Jag hade hjärtformade blåmärken över hela kroppen och väntade för evigt på att du skulle försöka övertyga mig om min storhet. Du frågade hur jag mådde och berättade för mig om ditt liv och dina bekymmer, du ställde dig på mina tår och tryckte dina läppar mot mina. Du antog att du var välkommen, för ditt ansikte hade präglat hela din syn på världen, hur du kunde komma och gå som du ville, le och få, le och ta. Jag väntade för evigt när du stormat ut, på att få sitta ner och se dig i ögonen och berätta om mina blåmärken. Du hade inte sett dem trots att dina ögon vilat på dem. Vi satte oss aldrig ner för du berättade om ditt liv igen och gick. Gapandes gick jag in i mitt badrum, tog kedjan av kroken och satte den runt halsen. "Det är du och jag nu" hörde jag, fastän ingen av oss ville det.
Bara fiktion.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar