Sjukdomsmotståndarnas diktatur.

Brr. Oahh. Huuuwww. Hubub. Whoha. Uääh. <-- Precis så där reagerade jag när jag, efter att ha lyssnat på resonemang av en farbror doktor i P3, rev en tesked färsk ingefära, lade på en liten bit bröd, tuggade och svalde. Nu jävlar ska förkylningsjäveln dö. De ondskefulla virusen och bakterierna - hur nu mina inkräktare behagar titulera sig - ska kärleksfullt omfamnas av ingefärans förföriska karaktär, lockas in i ingefärans benhårda grepp, in i en återvändsgränd som slutar med lobotomering och efterföljande förvirring. Grov förvirring. De jävlarna ska glömma vad de gör i min kropp. Det är dealen jag har med ingefäran. Ok.

Kroppslig revolution, det var så det kändes när vi bondade fysiskt.
- Steg ett: Munnen. Ni vet, det man äter av färsk ingefära är roten, en beige knölig rot. Beige är något av min hatfärg. Det är ju så fruktansvärt beiget. Menlöst, försiktigt, beiget. Detta är dock ett simpelt vilseledande trick som ingefäran tagit till. Det finns nämligen inget beiget över ingefärans reaktion med kroppen, no no. Jag stod först med min rivna ingefära på en helt vanlig sked, men jag överlistade ingefäran och insåg den svåra följd ett koncentrerat intag av dito skulle innebära. Så, vägen in i min kropp gick via min frukostsmörgås med hommus. Jag höll näsan täppt. Ingefära smakar för mycket. Styrkan... Den kom smygande, I can tell. Det kändes som att tugga på något som det inte är meningen att man ska tugga på, som oätliga, trådiga blomblad. Det stack, det växte och det var ett helvete att svälja. Men jag lyckades. Lite vatten och lite kaffe att skölja ner med gjorde susen.
- Steg två: Magen. Magen är inkörsporten till det tyngre. Allt jag upplevde i munnen upplevde även min mage, plus lite till. Ingefäran tog spjärn, mobiliserade all sin kraft och har nu börjat sin skoningslösa, förföriska motinvasion.
- Steg tre: Efterdyningar. Jag känner det i hela kroppen. Lätt omtöcknad, mina händer darrar lite, en kylande känsla i mina ben; det är boten mot ondskan som strålar ut. Mitt huvud känns lite tungt. Det är action därinne.

Och kampen fortsätter. Vi ska bonda igen. Kanske ska min nufynna vän även föräras sällskap av den spetsiga förtruppen vitlök. Tillsammans ska de driva ut alla mina inre fiender. Jag är lugn. Jag observerar. Vi ska vinna. Tummis.