söndag 23 maj 2010

Always long somehow

Är kärlekskrank och säger som Magnus Carlson: ett kungarike för en kram. ETT KUNGARIKE FÖR EN KRAM. Jag hostar fram ett litet slott med vallgrav och familj med kronor och juveler så bjuckar du på en lång varm dödande bekräftande stärkande kram?

Idag har jag kommit fram till att jag måste hämta min synth hos pappa, hur klumpig den än må vara. Och jag måste verkligen köpa nya gitarrsträngar eftersom två gått av på en gång. Jag förstår inte hur de kunde gå av samtidigt på en gitarr jag använder nästan varje dag. Fast just nu inte alls, eftersom strängarna är av, och precis innan de gick av kanske jag bara spelade en gång i veckan. Men jag vill verkligen verkligen verkligen spela gitarr. Och klaviatur. Om du undrar!!!11!

Chocken sedan igår sitter fortfarande i och jag fattar inte att jag faktiskt såg Radio Dept igår. Fett coolt, som vi säger i mina hoods.

Sen jag kom hem inatt har jag bekantat mig med 13 nya band...?! Ehh snacka om flow. Jag har gillat nästan alla dessutom. Och på samma tid har jag förstått att jag nog är en sån där liten indiebrud. Jag har lite problem med begreppet indie, men det är nog i det facket jag hamnar, enligt mina pusselbitar. De flesta (som inte också är sådär lite indie-ish och lyssnar på bra musik) har ofta aldrig hört talas om mina favoritband. Är det indie jag lyssnar på då? Eeeh hehe. Om det nu spelar nån roll. Och om det nu är OK att jag vänsterprasslar med Beatles, Aqua, Fleetwood Mac, Kiss, Van Halen, Nirvana, Håkan Hellström med flera. Det är rätt töntigt med stämplar ändå. Förutom tatueringar. Det är inte så töntigt. När jag blir stor ska jag också vara tatuerad. Då ska jag ha en vacker, stor och prydlig påfågel på armen. Och en tribal i svanken.

Om mitt kram-erbjudande inte passar kan vi byta ut kramen mot en axelmassage. Mina axlar behöver. Och jag behöver någon som rör lite vid mig.

Inga kommentarer: