Hur Sanna äter mat.

Nu har jag precis klämt i mig min kulinariska dröm till lunch, bestående av wokade grönsaker, kikärtor och överblivna makaroner. Det var, ptja, lite torrt. Men det är fascinerande hur mycket smak lite salt och peppar kan ge till naturella grönsaker. Salt är förresten knappast nån krydda, jag blir lite knäpp på det där. Salt är ju en jonförening som påverkar det osmotiska trycket i maten, antar jag. Och så smakar det gott. Hum. Kan en krydda klassas som krydda om den inte har någon mer smak än... öh, salt?

Jag är en mycket beräknande förtärare. Som vanligt när jag äter mat så åt jag idag efter principen spara det bästa till sist. Det är inte helt logiskt egentligen eftersom själva kombon av matens olika delar brukar lyfta hela upplevelsen. Det brukar vara det kolhydratrika på tallriken jag sparar till sist, men jag är lite selektiv: Om jag sparar så är det oftast potatis eller pasta jag sparar. Jag älskar potatis och pasta. Med salt... Ketchup kan vara bra. Och fett. Herregud. Min hjärna slår volter av lycka. Min lunch idag avslutades följaktligen med en portion pasta. Allt annat var borta.

Om det inte är potatis och pasta till maten jag äter, utan kanske bulgur, ris, quinoa eller nåt sånt så brukar jag se till att disponera resten av maten perfekt i förhållande till mängden kolhydratkälla - helst så att det blir perfekt. Alltså: Det ska alltid finnas ett antal ultimata tuggor på min tallrik. Om det är obalans redan från början så är det helt enkelt bäst att ta konsekvenserna av det och äta upp det som förstör. Helst vill jag också skära upp allt i lagoma bitar så att jag kan lägga ifrån mig kniven helt. Helst äta med sked. Jag är så jävla ful i kanten alltså, tur att jag förmodligen aldrig kommer gå på Nobelmiddagen.

Intresseklubben får gärna anteckna detta.