Jag tänker på de parallella sorgerna. Pappan vars dotter dog av splitter. Systern vars lillebror dog i cancer. Grisen som mördades tillsammans med hela sin familj. Bonden som slet hårdare än högsta chef hela sitt liv men som aldrig tog sig ur sin hunger. Och den personliga sorgen.
Den personliga sorgen där ingen dött. Inget blod har spillts. Där sorgen planerats i samförstånd.
Där smärtan sitter strax under skulderbladen in mot ryggraden. Där trycket sitter i halsen. Där en fråga som innehåller tre ord - "hur mår du?" - gör ögonen blanka. Där man försöker somna på kvällen och bli lugn genom att tänka på någon form av solsken men så kommer man att tänka på all utebliven framtid och svartnar i stället.
Jag tänker på att det är rätt fascinerande hur olika de här sorgerna är förankrade i kroppen. Krokarnas fästen har helt olika form och storlek. Livet är inte mjukt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar