Ett vetenskapligt test visar att jag är guld.

Facebook contains the truth, the whole truth and nothing but the truth, det vet ni.Och, som min kommentar kring resultatet avslöjar, tror jag att jag är för stor för denna världen.

Kul att jag ironiserar över det här, när det faktiskt är sant att jag idag funderat på om mina eventuella kvaliteter (snarast ur ett kompetens- och filosofimässigt perspektiv) någonsin kommer "upptäckas", om jag kanske borde anstränga mig själv för att synas om jag nu har så jävla höga tankar om mig själv - eller om jag faktiskt är en bluff. Det sista är mycket, mycket möjligt. Jag kom inte fram till något entydigt.

Jag satt i parken. Ensam. Läste lite, fotade lite stenar bara för att se spännande ut. Ensam. Det var folk där, around, det kändes tryggt. Som om de på något sätt gjorde mig mer spännande. Mer levande. Det kliade överallt. Jag funderade på vad jag funderade på, vem som funderar bäst, om det går att rangordna. Jag tänkte lite på Simon Norrsvedens återkommande fokus. Han tänker bra. Vi har lite olika fokus i verksamheten. Hans fokus är ofta mitt fokus också, men hans siktdjup är större. Han publicerar inte mitt fokus. Han överraskar mig. Jag tror spontant att han är bättre. Att han funderar bättre. Ingen fick medalj ändå.

Sen gick jag. Pratade med en fågel på vägen hem. Jag sa till den att jag inte tänkte döda den, men den flög iväg ändå. Utanför porten tänkte jag, kollektiv. Varför bor jag inte i ett kollektiv. Jag tycker om att vara ensam, men jag är rädd.

Jag är rädd för att inte få vara med.

Kom hem. Öppnade balkongdörren. De sitter där fortfarande, några människor, och grillar. De ser inte ensamma ut. De kanske är det ändå.

Jag tänkte en gång idag, att jag är solocharmör. En person kan tycka om mig, en i taget. Jag är inte den man ringer till när man ska... ja, socialisera i grupp, göra nåt kul, jag vet inte vad folk gör tillsammans riktigt. Jag är inte med. Och jag styr aldrig upp något själv. Rädd för att bli dissad. Kanske.

Jag tänkte en gång idag, att när radion är på så känner jag mig inte ensam. Då har jag sällskap. Jag hör några som är verkliga, nu, bara inte just där jag är.

Kanske låter jag låg och sorglig. Jag vet inte om jag är låg och sorglig. Utvalda delar. Lite, lite sämre.