att vara ledare i en grupp som inte vill ha en ledare men som har en

förra året var jag vice ordförande och väldigt skeptisk till struktur över huvud taget. jag ville ta bort styrelsen och ge alla samma ansvar och makt. sen blev jag ordförande. ironiskt. fast ironiskt räcker inte. det är ganska vidrigt. jag har aldrig tänkt på att avveckla styrelsen detta verksamhetsår. och jag vet inte om jag tappat de idéer jag hade eller om jag är berusad av makt, på nåt undermedvetet sätt. stadgarna i vår förening har skapat en förening där styrelsen har en väldigt stark roll. styrelsemötena ska, enligt stadgan, ske minst åtta gånger per år. styrelsen ska sammanträda på kallelse av ordförande eller vice ordförande, som också ska upprätta föredragningslista för mötet. styrelsen är föreningens verkställande organ. inte ett ord om medlemsmöten. i verksamhetsplanen står det att vi bör ha ett medlemsmöte per månad. men det är ingen som riktigt sagt något om att det skulle vara viktigt och det är ingen som, mig veterligen, efterfrågat möten över huvud taget.

antingen
1) är det helt enkelt så att det av olika skäl inte finns ett så stort intresse för att vara engagerad i just denna förening, eller så
2) bjuder dagens föreningsstruktur och -rutiner absolut inte in till engagemang.

först och främst vill jag säga att nu har jag verkligen fokus endast på allt negativt. och med negativt menar jag i det här fallet troligen att jag har ansvar för en extremt stor del av det löpande, administrativa och utåtriktade arbetet. men det finns en risk att det jag skriver nedan är orättvist. för det är verkligen inte bara jag som driver föreningen. kom ihåg. kom ihåg. kom ihåg.

om 1) är sant:
mitt program verkar flocka aktivister. det finns sjukt många bra, drivna människor med jävligt stora hjärtan, som är engagerade på olika håll. många är aktiva i mer än en organisation. givetvis sitter även flera sådana människor i styrelsen. jag är en av dem. och jag tycker allt engagemang är bra. alla gör sina prioriteringar och om inte vår förening hamnar så högt i en sådan rangordning så är det bara så det är. det skulle kunna gå att ändra på, det skulle gå att göra föreningen till en självklar och given del att arbeta i under studietiden. att jobba där man verkar. att göra det sant att vi är ett viktigt element på ett lärosäte fullt av studenter som ska vara med och bygga framtiden. samtidigt behövs vi alla överallt. det är inte konstigt om man tycker riksdagen är viktigare, eller gatan, eller djuren, eller barnen, eller skogen. det finns oavsett inga skäl för mig att bära någon form av skuld för att alla inte prioriterar föreningen. och det är enbart dumt att kämpa för att locka folk när det inte fungerar eller att stressa upp sig över att vi är få eller att delta i många projekt när kapaciteten inte räcker till.

om 2) är sant:
dåliga kommunikationskanaler. dålig uppdatering till medlemmarna om vad som händer. ordförande fixar dagordning och planerar in möten. styrelsen ses oftare än medlemmarna. styrelsemötena är mekaniska och tvångsmässiga. styrelsemötena behandlar mer än det finns tid för/mötena är alldeles för få. arbetsgrupperna fungerar inte. de aktiva medlemmarna försvinner till 90 % efter första mötet. och nu blandar jag ihop teori och empiri. men skit samma. jag har hela året funderat väldigt mycket på hur jag ska tackla rollen som ordförande. det är en helt ny erfarenhet för mig. förra året kunde jag glida runt på en räkmacka och slippa alla formaliteter som att kalla till möten och skriva möteshandlingar och se till att verksamhetsplaner skrivs och se till att valberedningen börjar jobba och komma ihåg att planera in årsmöte och ha ångest över revisorer. för det gjorde någon annan. nu fattar jag att nån jävel måste göra det, och det är grovjobb, skitgöra, och det involverar så jävla mycket makt. jag är mycket rädd för den här rollen. jag är mycket orolig för att jag är fruktansvärt olämplig på den här positionen. jag är rädd för att tjata på folk, jag är rädd för att jag ska uppfattas som hon som bara kräver, jag är rädd för att kräva över huvud taget. och jag är rädd för att jag styr precis allt. jag är rädd för att jag slutar vara mina vänners vän och i stället blir mina vänners jobbiga boss. det leder till att jag blir rädd för att maila, eftersom jag tänker att det kommer upplevas som att jag är jobbig. och jag avskyr att delegera, även om jag vet att det fungerar. men då blir det ju jag som bestämmer, och det vill jag inte. jag är ologisk på flera plan här. framför allt är jag ju dum i huvudet. fel nummer ett är att jag hela hela hela tiden glömmer bort att vi alla sitter på ett förtroendeuppdrag. vi gör det här tillsammans och vi bär alla ansvar. jag har rätt att kräva. och jag är dum i huvudet som inte mailar mailar mailar, om det är det jag borde. jag tycker ju att jag försöker. men det funkar inte. jag vet inte hur man gör. och stadgarna påbjuder toppstyrning. det är klart det blir konstigt.

alltså. jag tror det är mycket vanligt att kårföreningar har en viss medlemsbas men drivs av en kärngrupp som är lika med styrelsen. detta behöver inte vara något problem. endast en liten andel av alla människor aktiverar ju sig på ett vettigt sätt. men när det till och med är inskrivet i stadgan att just ordförande eller vice ska skriva dagordningen (som styr. för det ger så sjukt mycket koll. och det ger maktövertag.) så blir ju till och med denna lilla grupp toppstyrd. fast det är inte heller som att vi inte pratat om detta. jag hoppas jag varit tydlig med att vi gör det här tillsammans. ändå, när jag själv försöker stycka upp verksamhetskakan i rimliga ansvarsområden, så ser jag att jag gör/gjort alldeles för mycket själv. varför? vad? är? felet?

för övrigt har jag mensvärk. som hugger. känns som att nån sticker en nål i min galet ömma livmodertapp. skjut mig.