Det är på den plats jag sitter nu - i djupet av min soffa, omringad av kuddar, utestängd från snö och kyla - jag vill sitta tills knäcken är slut, mandeln är satt i halsen och julklapparna står på vinden. Jag vill sitta här och det finns plats för i alla fall två personer till, förmodligen fem personer till, och jag vill att vi äter. Utan tröst, utan ångest, med stor glädje och samtidigt tittar på film. Eller ett TV-seriemaraton. Och sen vill jag lägga mig i fosterställning och jag vill att någon klappar på min kind tills jag somnar. Och sen vill jag äta ett starkt piller jag hört rykten om, som löser upp alla muskelknutar i kroppen. Låter livsfarligt. Ett sånt kan jag tänka mig, för kroppens egen frid. Stilla ro och frid.
Jag önskar mig styrka. Jag känner mig som en läsk utan kolsyra. Som längtar efter att hällas ut i vasken och avsluta sin existens med värdighet. Alltså inte så att jag vill dö eller så. Jag vill bara börja på ny kula.
Och träffa alla jag längtar efter att träffa. Känner på mig att det blir snart men jag önskar det var nu, att jag gick på dagis och att verkligheten inte fanns för en vecka.
Bara ge mig det... Come on Satan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Schysst skrivet.
Är du avslagen pga sjukdomen, också? Eller är du fysiskt återställd, nu?
Lyssnade på Harcourt. Också schysst.
Schysst is the new grej kanske.
Sjukdomen är jag nästan, nästan bra från! Typ. Jag känner att jag varit dålig i snart två veckor och att den börjar ge upp.
Avslagenheten tror jag är biverkningar av en crazy bananas höst. Tror jag bestämt.
Idag har jag sovit och ätit hela dagen, typ enbart. He he he hurra!
Skicka en kommentar