Är det lättare att bita sig i kinden om den är tjock? Är det kroppens eget klarspråk, att skärp dig ungjävel sluta trycka socker i munnen annars blir du din egen pain in the ass in the mouth? Undrar jag och fortsätter. Hade glömt att det gick.
Jag har postskräck tror jag. Alltså post som i kuvert med meddelande i. Jag blir alltid rädd och nästan aldrig nyfiken när jag får. Det finns säkert ett latinskt namn för företeelsen.
Självmedvetenhet. Den stora nojan. Vem är jag för dig, liksom? När jag tar fram stora miniräknaren på mina händers fingrar och plockar fram matteboken i min fantasi så blir min frisyr för ett ögonblick lika vit och spretig som Einsteins, för det är så min självbild blixtrar förbi mina ögon. Från Malmö i oktober...Var hade hänt utan Malmö i oktober? Att jag ens funderar. Jag konstaterar. Smått kan bli så jävla stort. Punkt.
Och nu ska jag bara få ut det här. Ur mitt huvud. Jag vet att jag inte är rationell och att det jag gör följer det hoppfulla hjärtat som noggrant analyserar alla drag och rörelser. Jag känner väldigt starkt åt sjutusen håll. Och jag vet nog vad jag vill trots allt, och jag vet att jag redan börjat släppa tanken. Jag förstår mig på flera plan för det är nog antingen större än jag vågar eller löjligt ovärt. Det är onyanserat och finns troligen ett mellanläge. Men jag har svårt att se det. Alla de svenska blåbären är i vägen. Men jag gillar inte riktigt konkurrensen.
Börjar frigöra mig och förlika mig med att bromsklossen finns i spåren hjulen rullar i, men att med vilja och mod finns inga hinder.
Trots att jag bara vill ha en liten, liten notification. Det skulle kännas så stort! För allt, liksom.
Ändå snygg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar