Herregud.

Street art i Vadstena,
jag blev glad.

Nu har jag suttit med hakan vilandes på handen och med glasartad blick riktad ut genom fönstret i, ptja, kanske fem minuter. Fem och en halv. Vad är det för ålder på en hund kanske man kan tänka då, men detta är inte åldern på en hund utan tiden jag behövt för att lista ut att det är precis om den tiden jag ska skriva. En annan formulering skulle kunna lyda något i stil med: Herregud crazy bananas håhå jaja apuh, det är så fullt i huvudet att skrivförmågan blivit begraven djupt ner under allt jag haft för mig på sistone, all anti-vila jag pysslat med och alla intryck detta proppat mig med. Jag är ovan, det är uppenbart. Mitt leverne de senaste kanske tre veckorna skulle kunna sammanfattas i adjektivet aktiv. Jag gillar det. Ganska mycket i alla fall. En lite obehaglig föraning om en stundande backlash lurar runt hörnet, tror jag. Det är väl det jag ogillar med aktiv i så fall. Men jag vet inte, kanske finns det inget otäckt monster där. Kanske handlar allt bara om dynamik. Tänk om allt är regisserat? Tänk om min mentala och fysiska kropp snitslat denna bana högst medvetet - utom räckhåll för min omedelbara kännedom -, gjort upp med kaoset och helt sonika matat in mig i denna verklighet för att jag behöver det? Eller är det bara löjligt att vara förvånad? Det är väl så här det är med livet: upp, ner, fram, tillbaka, ut, in, av, på, lugn, hets. Glömmer jag så lätt? Har det hänt förut? Jag har en obestämd idé om att det hänt förut, men jag kan inte tidsbestämma det, inte sätta fingret på det, inte jämföra, inte minnas. Men den obestämda idén känns inte fix.

Men vem är jag. (OBS Fråga utan frågetecken med konstaterande punkt.) Jag kanske bara är känslig.

Jag hittade till Enskede gård, till ett möte med fina människor. Det ledde till mer konkreta planer om resa till Köpenhamn. Det ledde till pepp, till yes we can do it.

Jag hittade till Malmö. Jag var trött med rätta. Men jag fann. Jag fann en stad jag skulle vilja bo i. Jag fann en stad jag kanske kommer bo i om ett par år, för jag fann den. Jag fann en Vegomässa proffsig som alltid förr. Jag fann människor, mina storhjärtade vänner som förstått vidden av djurförtrycket och som försöker. Kanske spreds material som kan ge sken av att jag också försöker, för jag hittade en ganska lång artikel som jag skrivit i DRA:s medlemstidning men helt förträngt. Jag blev taggad, jag skämdes, jag blev arg, jag blev glad. Jag kom över boken som konverterade mig till vegan och jag blev lycklig. Jag fann kärlek nästan i överflöd, men jag tror inte jag kan få för mycket. Inte heller ge för mycket. Må kärleken ta världen med storm.

Jag hittade till Östergötland, till en spejsad rymdbuss. Den förde mig tillbaka till istiden, till sandur och rullstensås och blåsuga. Den dumpade mig vid botten av omgivningens högsta punkt och såg till att jag tog mig upp. Det var vackert. En oerhört fin tjej tog ett kort på mig däruppe och jag hörde att det blev fint. Jag höll nog med.

Och herregud vad jag dels överanvänder ordet herregud nowadays men framför allt vad jag svävar iväg nu. Jag känner mig klyschig men precis som fördomarna så ligger det ofta ett obehagligt mått av sanning i klyschorna, utan att det är tvunget på något sätt. Jag svävar ut eftersom jag fått mentala vingar av alltihop. Jag borde känna paniken, hopplösheten, stressen och förvirringen. Men jag känner det inte. Jag känner hopp. Allt är fritt, allt hänger i luften och allt stannar där. Det finns inga kedjor, inget klister, inga oövervinnerliga hinder. Rörigt är förnamnet, tufft - i dubbel bemärkelse - är mellannamnet, vackert är efternamnet.