De kan gå mig på nerverna så fruktansvärt mycket. Ett barn som ramlar, börja gråta, en förälder som gormar åt ett annat barn och jag vill aldrig mer lämna mitt hem. Och definitivt aldrig låta mig befruktas.
Ont i huvudet. Vill sova. Och drömma om sällskap.
Right here
right now.
Jag har möblerat om i min enkla boning. Det var i panikens kölvatten. Jag kände, klyschigt men faktiskt sant, att jag behövde någon form av förändring. Att jag inte ville fastna i en förutsägelse, i att allt är som det alltid varit trots att tiden går. Jag gjorde den revolutionerande förändringen att vrida soffan ungefär 86°. Känns förjävla bra alltså. Att det var möjligt att känna förändringens vindar bara genom simpelt muskelarbete. Ibland är det så praktiskt att leva.
Också praktiskt att det går att kompensera ensamheten med hög musik. Just nu, mycket av bland annat följande:
The Postal Service
The Maccabees
Minus The Bear
The Radio Dept.
The Magnetic Fields
Yo La Tengo
Grizzly Bear
Söker för övrigt sällskap till Radio Dept.s spelning på Debaser på lördag. Jag kan ju knappast vara ensam i min bekantskapskrets om att gilla dem? Varför är det ingen som krokar i mitt fabulösa erbjudande om mitt sällskap? Att ingen gör det gör att jag känner mig ensam = utan interaktioner vore vi känslodöda.
Ibland kanske en hellre skulle vilja vara känslodöd. Ibland när känslorna mest sticks. Typ som när en känner sig så jävla ensam hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar