Idéerna är mitt liv

Detta med bloggar alltså. För några år sedan, när jag skrev nationella prov i gymnasiet, så minns jag att jag skrev en uppsats om bloggkulturen. I det fallet handlade det om bloggarna i en del av världen där det inte är tillåtet att tycka vad man vill, inte tillåtet att öppet kritisera regimen och där kvinnor förtrycks. Där var bloggkulturen till stor del synonym med frihets- och rättighetskamp. Jag hyllade bloggarna i min text. De var en del i en frigörelseprocess, en del i en revolution. Blogs will save the world...

Idag vet jag intet om detta. Jag har börjat läsa Blondinbellas blogg. Vad hände? Hur lyckades hon fånga upp just mig, vars enda gemensamma är en avlägsen vän och en ögonfärg? Någonstans i detta mysterium finns förmodligen anledningen till hennes framgång.

Det är dock inte bara hennes blogg jag läser. Jag läser mina vänners bloggar, jag läser ett gäng veganska matbloggar och jag läser Navid Modiris sjulkigt inspirerande blogg 365 saker du kan göra. Vi har alltså isblå kapitalistiska och djurförtryckande Blondinbella å ena sidan, och den varme, intelligente feelgoodmänniskan Navid å den andra. Finns någon röd tråd?

Jag tror det finns en röd tråd och jag tror den heter inspiration. Jag tror det hela bottnar i ett sökande efter att leva fullt ut, att förverkliga mig själv. En tjänar snuskigt stora pengar redan vid 18, en annan följer hjärtat och skriver "poesi" bara för att det är roligt, en tredje veganiserar världen med sitt stora hjärta, en fjärde försöker leva livet fullt ut med utgångspunkt i medvetandet.

Visst fan blir man inspirerad. Bara av att läsa vad folk gör. Bloggarnas funktion i mitt liv är viktigare än vad jag vill tro, för jag inspireras och får idéer och känner hopp och drömmer. Än så länge agerar jag inte själv, jag är bara mina idéer. Men mina idéer är som ett bränsle, som en drivkraft. Det ska man inte underskatta, även om det vid första åtanke kan framstå som lite patetiskt och tragiskt. Men jag är inte den som skäms. Det gäller att fånga de vägar till energi man hittar.

Min egen blogg påminner mig om ett upplevt själv som jag inte vill ha tillbaka. Där är allt ett evigt kämpande, allt är måsten. Så vill jag inte leva. Jag funderar därför på att lägga ner den helt, bara radera den. Jag har aldrig lagt ner min själ i den här bloggen, den har aldrig betytt särskilt mycket för mig, så att stänga ner den vore ingen big deal. Men, det kräver ändå en viss eftertanke innan. För vad betyder det egentligen? Ska man dra streck, lägga saker bakom sig? Slänga gamla tankar? Plocka fram nya? Eller? Omarbeta gamla? Erkänna de gamla, ta itu med dem? Jag vet inte.

Nu måste jag hämta tvätten. Herrå!