor som finns i min omedelbara omgivning plockar fram det bästa ur mig och jag plockar fram det bästa ur dem. Vi är ett tillsammans. Så är det alltid. Vi kanske bara skrattar. Vi kanske bara spelar spel. Eller så kartlägger vi det ekonomiska systemets flaws. Eller så håller vi varandra i händerna eller om midjan bara för att vi vet att det gör oss glada. För vi tycker om varann. Vi är inte rädda.

"Vi kommer att ses igen, för hur kan nåt som är fel kännas så här rätt?"