Fenomenet kvinnospråk. Existerar det? Vad är kvinnligt språk? Är det kryptiskt? Undanhållande? Öppet för tolkning?Påminner det månne en aning om sms-språket? Ofta sitter man och filar på formuleringen i ett sms - allt för att det ska ge rätt intryck, oavsett om det är ett övertydligt intryck eller ett högst tolkningsvänligt. När jag tycker synd om mig själv eller är låg, ja då skriver jag på ett sätt som jag i min enfald tycker sms-mottagaren borde inse är rop på medkänsla, och önskan. Det är då jag undrar, är det språk jag använder i själva verket kvinnligt språk?
För att få svar på det så blir jag tvungen att vända på det hela. Vad hade jag gjort om jag fått ett sådant sms, om situationen hade varit den helt omvända? Hm. Med de orden jag mottog hade jag förstått att vederbörande inte mådde tipptopp. Okej. Jag tycker otroligt mycket om vederbörande, och vederbörande mår inte bra. Vad gör jag? Även om sms:et inte på något vis innehöll någon tydlig inbjudan hade jag givetvis frågat om jag kunde göra något. Kanske komma över. Eller så hade jag rentav ringt upp och frågat hur det var. Inte bara accepterat i alla fall, inte när det rörde en så betydelsefull person.
Frågan är ifall det är så himla komplext också. En oförstående hade lätt kunnat skylla fullständigt på den missförstådda, som ju inte signalerade vikten av omsorg. Men borde inte den oförstående ha tillräckligt stor erfarenhet av liknande situationer, och således inse att det faktiskt kan finnas dolda önskningar bakom dessa ord, inuti denna kropp? Jo, så borde det vara. Eller är det en kvinnlig egenskap att förstå sådant? Är det bara kvinnor som är lite rädda för att uttrycka önskningar i klartext? Vad är vi i så fall rädda för? Att ta plats?
Är det kvinnliga språket ytterligare en av patriarkens baksidor? Haha. Och så blev det komplext. Och så blev det klyschigt. Men det har hänt många gånger. Vi kvinnor är så missförstådda, stackars oss! Dock: Vi vill icke göra någon upprörd, hoppas det är tydligt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar