Stengolv

Det är klart jag förstår det, delvis. Många faktorer samspelar och tillståndet är flerdimensionellt. Och högst ostatiskt. (Jag kan verkligen inte komma på motsatsen till statisk. Tänkte just på hur exkluderande en akademiker kan vara genom att använda ord som till exempel "exkluderande" och att jag ögonblicket senare kände mig lite dålig som räddade ett fattigt ordförråd genom att sätta "o-" framför ett adverb för att skapa dess motsats kan väl ses som nån besk form av ironi.)

Det är väl bara så ibland kanske. Det var länge sedan sist. Visst har jag varit utom mig av ilska och frustration och sorg, men det har varit på grund av det där stora monstret som en liten människa som jag försökt besegra. Det är svårt att rädda världen och det faller sig naturligt att det leder till extremt starka känslor åt alla håll. Nu är det det där otäcka inuti-monstret som spökar igen. Jag önskar jag kunde besegra tröttheten. Vara vaken dygnet runt. Jag hinner inte ikapp. Jag måste hinna ikapp. Det blir så fel hela tiden. Och jag tänker inte svara i telefon för jag vill inte. Det kommer gå över och det hänger på att jag inser den stora paradoxen. Jag ska observera händelseförloppet i största frånvaro av spänning.