Damien Rice har fastnat i en låda

Musik är som bokmärken för känslor.

Som att när jag kliver upp på en trampolin så kan jag fortfarande göra flickisar, saltos, allt som jag vet att jag inte kan längre. Kroppen är inte med. Ändå går det.

Som när jag tittar på Fem myror är fler än fyra elefanter och på allvar tycker att det är roligt, lärorikt och att låtarna faktiskt är bra.

Damien Rice.
Jag kom på mig när jag höll på att börja gråta.
Vet att klockan är mycket och att det kan påverka. Vet att jag har ganska långt till sällskap.
Men det var Damien. Jag är säker. Det var som att när jag klädde på mig honom så klädde jag på mig ett känslospektrum väldigt, väldigt olikt min vardag just nu.

En hård kamp.