Gränsar till vansinne

Änden jag inte vet vilken jag ska börja i börjar härmed med detta: När jag nu försökt sova sedan kvart i tolv och under den tiden känt magsyran koncentrera sig i magsäcken, halsen övergå i bränna, bröstet trycka och halsen tjockna ihop, när jag en gång lämnat min säng för att skriva en lång att göra-lista till imorrn, när jag suttit upp i sängen och lagt mig ner igen och sedan pratat högt med mig själv för att försöka komma underfund med var roten till min stress ligger, när jag kommer till samma återvändsgränd gång på gång då jag konstaterar att stress ett två tre är ansvar och ofrånkomliga och stress fyra är roligt, (nu kommer änden jag ska börja i) så ligger jag i min säng och formulerar meningar att skriva

i
ett
blogginlägg.

Har försökt gråta nu i kanske 20 minuter. Det går inte, för när jag nästan lyckats pressa fram tårar så kommer tanken jag vill verkligen gråta, jag vill släppa ut det här och allt är kört, för i samma ögonblick har jag då satt press på mig själv. Ibland jobbar jag bra under press – i detta fall inte.

Att tänka i blogginlägg. Gränsar till vansinne. Att ständigt prestera. Är inte sunt.

Jag pratade högt med mig själv och kom fram till vissa bra grejor kanske. Sen kom frågan jag hela tiden väntat på att någon skulle ställa och då var det väl så himla lämpligt att jag ställde den själv som den übermensch jag försöker få mig själv att vara. Ja men det är ju en så bra fråga. Läs bara, och njut lite.

Var är jag i allt det här? Vad tycker jag om att göra?


Som det väluppfostrade barn jag är försökte jag artigt besvara denna fråga. Jag svarade:
– Jag tycker om att prata med människor.
– Jag tycker om att diskutera... stora frågor.
– Jag tycker om att formge saker, platta saker, layout. Det är roligt.
– Inredning. Jag tycker om inredning. (Döm om min förvåning när detta var vad jag fick höra mig själv säga!)
– Jag tycker om att träna. Och jag tycker inte om att ha massa fläsk om magen.


Detta var mitt svar.

Jag somnade nästan en gång, efter kanske 45 minuter, men jag vaknade av att jag nästan drömde att jag fick ett sms av en speciell person, som skrev typ "Ja! Det är klart jag vill vara med på det!" som i att vi skulle ses snart. Det var nog när jag insåg att jag inte fått något sms på riktigt, som jag kom fram till att det inte är någon idé att försöka somna förrän jag gått igenom vad fan det är som händer. För den intresserade kan jag nu till min stora glädje meddela att när jag nu använt mina flinka fingrar och skrivit ner händelsen med detta inbillade sms, äntligen börjat gråta lite. Det känns så skönt. Jag vet inte vad det betyder. Kanske bekräftar detta att jag vill träffa personen, att jag saknar personen, att jag verkligen skulle behöva någon som håller om mig och som lugnar ner mig och som delar min ensamhet med mig. Jag har trots allt inte undgått de märkliga skäl jag i mitt huvud formulerat som potentiellt godtagbara skäl att få be personen att ögonblickligen komma hit, bara för att bry sig enkom om mig och trösta mig. Att formulera dessa märkliga skäl är något jag inte medvetet gör medvetet, så att säga. Varje gång det händer och jag märker det, så är jag väldigt rationell givet situationen... situationen som är mer komplex än jag vill berätta.

Nu har jag läst vad jag hittills skrivit och förundrats över hur jag på nåt sätt lyckas formulera mig ganska roligt, smart och ... snyggt. Det är förstås en fin sak att jag kan tycka så om vad jag skriver. Det är förstås också något som förvånar mig mycket, eftersom jag just för tillfället känner mig bedrövlig. Det lyser inte igenom i min text. Jag kan inte förmedla de tuffaste känslorna.

Hunger. Känner jag också i magen. Kanske ska jag äta. Jag har redan ställt fram mitt alarm en timme och bestämt att jag inte ska åka till skolan och vara där klockan 8.00 imorrn, som planen var först. Så allting har väl pretty much failat redan, varför inte äta? Fuck you liksom?

Och mina fingrar vill klicka på länken till Facebook. Skämmes, tamejfan.