Du ser inte heller dig själv

Det känns som mental koma sedan jag kom hem. Jag späckade schemat från det så kallade sommarlovets första dag till, bokstavligt talat, sista minuten innan jag satte ryggsäcken på ryggen, slog av strömbrytarna, låste dörren och gick till pendeltåget som tog mig till Centralstationen och tåget till Lund och Berlin.

Två veckors frihet och semester tog vid. Berlin, Prag, Budpest, Krakow. Dödande veganmat, varma nätter, jazz, vaskning, världens bästa mojitos, ungerska badhus, mil till fots, ruinpubar, det historiska arvet, vikten av att äta regelbundet, de episka nätterna och queerklubben. Tågen, jordnötssmöret och stor kärlek till Siri.

Klart man blir knäpp när man kommer hem. Huvudet fick vila från måsten i två veckor, jag sket i att svara på mail och sket i allt utom där och då. Kroppen behöver inte vila bara för att huvudet gör det. Och det är huvudet som räknas på en semester.

Kroppen var trött. Hjärtat förstod inte var sällskapet tog vägen. Huden förstod inte var klibbigheten och smutsen tog vägen. Jag gick ut och sprang ögonaböj. Gick hem till mamma. Berättade om resan. Tvättade kläder. Träffade Emil. Gick på Kristian Anttila. Gick till Nada och konstaterade i det tysta att bordet jag satt vid befolkades av Fruktansvärt Snygga Människor Enbart. Köpte nya strängar till gitarren (tre månader senare). Ut och sprang lite till. Filmkväll med Niclas. Besök av Timmy och Heléna och världens gladaste hund Ture.

Groggbuffé hemma hos Fredrik, Emil och Niklas. Kom hem klockan sex på morgonen. Skulle upp och Idiot-fika några timmar senare. Blev inget av på grund av en nära-döden-upplevelse utlöst av mensvärk. Och här sitter jag nu. Och funderar på vad problemet är.

Ut och springa igen, så är det bara. Vid dilemman brukar jag ofta fråga vad som är rationellt, både mig själv och andra. Vad är egentligen rationellt här. Vad vill du? Vad fan vill jag, egentligen?

Jag behöver mera hjärnlöshet, så jag ska vara hemma nästa vecka. Jag behöver en varm hand på ryggen, så jag tar emot det. Jag behöver nån som är lika intresserad av att veta mer om mig och mitt som jag är av att veta mer om hen. Det borde vara så enkelt. För vanliga, hjärtliga människor är det så enkelt.

Du ser inte heller dig själv. Är mitt senaste svar. Och med det menar jag kanske samma sak som Dungen i textraden: Kan du inte se dig själv spelar jag nog ingen roll. Så känns det. Som att jag inte förstår vari min egen rationalitet ligger. Det känns som att jag ligger på en stor äng och letar fyrklöver. Vad har vi ens att prata om? You tell me.

I kväll: ÅR&DAR. Jag längtar. Jag längtar även till fördrinken med Emil, Fredrik och Thomas. Och efter de fina jag vet att jag kommer att få återse på Sommar!.

MEN ALLRA MEST! FINNS EN LÄNGTAN! JAG SÖKER MED LJUS OCH LYKTA EFTER MIN KLOKA RATIONALITET!