Det kommer på kvällarna. Över mig.

Jag tänker på att springa ner för en backe, en kullerstenstrottoar i motljus. Först, en snöhög som smälter bort och avslöjar våren på bar gärning. Långa steg, lätta fötter, av med en tröja. Sol som rör sig. En klänning. Den fladdrar mot baksidan av låren. Och den tar sig igenom regnet, blixten, mörkret och hamnar på en grusväg. Den stannar, kavlar ner byxorna, virar halsduken om halsen. Ser löven segla ner mot marken, kämpandes för att aldrig landa men inte lyckas. Långa steg, trötta steg, trötta lungor, svarta kinder. Det är mörkt därinne, himlen är gråvit. Fötter som klafsar mot asfalten, bilar som visslar förbi. November.

Inte en jävla aning vartifrån. Inte heller vart.