Shelter

Lyssnar på The xx och känner in hela skiten. Kopp kaffe i handen, fortfarande utan smak. Svår blandning av höstmys, fjärilar i magen, uppgivenhet och fantasier. Jag kan vara så jävla rationell, sund och rimlig men allt faller när jag står där med kritan i handen. Varför?

Ibland brukar jag tänka på vilka absurda fasader människor har. (Nu fick jag också nån mild form av tvångstanke a la skriftlig Tourette's utan fula ord och ville skriva 'fasanen' i stället för 'fasaden', men jag behöll kontrollen.) Jag förstår inte varför man klär på sig sådana kostymer som gör att man ser ut som ett nöjt leende eller en cool ryggtavla. Jag fattar verkligen inte. Det får ju en att tro att ni inte kan känna? Att ni inte kan bli sårade? Att ni inte blir ledsna? Är ni inte som skaldjur ändå, hårda på ytan men förbaskat jävla dödliga inuti?

Jag har insett att det finns en egenskap som verkligen går hem hos mig. Nämligen egenskapen att kunna visa känslor. Oförmågan måste fan jobbas bort annars. Annars sprängs man väl? Eller upplever livet i så jäkla få nyanser? Det måste vara nära poänglöst.

Det är ensamt ibland.