Ständigt

Yttre kanten på iris. När den liksom svartnar lite och det skjuts ut små, små spjut som träffar en precis som de små, små spjut de är men också som om de vore en millisekunds bowlingklot i bröstet och som om de vore en ganska hård knuff på axeln. Jag gillar när den svartnar så där, när det är en kontrast. När det är ironi. När det är sarkasm. När det är en dos förklädd bitterhet i en annars nästan bländande ljus och enkel kropp. Som att det inte hade hänt om inte insikten fanns om att spjuten inte skulle göra skada. Vassa naglar, mjuka händer.