Jag måste ta mig lite tid,
lite tid att tänka över saker och ting.
Det är nog bäst jag läser mellan raderna
utifall att jag skulle behöva det när jag blir äldre.
Det här berget jag måste bestiga
känns som världen på mina axlar.
Genom molnen ser jag kärleken skina.
Det håller mig varm när livet blir kallare.
I mitt liv har det funnits hjärtesorg och smärta.
Jag vet inte om jag kan hantera det igen.
Kan inte sluta nu, jag har rest så långt
för att förändra det här ensamma livet!
Jag vill veta vad kärlek är!
Jag vill att du visar mig!
Jag vill känna vad kärlek är!
Jag vet att du kan visa mig!
Jag + Foreigner = SANT.
Älskar för övrigt att jag kan gå in så hårt för ironi att den nästan blir svår att genomskåda.
[Edit. kl 12.14] Förtydligande: Det här är världens smörigaste låt. Ironin ligger i att jag
1) väljer att ta mig an den,
2) tar mig an den lika smörigt,
3) får mitt eget alster att låta seriöst.
[Edit. kl 22.41] 4) förtydligar vad det är som är ironiskt.
söndag 31 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
(r)
Bara skriva lite.
Är det lättare att bita sig i kinden om den är tjock? Är det kroppens eget klarspråk, att skärp dig ungjävel sluta trycka socker i munnen annars blir du din egen pain in the ass in the mouth? Undrar jag och fortsätter. Hade glömt att det gick.
Jag har postskräck tror jag. Alltså post som i kuvert med meddelande i. Jag blir alltid rädd och nästan aldrig nyfiken när jag får. Det finns säkert ett latinskt namn för företeelsen.
Självmedvetenhet. Den stora nojan. Vem är jag för dig, liksom? När jag tar fram stora miniräknaren på mina händers fingrar och plockar fram matteboken i min fantasi så blir min frisyr för ett ögonblick lika vit och spretig som Einsteins, för det är så min självbild blixtrar förbi mina ögon. Från Malmö i oktober...Var hade hänt utan Malmö i oktober? Att jag ens funderar. Jag konstaterar. Smått kan bli så jävla stort. Punkt.
Och nu ska jag bara få ut det här. Ur mitt huvud. Jag vet att jag inte är rationell och att det jag gör följer det hoppfulla hjärtat som noggrant analyserar alla drag och rörelser. Jag känner väldigt starkt åt sjutusen håll. Och jag vet nog vad jag vill trots allt, och jag vet att jag redan börjat släppa tanken. Jag förstår mig på flera plan för det är nog antingen större än jag vågar eller löjligt ovärt. Det är onyanserat och finns troligen ett mellanläge. Men jag har svårt att se det. Alla de svenska blåbären är i vägen. Men jag gillar inte riktigt konkurrensen.
Börjar frigöra mig och förlika mig med att bromsklossen finns i spåren hjulen rullar i, men att med vilja och mod finns inga hinder.
Trots att jag bara vill ha en liten, liten notification. Det skulle kännas så stort! För allt, liksom.
Är det lättare att bita sig i kinden om den är tjock? Är det kroppens eget klarspråk, att skärp dig ungjävel sluta trycka socker i munnen annars blir du din egen pain in the ass in the mouth? Undrar jag och fortsätter. Hade glömt att det gick.
Jag har postskräck tror jag. Alltså post som i kuvert med meddelande i. Jag blir alltid rädd och nästan aldrig nyfiken när jag får. Det finns säkert ett latinskt namn för företeelsen.
Självmedvetenhet. Den stora nojan. Vem är jag för dig, liksom? När jag tar fram stora miniräknaren på mina händers fingrar och plockar fram matteboken i min fantasi så blir min frisyr för ett ögonblick lika vit och spretig som Einsteins, för det är så min självbild blixtrar förbi mina ögon. Från Malmö i oktober...Var hade hänt utan Malmö i oktober? Att jag ens funderar. Jag konstaterar. Smått kan bli så jävla stort. Punkt.
Och nu ska jag bara få ut det här. Ur mitt huvud. Jag vet att jag inte är rationell och att det jag gör följer det hoppfulla hjärtat som noggrant analyserar alla drag och rörelser. Jag känner väldigt starkt åt sjutusen håll. Och jag vet nog vad jag vill trots allt, och jag vet att jag redan börjat släppa tanken. Jag förstår mig på flera plan för det är nog antingen större än jag vågar eller löjligt ovärt. Det är onyanserat och finns troligen ett mellanläge. Men jag har svårt att se det. Alla de svenska blåbären är i vägen. Men jag gillar inte riktigt konkurrensen.
Börjar frigöra mig och förlika mig med att bromsklossen finns i spåren hjulen rullar i, men att med vilja och mod finns inga hinder.
Trots att jag bara vill ha en liten, liten notification. Det skulle kännas så stort! För allt, liksom.
Ändå snygg!
söndag 24 januari 2010
torsdag 21 januari 2010
Relativitetsteori. Vad fan nu teori egentligen är!
Alla pluggar faktiskt olika. Och maxar på olika sätt. Jag har faktiskt lånat en bok idag. Den ligger bredvid mig och jag har faktiskt läst 20 sidor. Och den är intressant som fan, men jag somnar ju ändå. Och då måste jag byta syssla. Kanske faller "att blogga" inte in under kategorin produktivt (fast det är det ju!), men jag har idag till exempel haft knytisfrukostmöte och planerat fest med det högre syftet att peppa ännu fler studenter. Jag har diskuterat relationsanarki som queerkamp en stund. Och en styrelses vara eller icke vara. Jag har filat på syftet med Linns och min uppsats. Jag har peppat fram en idé om ett projekt för revolutionerande elevmaktsutnyttjande-pepp (alltså elev, inte student). Jag har kartlagt ett gäng politiska studentförbund. Jag har försökt lokalisera bästa stället för att maxa ihop en ultimat plan för varförvadhur man ska förändra upphandlingsprocesser i offentlig verksamhet och storkök. Och det finns en risk att jag får det att låta bättre än det är, men ändå. Vill bara påpeka. Att det här med hur tid bäst och mest rationellt utnyttjas... är relativt.
Ska läsa lite till nu, då, kanske. Hopp!
Ska läsa lite till nu, då, kanske. Hopp!
tisdag 19 januari 2010
Jag viker ut mig, typ!
Härmed bjuckar jag på ett stycke musik som jag hittade för ett tag sen, bortglömt i en dunkel vrå i min dator. Jag minns inte när jag spelade in det, men det kan kanske ha varit någon gång förra våren. Varför jag spelat in Kents låt 747 har jag ingen aning om. Jag lyssnar liksom inte på Kent ens. Meneee varsågoda liksom!
Vi har våra händer, vad ska vi använda dom till?
Efter ett par veckors intensiva studier i globalisering och postkolonialism, och efter ett par månaders ilsket samhällsengagemang, har jag nu nått en punkt där krispig klarsynthet skär genom total förvirring. En dos postkolonial insikt - vilket jag skulle hävda framför allt innebär en insikt om och försök till bortseende från strukturer och invanda beteenden - ger verkligen ganska sjuka perspektiv på saker och ting i samhället. Jag kommer på mig själv med att tänka egentligen precis som jag alltid brukar, men nu med etikett på det. Och det är väl bra praktiskt, att kunna stoppa allt i lämpliga små fack? Precis som postkolonialism syftar till. (Not.)
Men jag blir helt knäpp i dragkampen mellan individ och struktur. För på ett sätt kan jag inte för mitt liv förstå hur postkolonialismens form av individualism går att säga emot: Alla är sig själv, sina känslor, sin etik och sina utlopp. Sin psykologi. Går det att förneka? Går det att förneka att känslorna styr? Jag tänker rätt ofta på hur otroligt nära det är till total olycka hela tiden. Det krävs så lite för att bryta ihop och bryta ner sig. Samma med ens förhållande till andra. Det är verkligen lätt att knäcka andra. Och givetvis tvärt om. Tanken på hur saker och ting kanske står till i andras huvuden kan peppa upp mig och få mig att bete mig som om jag går på speed. Trots att jag är en person som är medveten om vad politiken gör med mig, vad strukturerna gör med mig, med hur mitt liv som kvinna kan tänkas göra vardagen annorlunda för mig, med vad pengar gör med mig, och. så. vidare. Trots detta hävdar jag att känslan i magen och hjärtat styr mig. Går det att förneka?
Hur betydelsefulla är strukturerna i detta? Jag blir galen. Är det bättre att inte förutsätta att de där känslorna får en att agera korrekt (för det är ju trots allt det liberalerna tror) och i princip enbart maxa mot strukturerna? Går det att kombinera? Är jag en ost om jag trycker på mina känslor?
För övrigt...
anser jag att Facebook-grupperna 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti och 10 000 kr per medlem till hemlösa lolcatz i Haiti har en likvärdig trovärdighet. Skillnaden är att den senare gruppen är rolig. Den förra är ett patetiskt skämt som gör mig mörkrädd. Jag undrar hur många av de 192 000 medlemmarna som lyft arslet en jävla millimeter för att göra nåt åt helvetet på Haiti. Och jag undrar hur många som på allvar är bedrövade över situationen. Jag är bedrövad. Men framför allt är jag bedrövad av att folk i safe and sound delar av världen är så upprörda över att hjälpen inte når fram och av att folk i safe and sound delar av världen är så jävla givmilda helt plötsligt. De som plötsligt är givmilda rör fan inte på arslet. Själv har jag inte lagt en spänn i nån bössa till jordbävningens offer. Däremot skänkte jag förra året bort typ 6000 spänn av min frodiga CSN-inkomst till bl a Läkare utan gränser. Och det gör mig fan inte så jävla extraordinär eller god. Jag tycker det är en pinsam summa. Patetisk. Jag hoppas den inte stämmer för jag hoppas den är större. Och jag är jävligt medveten om att pengar inte är det viktiga (även om jag hoppas att de gör sig bättre hos Läkare utan gränser än i min plånbok), utan att det viktiga är min egen kamp som jag för med min egen kropp, tillsammans med andra kroppar.
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut.
Men jag blir helt knäpp i dragkampen mellan individ och struktur. För på ett sätt kan jag inte för mitt liv förstå hur postkolonialismens form av individualism går att säga emot: Alla är sig själv, sina känslor, sin etik och sina utlopp. Sin psykologi. Går det att förneka? Går det att förneka att känslorna styr? Jag tänker rätt ofta på hur otroligt nära det är till total olycka hela tiden. Det krävs så lite för att bryta ihop och bryta ner sig. Samma med ens förhållande till andra. Det är verkligen lätt att knäcka andra. Och givetvis tvärt om. Tanken på hur saker och ting kanske står till i andras huvuden kan peppa upp mig och få mig att bete mig som om jag går på speed. Trots att jag är en person som är medveten om vad politiken gör med mig, vad strukturerna gör med mig, med hur mitt liv som kvinna kan tänkas göra vardagen annorlunda för mig, med vad pengar gör med mig, och. så. vidare. Trots detta hävdar jag att känslan i magen och hjärtat styr mig. Går det att förneka?
Hur betydelsefulla är strukturerna i detta? Jag blir galen. Är det bättre att inte förutsätta att de där känslorna får en att agera korrekt (för det är ju trots allt det liberalerna tror) och i princip enbart maxa mot strukturerna? Går det att kombinera? Är jag en ost om jag trycker på mina känslor?
För övrigt...
anser jag att Facebook-grupperna 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti och 10 000 kr per medlem till hemlösa lolcatz i Haiti har en likvärdig trovärdighet. Skillnaden är att den senare gruppen är rolig. Den förra är ett patetiskt skämt som gör mig mörkrädd. Jag undrar hur många av de 192 000 medlemmarna som lyft arslet en jävla millimeter för att göra nåt åt helvetet på Haiti. Och jag undrar hur många som på allvar är bedrövade över situationen. Jag är bedrövad. Men framför allt är jag bedrövad av att folk i safe and sound delar av världen är så upprörda över att hjälpen inte når fram och av att folk i safe and sound delar av världen är så jävla givmilda helt plötsligt. De som plötsligt är givmilda rör fan inte på arslet. Själv har jag inte lagt en spänn i nån bössa till jordbävningens offer. Däremot skänkte jag förra året bort typ 6000 spänn av min frodiga CSN-inkomst till bl a Läkare utan gränser. Och det gör mig fan inte så jävla extraordinär eller god. Jag tycker det är en pinsam summa. Patetisk. Jag hoppas den inte stämmer för jag hoppas den är större. Och jag är jävligt medveten om att pengar inte är det viktiga (även om jag hoppas att de gör sig bättre hos Läkare utan gränser än i min plånbok), utan att det viktiga är min egen kamp som jag för med min egen kropp, tillsammans med andra kroppar.
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut.
söndag 17 januari 2010
lördag 16 januari 2010
Forever in debt to your priceless advice.
Har poppat hela morgonen med Pet Shop Boys. Nu dunkar jag Nirvana. Väldigt högt. Och konstaterar med lite avsmak att jag lyssnar jävligt mycket på vit musik gjord av vita män. Så sjukt överrepresenterat i min musiksmak. Sunkigt, alltså.
Gissa vad jag ska göra nu då, va va?? Gissa då...
hhhmmmm.... Vad kan det vara.
Gissa vad jag ska göra nu då, va va?? Gissa då...
hhhmmmm.... Vad kan det vara.
Det trodde du aldrig, sa hösten till mitt ansikte
Batterierna håller på att ta slut. Ibland är det så jävla gött ändå.
"jag börjar tänka på vad som glädjer mig mest -
det som är evigt eller det som byts om"
"jag börjar tänka på vad som glädjer mig mest -
det som är evigt eller det som byts om"
onsdag 13 januari 2010
tisdag 12 januari 2010
Ur Aftonbladet.
Så här viktiga institutioner är djurparkerna för att skydda djur från diverse hot.
Artikeln i sin helhet.
En mycket okomplicerad och lättbegriplig anledning till att aldrig mer sätta foten i en djurpark.
[...]När länsveterinär Ewa Stenfeldt Turesson tittar i sina anteckningar upptäcker hon att Skånes djurpark skjutit ihjäl vargflockar förut - år 2004 och år 1995.
Anledningen: Det har uppstått oro i gruppen när alfaparet har blivit för gamla, säger Ewa Stenfeldt Turesson.
– 2004 skjöt man 12 stycken och behöll två har jag skrivit här, och 1995 gjorde man tydligen samma sak.
Skjuter ofta ihjäl vargar i djurparker
Djurparkens förre chef, Staffan Åkeby, bekräftar uppgifterna. Han berättar att personal ofta skjuter ihjäl vargar i Skånes djurpark.
– Det är inte många som känner till detta och det är inte populär information att sprida ut till allmänheten, men djurparker tvingas ofta skjuta av djur som får kullar årligen, säger han.
Ungefär var tionde år skjuter de ihjäl hela vargflocken. När alfaparet uppnår en ålder av tio år blir de svaga. En svag alfahanne klarar inte av sin viktigaste uppgift - att förhindra inavel i flocken. Så länge valparna har respekt för alfahannen fungerar gruppen, men hanvalparna försöker hela tiden slå ut alfhannen och para sig med sina systrar, säger Åkeby.
När djurparken ser att detta händer måste de avliva hela flocken, säger Staffan Åkeby.
– Det sker ungefär vart tionde år i alla Sveriges djurparker.
Mats Amundin, forskningschef på Kolmården bekräftar uppgifterna.
– Ja, så går det till. När alfaparet blir gammalt måste man börja från scratch. Därför måste hela flocken avlivas, säger han.[...]
Artikeln i sin helhet.
En mycket okomplicerad och lättbegriplig anledning till att aldrig mer sätta foten i en djurpark.
måndag 11 januari 2010
Skaldjur
Jag hade bara en arm ledig. Vore det annorlunda hade jag gjort det med större värdighet. Samma omfattning som du förtjänar. Jag tror du vet det även om minnena dras tillbaka till tafatt slarvig ouppmärksamhet och macho attityd. Kunde jag skulle jag framföra en miljon ursäkter.
Ett annat rum i ett helt annat rum satte jag mitt pekfinger på skuldran. Som nån sorts kärlek & respekt-förklaring. Fast med macho attityd, för att det är på det vi spelar? När det borde varit hela handen i en mjuk rörelse. För att vi förtjänar det. Ord kan vara mjuka. Det var en skön kontrast att höra dem efter mitt vassa pekfinger. Jag har i alla fall lärt mig att beröring är eftersträvansvärt. Jag undrar vad som snurrar. Vet att vi har en mycket bra byteshandel, helt befriad från cash.
Ett annat rum i ett helt annat rum satte jag mitt pekfinger på skuldran. Som nån sorts kärlek & respekt-förklaring. Fast med macho attityd, för att det är på det vi spelar? När det borde varit hela handen i en mjuk rörelse. För att vi förtjänar det. Ord kan vara mjuka. Det var en skön kontrast att höra dem efter mitt vassa pekfinger. Jag har i alla fall lärt mig att beröring är eftersträvansvärt. Jag undrar vad som snurrar. Vet att vi har en mycket bra byteshandel, helt befriad från cash.
söndag 10 januari 2010
Stengolv
Det är klart jag förstår det, delvis. Många faktorer samspelar och tillståndet är flerdimensionellt. Och högst ostatiskt. (Jag kan verkligen inte komma på motsatsen till statisk. Tänkte just på hur exkluderande en akademiker kan vara genom att använda ord som till exempel "exkluderande" och att jag ögonblicket senare kände mig lite dålig som räddade ett fattigt ordförråd genom att sätta "o-" framför ett adverb för att skapa dess motsats kan väl ses som nån besk form av ironi.)
Det är väl bara så ibland kanske. Det var länge sedan sist. Visst har jag varit utom mig av ilska och frustration och sorg, men det har varit på grund av det där stora monstret som en liten människa som jag försökt besegra. Det är svårt att rädda världen och det faller sig naturligt att det leder till extremt starka känslor åt alla håll. Nu är det det där otäcka inuti-monstret som spökar igen. Jag önskar jag kunde besegra tröttheten. Vara vaken dygnet runt. Jag hinner inte ikapp. Jag måste hinna ikapp. Det blir så fel hela tiden. Och jag tänker inte svara i telefon för jag vill inte. Det kommer gå över och det hänger på att jag inser den stora paradoxen. Jag ska observera händelseförloppet i största frånvaro av spänning.
Det är väl bara så ibland kanske. Det var länge sedan sist. Visst har jag varit utom mig av ilska och frustration och sorg, men det har varit på grund av det där stora monstret som en liten människa som jag försökt besegra. Det är svårt att rädda världen och det faller sig naturligt att det leder till extremt starka känslor åt alla håll. Nu är det det där otäcka inuti-monstret som spökar igen. Jag önskar jag kunde besegra tröttheten. Vara vaken dygnet runt. Jag hinner inte ikapp. Jag måste hinna ikapp. Det blir så fel hela tiden. Och jag tänker inte svara i telefon för jag vill inte. Det kommer gå över och det hänger på att jag inser den stora paradoxen. Jag ska observera händelseförloppet i största frånvaro av spänning.
Jag t ex idag
Ibland fullständigt irrationell och dum i skallen.
Sitter förmodligen just i dessa tankar.
Sitter förmodligen just i dessa tankar.
Vilka är beskyddade av lagen?
Lagen skyddar inte mina intressen.
Lagen skyddar ingen som lever i framtiden.
Lagen förhindrar mig från att skydda dem som kommer leva i framtiden.
Lagen skyddar inte dem som fötts på en plats härjad av krig.
Lagen skyddar inte dem som inte passar i rollen som "man" eller "kvinna".
Lagen skyddar inte djuren.
Lagen skyddar kapitalismen.
Lagen skyddar pengar.
Lagen skyddar egendom.
Lagen skyddar inte människor.
Status quo är det som skyddas av lagen.
Lagen skyddar ingen som lever i framtiden.
Lagen förhindrar mig från att skydda dem som kommer leva i framtiden.
Lagen skyddar inte dem som fötts på en plats härjad av krig.
Lagen skyddar inte dem som inte passar i rollen som "man" eller "kvinna".
Lagen skyddar inte djuren.
Lagen skyddar kapitalismen.
Lagen skyddar pengar.
Lagen skyddar egendom.
Lagen skyddar inte människor.
Status quo är det som skyddas av lagen.
fredag 8 januari 2010
Does the body rule the mind or does the mind rule the body?
I kväll har jag hatat mig själv lite. Och kompenserat med att försöka förlåta mig själv. Det tog stopp. Allt dalade. Jag formade det till trötthet och opepp. Kanske för att det kanske passar sig bättre att vara en trist - men rutinerad - party pooper, än att lägga sig på spåret och blotta bröstet. Ingen, utom möjligtvis en, skulle förstå ändå. Och det skulle inte passa sig att förklara i sammanhanget. Som tur är så är det helt sant att jag somnade. Också.
Det var en tuff dag. Den var vacker men hård. Och den styrde mig som om jag gick med nån sorts vindkanon i ryggen, i precis de riktningar som den ansåg att jag skulle och förmodligen behövde röra mig. Jag hade hemskt ambitiösa ambitioner och var i skolan redan klockan nio. Skulle ta en kopp kaffe på kåren. Hade beräknat att det skulle gå åt 20 minuter, eftersom jag tänkte att det ändå är ganska stor sannolikhet att det sitter nån i pentryt som jag kommer vilja prata med. Jag gick därifrån ungefär en och en halv timme senare, efter diskussion om journalistikens uppdrag och genomförande av dito, objektivitet/subjektivitet, postkolonialism och teoriers generella nytta och användning, bland annat. Det var inte alls så bra för min planering, men det var väldigt trevligt. Hann sitta i bibblan och läsa i en timme innan jag gick och lunchade med nice sällskap. Det drog också ut lite på tiden och jag kunde inte koncentrera mig på läsningen därefter, av ungefär två anledningar varav den ena var mättnaden. Tusen nålar och efter tre timmar, en liten "nätt" "kaffepaus" på ungefär två timmar. Sen var klockan dags att åka hem.
Och det var inte lätt att byta sinnestillstånd. Det var inte lätt. Kroppen, hjärtat och hjärnan talade inte samma språk, talar rentav inte samma språk sedan en tid tillbaka. Jag vet inte vilken röst jag ska lyssna på.
Men det blir nog bra. Lyssna och känna. Uppfyllas av det unika. Försöka ha det bra.
Det mesta är trots allt bra, för att inte säga väldigt bra.
Det var en tuff dag. Den var vacker men hård. Och den styrde mig som om jag gick med nån sorts vindkanon i ryggen, i precis de riktningar som den ansåg att jag skulle och förmodligen behövde röra mig. Jag hade hemskt ambitiösa ambitioner och var i skolan redan klockan nio. Skulle ta en kopp kaffe på kåren. Hade beräknat att det skulle gå åt 20 minuter, eftersom jag tänkte att det ändå är ganska stor sannolikhet att det sitter nån i pentryt som jag kommer vilja prata med. Jag gick därifrån ungefär en och en halv timme senare, efter diskussion om journalistikens uppdrag och genomförande av dito, objektivitet/subjektivitet, postkolonialism och teoriers generella nytta och användning, bland annat. Det var inte alls så bra för min planering, men det var väldigt trevligt. Hann sitta i bibblan och läsa i en timme innan jag gick och lunchade med nice sällskap. Det drog också ut lite på tiden och jag kunde inte koncentrera mig på läsningen därefter, av ungefär två anledningar varav den ena var mättnaden. Tusen nålar och efter tre timmar, en liten "nätt" "kaffepaus" på ungefär två timmar. Sen var klockan dags att åka hem.
Och det var inte lätt att byta sinnestillstånd. Det var inte lätt. Kroppen, hjärtat och hjärnan talade inte samma språk, talar rentav inte samma språk sedan en tid tillbaka. Jag vet inte vilken röst jag ska lyssna på.
Men det blir nog bra. Lyssna och känna. Uppfyllas av det unika. Försöka ha det bra.
Det mesta är trots allt bra, för att inte säga väldigt bra.
torsdag 7 januari 2010
onsdag 6 januari 2010
Det är något konstigt med friheten
Tacka Gud, du är lycklig du som fötts i en demokrati.
Här får du arbeta, här får du lön, här får du vara fri!
Det är den bästa av alla världar och här trycks ingen ned,
men det stämmer inte med verkligheten och inte med det du ser!
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
Det sägs att du har frihet att ta vilket jobb du vill,
men för den som flyttats till en barack räcker inte friheten till.
Det sägs att frihet att arbetandet är en självklarhet,
men när du står bland de arbetslösa var finns då din valfrihet?
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
Det sägs att du får tillräckligt betalt för ditt idoga knog,
men när du sålt din arbetskraft har du ändå inte pengar nog.
Och när du kräver mer blir friheten en illusion:
"Det finns inga pengar att ta av till dig en så ringa person!"
Det sägs att du ändå har frihet att utveckla din personlighet,
att skapa din egen lycka och bruka din driftighet.
Du närs av en dunkel dröm om rikedom och makt,
du får fly till en värld som du aldrig kan nå av kärlek, lyx och prakt.
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
Nej den lilla frihet du har har din klass fått kämpa sig till
och i detta system kan du inte föra den längre än borgarna vill!
För borgarnas diktatur är den verkliga friheten här,
där arbetarklassen förnedras och förtrycks av profitbegär!
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
Här får du arbeta, här får du lön, här får du vara fri!
Det är den bästa av alla världar och här trycks ingen ned,
men det stämmer inte med verkligheten och inte med det du ser!
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
Det sägs att du har frihet att ta vilket jobb du vill,
men för den som flyttats till en barack räcker inte friheten till.
Det sägs att frihet att arbetandet är en självklarhet,
men när du står bland de arbetslösa var finns då din valfrihet?
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
Det sägs att du får tillräckligt betalt för ditt idoga knog,
men när du sålt din arbetskraft har du ändå inte pengar nog.
Och när du kräver mer blir friheten en illusion:
"Det finns inga pengar att ta av till dig en så ringa person!"
Det sägs att du ändå har frihet att utveckla din personlighet,
att skapa din egen lycka och bruka din driftighet.
Du närs av en dunkel dröm om rikedom och makt,
du får fly till en värld som du aldrig kan nå av kärlek, lyx och prakt.
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
Nej den lilla frihet du har har din klass fått kämpa sig till
och i detta system kan du inte föra den längre än borgarna vill!
För borgarnas diktatur är den verkliga friheten här,
där arbetarklassen förnedras och förtrycks av profitbegär!
Det är något konstigt med friheten, något konstigt med friheten.
När du och kamratena kräver den så finns den inte för er!
tisdag 5 januari 2010
Vegansk smörgåstårta.
Den här smörgåstårtan gjorde jag till min farmors begravning. Enligt säkra källor utklassade den de köttspäckade alternativen. Jag är givetvis inte förvånad. För oss som fortfarande lever ska jag tala om ganska exakt hur jag gjorde den.
Vegansk smörgåstårta
för kanske 10 personer
Detta behövs:
• Ett paket stora formbröd (1000 g) (utan ägg! Kolla innehållsförteckningen, för just formbröd innehåller av någon underlig anledning ägg ibland)
• Vegansk majonnäs:
3 dl sojamjölk
, gärna osötad
5 dl naturell olja
, eventuellt mer
1-2 msk senap
1 msk citronjuice
1 msk vinäger
1 tsk salt
• Tartexkräm
1 tub tartex (jag använde svamptartex! Den är mest leverpastejig.)
3 msk sojamjölk
2 dl smörgåsgurka (jag använde tunnskivad)
• Sk*nk- och äppelröra3 dl torkade sojastrimlor (eller annat torkat sojakött. Jag använde sojastrimlor från Goodstore, som jag krossade till lite mindre bitar först. Då blev det kanske 2 dl torkade bitar i stället!)
1 + 0,5-1 kork rökarom
1-2 tsk rödbetsspad (typ direkt från en burk inlagda rödbetor funkar utmärkt!)
1-2 krm salt
ev. lite lökpulver
1, 5 äpplen
1,5 msk dijonsenap
0,5 pkt frusen dill
Ca 3 dl av majonnäsen
• Garnering (väldigt fritt förstås! Men detta använde jag.)
Valfri mängd av den kvarvarande majonnäsen
Citron
Gurka
Körsbärstomater
Rödlök
Snygg sallad
Svart tångkaviar
Färsk dill
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Gör så här, typ:
1. Majonnäsen.
Blanda alla ingredienser utom oljan. Mixa ner oljan, lite i taget (förslagsvis genom att hälla ner det i en tunn stråle), tills majonnäsen blivit tjock. Använd stavmixer om du har det, eller en bra mixer/blender. Vanlig matberedare kommer inte att funka!
2. Sk*nk- och äppelröran.
Förväll sojaköttet i saltat vatten, tillsammans med en kork rökarom.
Pressa ur överflödig vätska. Blanda sojaköttet ordentligt med rödbetsspad, lite mer rökarom (max en kork!), salt och gärna lökpulver. Låt svalna. Skölj och skär äpplena i små tärningar. Blanda äpplena med sojaköttet, dijonsenap, dill och majonnäs.
3. Tartexkrämen.
Blanda tartexen med mjölk till en smidig kräm.
4. Skär bort kanterna på formbrödet. Lägg ut en platta av dem. Jag använde 7 st skivor bröd per lager varav en som jag skar i tre lika stora delar, för det passade min bricka. (Och så var det ju så alternativt och outside the box?) Bred på tartexkrämen. Fördela smörgåsgurkan över krämen.
5. Lägg på en ny platta och fördela sk*nk- och äppelröran på den.
6. Lägg på en ny platta och bred på ett lager majonnäs av valfri tjocklek. Låt tårtan stå och dra i några timmar, förslagsvis över natten.
7. Dekorera! Bara fantasin sätter gränser. Majonnäsen funkar som klister så ha eventuellt på mer om det behövs, samt gärna på kanterna.
söndag 3 januari 2010
VARUFIERING skrev jag i marginalen, och drog mig till minnes.
Med största förvåning först först och sen då. Sedan dess har jag skämts lite och lärt mig mycket.
Jag försöker verkligen stå emot. De, ni, är verkligen knepiga. De, ni, får mig att vara precis den jag vill vara och därmed är, och jag tycker om dem, er, vansinnigt mycket. Jag tycker om dem, er, för just de personer de, ni, är. Utan att de, ni, anstränger sig, er. De, ni, får veta att jag tycker om dem, er, och det är alltid sant, sådant jag säger. Och det är så jävla sant att jag längtar efter dem, er, typ hela tiden. När jag är så fri som jag blir med dem, er, så hamnar jag i svår konflikt mellan hjärta och hjärna, värme och attityd, queer och norm (utan att dessa var för sig nödvändigtvis är dikotomier eller motsättningar eller liknande...).
... och jag tror jag sparar resten av texten för mig själv, förresten...
✩
Jag försöker verkligen stå emot. De, ni, är verkligen knepiga. De, ni, får mig att vara precis den jag vill vara och därmed är, och jag tycker om dem, er, vansinnigt mycket. Jag tycker om dem, er, för just de personer de, ni, är. Utan att de, ni, anstränger sig, er. De, ni, får veta att jag tycker om dem, er, och det är alltid sant, sådant jag säger. Och det är så jävla sant att jag längtar efter dem, er, typ hela tiden. När jag är så fri som jag blir med dem, er, så hamnar jag i svår konflikt mellan hjärta och hjärna, värme och attityd, queer och norm (utan att dessa var för sig nödvändigtvis är dikotomier eller motsättningar eller liknande...).
... och jag tror jag sparar resten av texten för mig själv, förresten...
✩
Snart läsa om utveckling, i stora drag.
Fast först ska jag ägna mig åt rent
hat. De jävla jägarna. Ni kan fan
skjuta er själva i stället, allihopa.
Perversa jävla äkta terrorister.
Jag Hatar Er. MÖRDARJÄVLAR.
Gå och häng er!
fredag 1 januari 2010
Den fria viljan kanske tog mig ut i skogen
Av alla som satt runt bordet läser minst 50 % filosofi. Minst 100 % är politiskt medvetna. Minst 100 % är aktiva miljöparister och/eller miljöaktivister och/eller anarkister och/eller neoliberaler och/eller socialister och/eller queer. När vi slagit oss ner vid bordet i det makalöst fina huset och börjat inmundiga förrätten så sa värden att det fanns två bannlysta diskussionsämnen: feminism och den fria viljan. Hela kvällen präglades därför av diskussion kring feminism och den fria viljan. Det var verkligen oundvikligt, i det skedet, att det skulle bli på ett annat sätt.
En kunde höra fyrverkerierna men inte se dem. Vi kunde se varandra och det var värt mer, så pass mycket att nästan alla övergav tanken på att åka in till stan till tolvslaget och istället stannade kvar i obygden. Tolvslaget firades med skål, cigarr och tomtebloss. De harmlösa miljömupparna hade givetvis inga egna fyrverkerier. Det blev sent. Jag gick och la mig klockan sju i morse. Men det, kamrater, var bara roligt. Löjligt nöjd med nyårsfirandet trots dess något ostrukturerade och förvirrade karaktär. Så fina människor. Väldigt jätte!
Ps. Förlåt alla som jag skulle ha hört av mig till eller träffat.
En kunde höra fyrverkerierna men inte se dem. Vi kunde se varandra och det var värt mer, så pass mycket att nästan alla övergav tanken på att åka in till stan till tolvslaget och istället stannade kvar i obygden. Tolvslaget firades med skål, cigarr och tomtebloss. De harmlösa miljömupparna hade givetvis inga egna fyrverkerier. Det blev sent. Jag gick och la mig klockan sju i morse. Men det, kamrater, var bara roligt. Löjligt nöjd med nyårsfirandet trots dess något ostrukturerade och förvirrade karaktär. Så fina människor. Väldigt jätte!
Ps. Förlåt alla som jag skulle ha hört av mig till eller träffat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
