Om man hade en pompom...

Jag går runt och känner mig så tragisk. Som ett skämt som ingen skrattade åt. Jag tror mitt mentala har två huvudsakliga lägen. Det ena är ytligt, och det andra är mer analytiskt, allseende och djupt. Det första läget gör mig glad, social och allmänt lycklig, och det andra tvärtom. Om det ändå vore omvänt... Jag har nämligen en tendens att analysera alldeles för hårt, alltid, och det är verkligen inte så roligt jämt. Mitt rätta jag kommer inte fram när jag håller på så, eller, den sociala sidan av mig är ju den jag trivs bäst med, och det är den jag upplever minst. Men sen måste jag ändå påstå att det är en ond cirkel som har varit nedåtgående sedan jag började tvåan i gymnasiet, typ... Då försvann en massa vänner i ett nafs. Nu är jag en tragisk varelse som inte umgås. Ingen ringer mig. Jag ringer ingen. Ingen känner mig och jag känner ingen, antar jag. Ärligt talat så tror jag inte nån är så intresserad av mitt sällskap, haha. Jag är alldeles för torr och seriös (tror många, men om de bara visste...). Det är klart jag träffar folk både då och då, men det är ytterst, ytterst få som jag umgås med som mer än partyhangarounds och definitivt ytterst få som jag umgås med på tu man hand som man så fint säger. Alla gånger jag börjat i en ny skola eller hamnat i någon annan ny grupp så har jag satt alla mina förhoppningar till det. Det är alltid där jag ska träffa alla de där människorna... men det har aldrig hänt ännu. Ah. Jag är pinsam. (: Jag har min kära Idiotklubb, där finns en massa guldkorn. I princip alla guldkorn har redan späckade koola liv eller bor långt bort. Det gör visserligen de få tillfällen man får träffa dem till underbara tillfällen, men om jag fick bestämma skulle vi träffas cirka jättemycket oftare. Typ ockupera en studentkorridor och idiotifiera den totalt, det vore min dröm tror jag. Hänga jämt! Jäää.

Idag var jag på Vendelsö GF:s våruppvisning. Jisses. Det var lite festligt minsann. Första numret var nog roligast: familjegympagruppen. Mamma/pappa och barn. Föräldrarna var ytterst roande att titta på, samt småttingarnas kullerbyttor.

För övrigt så mår jag halvkasst, jag förstår inte vad det är för del på min kropp. Rent fysiskt alltså. Till bilar kan man plugga in en apparat som gör en felsökning och sen bara rabblar upp var felen sitter och hur de ska åtgärdas. En sån apparat har jag länge i det tysta eftersfrågat till människokroppen. Jag hade litat mer på en sådan en på en läkare. Man hör alldeles för ofta om läkarmissar hit och dit, nej tack, nu är det apparaturernas tid. Apparatur utklassar människan! Hm!
... Eller.

Till middag åt jag detta (inspirerad av kombinationen vitkål-kardemumma som Nahla nämnde på bussen till Norge):

Kardemummadoftande kålfräs, 1 port
4-5 cm stor klyfta vitkål
1/2 gul lök
1 liten morot
1/2 vitlöksklyfta
1 stor champinjon
1 dl kikärtor
timjan
kardemumma
kryddpeppar
örtsalt
vitpeppar
en skvätt havremjölk
en skvätt havregrädde
några droppar pressad citron el. lime

Grovstrimla vitkålen och moroten. Grovhacka löken. Pressa eller finhacka vitlöken. Fräs hacket i lite olja tillsammans med timjan (efter smak, ca 1-3 krm) tills allt börjar bli lite genomskinligt och mjukt, ca 5 min. Skär champinjonen i bitar och släng ner i fräset tillsammans med de kokta kikärtorna efter några minuter. Dofta över kardemumma och ca 1/2 krm kryddpeppar. Häll sedan över lite mjölk, så mycket att det kokar in i fräset efter någon minut. Rör ner lite havregrädde som håller ihop fräset något. Droppa över lite pressad citrus. Smaka av med salt och vitpeppar. Servera med ris eller pasta, och gärna lite rostade mandelflarn. Det tror jag skulle vara gott.