Den lena huden, den mörka tiden, tack för maten.

Ibland,
ibland finns det något väldigt tillfredsställande med att vara "ful". Nyss var en sådan stund. Hela idag var en sådan ibland. Lagom till kaffet vid tre bestämde jag mig för att försöka lura bort min dåliga karaktär genom att sätta på mig en "riktig" t-shirt i stället för linnet jag sov i. Satte på mig en så pass riktig t-shirt att jag faktiskt har på mig den till vardags ibland. Men den är jävligt... vad heter det... bekväm. Så att säga.

Detta drag lurade tyvärr inte bort min dåliga karaktär.

Varje gång jag hamnat framför en spegel senaste kanske två veckorna har jag stilla konstaterat att jag verkligen, verkligen, verkligen behöver klippa mig. För tillfället har jag utrustat mitt hår med en tofs och lite hårnålar för att slippa se eländet hänga i ansiktet. Och så mina glasögon till det. Inte ett spår av smink finns i mitt ansikte - vilket inte hör till ovanligheterna, i och för sig, men tillsammans med glasögonen och den otroligt superheta och piffiga frisyren ser jag så där genuint Idontgiveafuck-ig ut. Eller kanske jagärensånsomharpåmigmjukisbyxoriskolan-ig ut.

Klockan 17.38 bestämde jag mig för att gå och köpa D-vitamin av alla saker man kan köpa i ett centrum. Jag tror nämligen att alla mina problem kommer lösas av det, och bara det att jag tror så kommer förmodligen resultera i att alla mina problem kommer lösas, varför investeringen i D-vitamin lär bli årets bästa köp. Jag kombinerade detta med att slänga jättemånga tidningar, köpa sojamjölk, äppelmos och fyra äpplen. Samt - och det är nog viktigt, tror jag - få lite sån där frisk luft.

Klockan 17.47 låste jag dörren och gick ut. Då hade jag även bytt bort mina mjukisbyxor till ett par bekväma jeans. Ganska trasiga. Det kändes passande. Gick ut. Slängde mina tidningar. Såg en person som låg i bakluckan på en bil. Bara benen stack ut. Det var roligt. Jag tänkte att det var så jävla skönt att inte give a fuck. Att



det bara rullade ifrån mig




Jag hade musik i öronen. Det är som att vandra i ett kalejdoskop, lite grann. Som att ha på sig de så kallade 3D-glasögonen som hörde till Sirqus Alfons show igår. Märktes mest på hemvägen. Det var nämligen någon smart person (troligen jag själv) (med all säkerhet jag själv, faktiskt) som hade lagt in "Känn ingen sorg för mig Göteborg" i iPoden. "Ramlar". Då gick det ju inte, går aldrig!, att inte hålla på med de där sakerna som ofta gör att jag känner mig jobbig, besvärlig, omogen och liten. Pipen, skutten, kvidandet - som egentligen bara är något som jag i alla fall tror är väldigt likt ren lycka. Och jag föll för nån på en fest nånstans, och det skulle ju va dans dans dans. !!!!!

Sen kan man förstås verkligen fråga sig varför jag inte har en enda bob hund-skiva i min lägenhet. Man kan förstås fråga sig varför jag inte tagit hit dem än. Det kan man förstås fråga sig. Men det kanske förefaller lite förvånande att helt plötsligt börja med sådan tankeverksamhet.


ps. "Dålig karaktär" har inget med utseende att göra.