nervös nästan hela tiden men ännu mer sökande. jag söker fan efter mening. jag ser så lite mening. en klok person sa mig några kloka igår. jag åkte pendeltåg och hällde ut en stor hög existensiella frågor om mening på sätet framför. han sa egentligen något som är väldigt enkelt, men det är väl så de kloka personerna är kloka. att insikten om att det är helt meningslöst att leva, lika gärna bör kunna vara en insikt om att livet är en helt osannolik chans en fått, som det bara är att ta vara på utav helvete. det är ju helt osannolikt att en lever.
varför träna? vad är det för vits med att motionera? för vem? frågade jag. han sa att du mår bättre av det. fair enough. så enkelt.
men är det inte patetiskt att tro att ens liv ska bli bättre av så triviala saker som att bo lite närmare stan, bo lite större, inreda lite fint. ? jo, svarade han. det gör ingen skillnad på det stora hela.
och målen. målen här i livet. hur vaskar en fram sina drömmar? jag har inga drömmar, jag har väl aldrig haft drömmar? jag drömmer om att vara lycklig men lycklig är jag ju, på många sätt och vis. men jag ser ingen mening. varför lever vi? det enda svar jag kommer fram till, är: för varandra. det är ett jättekonstigt svar i svarets bemärkelse, men andra är det som gör livet. och hundar. och katter. och alpackor.
1 kommentar:
Att man överhuvudtaget lever är ett undantag som världen ser ut.
Skicka en kommentar