Kved i mitt huvud på trottoaren hem. Som att babyn verkligen, verkligen hade något att säga. Att den bönade och bad. Den gnällde, nästan grät, och suckade i samma andetag, och upprepade gång på gång. Låt det dö. Låt det dö. Döda det! Snälla låt det dö! Jag fnissade i samförstånd och skamsenhet. Det är svårt att döda även om det ibland är det enda rätta. Om jag inte vill? Vad gör jag då? Drar ut på lidandet? Vad ger det? Ger det något av värde för någon?
Och det var inte Anna Järvinen som började, det var babyn. Men Anna kom snabbt.
Det är ingen idé mer, låt det dö, det är dags, allt som vi ser tar all plats, det blir inget över, allt har sagts.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar