Självkänsloparadox

Slutet av december var en absurd orgie i egoboost och komplimanger. Det hela eskalerade på nyårsafton. Fyra personer är främst ansvariga för att ha överröst mig med detta och ja, jag ägnade väl kanske i alla fall en timme strax efter tolvslaget på nyårsnatten åt att gråta. För att de här fyra människorna är galna. Säger så stora saker att jag inte vet var jag ska ta vägen med mig själv.

Och det är väl underbart det, så där utifrån. Sen att det tydligen har omvänd effekt på mig får jag hoppas inte är kvantifierbart. Det var ändå ganska längesen jag hade så låga tankar om mig själv som jag har nu. Hur kass jag är. Oförmögen att fatta både svåra och simpla beslut. Ganska ful. Sjukt tråkig. Elak. Handlingsförlamad. Okunnig. Och så vidare. Klassiska låg-självkänsla-idéer.

Och hur går det ihop är väl en rimlig fråga att ställa sig. Jag tror att komplimanger = uppfattningar om en = krav på en att fylla dessa föreställningar med sanning. Det blir som en bubbla som är jävligt vacker men alla vet ju hur jävla lätt de spricker, bubblor, och hur jävligt de stänker då. Jag vill ju inte att bubblan går sönder för då blir det sant att komplimangerna var falska och de som gett dem blir besvikna. Jag önskar jag var så bra som du trodde.