konsten att döda ett barn

känner mig ungefär som den mest bedrövliga människan nånsin. sitter i min fulaste klänning med mitt fulaste ansikte och skriver de fulaste orden, bara för att hävda mig. för att jag tror det ska ge mig sinnesfrid. vi får se. även om det skrämmer mig.
och handelsförlamningen är svår. jag har skrivit ganska mycket på min tenta och det känns bra. den kommer bli klar. men jag stod i trosor och bikiniöverdel och glodde in i min garderob i ungefär 20 minuter, innan jag satte på mig min fulaste klänning. jag kommer ta av mig den igen. ute skiner inte ens solen. jag kokade linser för att kunna äta frukost. jag hällde vatten i kaffet för det blev för starkt. jag åt mackor med linser till lunch. jag drack ett glas vatten. jag fick panik av tanken på nån sorts knytkalas. jag hatar knytkalas när bidragen är individuella. jag hatar att inte veta vad som händer. jag hatar att vilja ligga i soffan i en hel vecka med nedvrida persienner och se hur telefonen vibrerar, att någon vill något för att jag ville något för tre år sedan, att inte vilja öppna telefonen av ren förskräckelse av att kanske få kritik. jag hatar att vara så känslig för kritik och att ha ett humör som är fullständigt heteronomt. hatar känslan av något som växer i halsen och av att veta att jag kommer slarva resten av dagen så att jag gör illa mig på allt som går att göra illa sig på, inte för att ondskan är vänd mot mig utan för att jag vänt mig mot ondskan. hatar att känna mig som ett andrahandsval, den trevliga bonusen som bara har ett instrumentellt värde. hatar känslan av underlägsenhet. att det är så mycket som måste göras och så lite lust att göra det. det ofrånkomliga ansvaret. jag vill bara sitta still här. och jag vill inte att du kommer hit.