Apropå påven

Tittade just på ett klipp från "attacken" mot påven som genomfördes under midnattsmässan på julafton. Skrattade gott. Personen som genomförde attacken har gjort det förr och det tycker jag är ganska fantastiskt. Att vara så mycket utanför sig själv. Det beundrar jag.

Noterade också att nån sorts livvakt var ikapp henne blixtsnabbt (men hon lyckades riva gubbjäveln till påve ändå). Nån kardinal några meter bort lyckades bryta benet och det var ju lustigt, men rätt åt dem. Klart en gammal skröplig struktur av manliga skelett ska krackelera som kristyr om man petar i ena änden! Det kallar jag stabilitet. Anyhow. Livvakten. Risken är nu att de blir ännu fler nästa stora mässa. Eller att de glasar in eller stängslar in själva gången i kyrkan, för att skydda de viktiga människorna från de mindre viktiga. Och det vore ju hemskt synd för alla stackars katoliker som vill känna påvens pepparmintiga andedräkt. Det är ju sånt här som blåser in syre i övervakningssamhällets brasa. Jag tror många tycker det är hemskt att människor gör så här mot vem-det-än-är, oavsett vad de tycker om vem-det-än-är. Att det då finns skäl att skydda folk från folk ännu lite till. Eftersom sådana här attacker = brottslighet = fara och förmodligen = terrorism. = Vi behöver skyddas från det. Hotet.

Dock dock dock dock kommer ingen brottslighet försvinna av mer övervakning, för de "riktiga" brottslingarna är smartare än att de låter sig hindras. Brottslighet - oavsett om den begås av galna, obeväpnade kvinnor som fäller påvar och skrämmer sönder lårbenshalsar på gamla kardinaler, eller av våldtäktsmän - lär inte utrotas i och av samhället utan att samhället först blir rättvist. Demokratiskt. Att alla blir lika mycket värda. Att alla har samma möjligheter. Att ingen står över någon annan. Att ingen känner sig maktlös. Det är orättvisor som frammanar allt "irrationellt" beteende.

Punkt.