i mörkret ser kyrkan ut som chtulu. när solen gått upp övergår det svarta i det vita. det vita är lika ogenomträngligt. det finns en gräns för hur långt blicken kan nå.
de latenta människofabrikerna rör sig utan strategi. de drivs av solen och förleds av måldokumenten. den som inte är förledd är ett monster i den svarta/vita världen. ett lyckligt monster.
jag undrar hur jag drivits så långt att jag accepterar en brännande känsla i mellangärdet. jag vet att svärtan bara är en stad i skugga. jag vet att det vita bara är ett moln i markhöjd. jag vet att jag kan känna. jag vet att jag kan förstå vad som händer när det bränner. men jag accepterar känslan.
jag accepterar den eftersom det är en återkommande sveda. alltså accepterar jag den.
och det hela hålls samman av ett rep tillverkat av materialet arbetslinjen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar