När jag gick hem, in till höger, under balkongerna, mellan husen och bilarna, mellan huden, strumpan och skon, under svart himmel och vit lampa, med stela öron så att ipod-snäckorna inte satt bra alls. Då... blev jag rädd. För att inget skulle ha hänt. Alls. Att jag gick hem. När jag hade alternativ. Att jag helst ville hem. Att jag hade ett ångestfoster i maggropen som jag inte ville outa bland folk. Att det var så jävla ruttet. Rutten feeling.
Jag gillar där jag bor. Men jag gillar verkligen inte inte INTE läget. Att det är så långt till allting härifrån. Att jag inte har nån "crowd" (dvs fler än en person i taget, typ) här över huvud taget. Det gör mig så jävla tråkig. Den värsta känslan jag vet kan vara att känna mig tråkig. Vilket jag gör väldigt ofta. Får ångest.
Ett äpple, ett freak, en macka.
Klungan var fett.
Veganpizza på Tevere var hipp hipp hurra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Såg du Klungan? Jag såg dem i Umeå. Sjukt bra.
I did. Ja. De var ganska fantastiska. Bäst tror jag jag tyckte var en scen ganska tidigt i föreställningen, den där utvärderingen. När den lille blonde hade blått underställ och de andra hade jeans och kavaj. Och hans papper ("Anders papper") stod i fokus. Och Anders började dansa som en liten liten liten gud. Jag fick ont i magen då, så att säga.
Skicka en kommentar