Fest med djur

Idag har jag jobbat. Det var över åtta månader sedan senast. PLU-koderna satt kvar i fingrarna. Eller ja... Jag hade ju pluggat lite, men faktiskt väldigt lite. De PLU-koder som inte fanns med i mina papper satt kvar i fingrarna. Jag är nöjd. Ser det som en triumf. Vad är mest självuppfyllande av god hälsa, karriär och PLU-koder som sitter i ryggmärgen? Just det. Just det.

När jag satt i min lilla borg, dvs kassan, gick det återigen upp för mig att jag vuxit sen jag började plugga. Jag skulle kunna skriva om min upplevda utveckling i många tusentals bokstäver, men det blir inget av med det idag. Däremot ska jag delge er en fascinerande insikt som kanske inte låter som någon big deal, men att tänka på det får min vänstra mungipa att dra snett uppåt. Jag insåg att jobbet inte är så viktigt längre. Som bakgrund till detta ligger ett antal faktum. Jag har väldigt hög arbetsmoral. Jag är ständigt rädd att göra folk besvikna. Jag tror ofta att jag har ett stort ansvar, att jag är viktig (i en negativ, prestationsbetonad bemärkelse och utan spår av egoboost). Man skulle kunna säga att min självbild inte alltid har stämt överens särskilt väl med verkligheten.

Jag tror att det varit bra för mig, hela studiegrejen. Man skulle kunna förenkla det hela och säga att studier är ett sätt att sysselsätta sig, en säker inkomstkälla samtidigt som man träffar nya människor. Man kan också addera en god mängd substans genom att istället se på studier som en stor satsning. Man lånar enorma pengasummor, man lägger pannan i djupa veck över dyra böcker på främmande språk. Man offrar oändliga timmar för den högre kunskapens skull. Allt detta utan att veta vad det leder till - egentligen. Snacka om att kasta sig ut handlöst.

Mig har det gett perspektiv. Perspektiv som smugit sig på utan att jag märkt det. Jag satt i min borg idag och tänkte perspektiv. Jag tänkte att "här sitter jag på jobbet. Jag är trevlig mot kunderna. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra, men där går bannemej gränsen" och jag levde mig in i den flackande kropp jag besatt för ett år sedan. Jag tänkte att "jag är stadigare nu" och jag kände mig nöjd. Jag var inte arg, inte glad, bara nöjd. Det var inte så viktigt. Värt allt, men allt är värt allt och nu är nu.

Konstigt.

En annan tanke som var betydligt mer frekvent hos mig under min jobb-session idag var denna: Nu stundar fest med djur. Att festa på djur. Påskalamm. Helgskinka. Ägg. Död. Jag blev lite svettig längs ryggraden. Lite ilsk. Sen tänkte jag att folk inte är onda. Människan är inte ond. Hon är däremot drottningen av slentrian. Jag kände inget hopp. Jag tänkte "vad pysslar jag med?" och såg mig själv gömma mig bakom en pelare medan någon annan stred i sitt livs kamp, glidandes ner i avgrunden, bara några meter bort. Jag gör ju ingenting. Men vad ska jag göra? Det är klent att inte leta upp en ände att börja i.

Ps. Öppna batteriluckan. Ta ut batteriet. Sätta tillbaka batteriet. Stänga batteriluckan. Voilà. Kameran funkar. Ibland är jag bara för mycket...