Människor växer inte på träd

Jag försöker att inte ta det personligt. Jag vet att det finns förklaringar till det mesta. De kan vara befogade eller obefogade, OK och rimliga eller trista. I det här fallet är det osäkert om det är OK och rimliga eller trista förklaringar. Jag finner mig i vilket som. Det kan vara det där huvudet som spinner iväg i tankar och bygger upp en sanning som är overklig. Men jag oroar mig. Jag oroar mig för att den här våren går till historien som en skitvår för somliga. Och att det nu kanske känns som att det är värt det, men att i en rationell överblick så går så mycket förlorat. Tiden ska väl vara duglig mest hela tiden? Alla människor som kommer in i ens liv. De kan vara de bästa människorna någonsin. Och då oroar jag mig för att en insikt kommer för sent om brutala felprioriteringar den här våren. Som gör att den blev en skitvår, när den hade kunnat vara våren när de tjugo dörrarna till nya världar ställdes på glänt, men aldrig öppnades. Människor växer inte på träd. Fångar man dem inte så kan man förmodligen få en ny chans, men man kan också bränna bron. Det kan vara omöjligt att hinna med allt, men det går att vara tydlig med den egentliga viljan. Då bränns inga broar till grunden. Jag växer inte på träd.