1) varit på DRA-möte. Verkligen borde ha. Samvetet, skulden. Den borde inte vara där alls men det är den. Äter mig
eller
2) Vitabergsparken och dubblat Sirqus Alfon. Kört både idag och imorrn, alltså. För Vicky, för Johan, för Dave, för Thea. För att det hade varit mjukt.
Men det gick inte, eftersom jag är upptagen med mig.
Istället, sitta hemma hel kväll. När det hände senast? Hmm? Öh? Va? Vadå, sitta ner? Näe, vad är det? En.. en stol? En soffa, vad är det? Jag vet väl inte
jag har i alla fall hunnit tvätta. Hunnit skrubba golvet rent. Hunnit duscha. Hunnit göra matlådor. Hunnit prata för mycket i telefon till personer miljontals mil bort. Hunnit fullfölja tre arbetsdagar inklusive tre timmar i kollektivtrafik. Totalt alltså. Hunnit titta på bilder.
Det är stressen,
min chef är helt säker. Det gör mig både orolig och nöjd. Att mina luftvägar blir trånga. Att jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt. Att jag inte sitter ner. Att
att det här året har varit helt sinnes. I måndags var det ett halvår sedan en farbror skar i mig som om jag vore en tårta. Det började där. Sen gick det bara utför. Jag minns vad jag tänkte mellan sugrörssugen i min fruktsoppa när jag låg på kliniken. Jag minns att jag blev så lugn av det jag tänkte.
När jag tänker på det jag tänkte, nu, så blir mina luftvägar trånga. Å
ng
est
herregud.
Vad har hänt egentligen. Vad hände. Varför.
Och vad gör jag nu. Nu? Jag har bryggt en kopp kaffe. Jag har den framför mig. Jag kan inte sitta stilla för det snurrar i min skalle. Det går inte att sitta stilla då. Alla håll och kanter, det stämmer.
Och det känns som att mitt skallben är lite för litet. Och som att jag ska skriva nåt jävla nationellt prov i nian eller nåt, i magen. Magen kan inte skriva
men.
Jag citerar:
Borde ha, antingenJag gjorde middag. Jag gjorde riktig middag som såg ut så här
1) varit på DRA-möte. Verkligen borde ha. Samvetet, skulden. Den borde inte vara där alls men det är den. Äter mig
eller
2) Vitabergsparken och dubblat Sirqus Alfon. Kört både idag och imorrn, alltså. För Vicky, för Johan, för Dave, för Thea. För att det hade varit mjukt.
för jag överlistade mitt svullande för ett ögonblick, och tänkte att om jag inte äter gröt så kanske jag faktiskt blir mätt. Och då kanske jag inte hetsäter choklad och bröd sen. Å andra sidan tänkte jag att jag skulle ha glass till efterrätt. Det är tamejfan sommar. Jag har sett det med egna ögon. Och alla får glass. Jag vill också ha glass.
Jag lyssnade på Stenåldern kan börja och lagade mat samtidigt och konverserade och sms:ade med tre eller fyra eller fem eller sex personer samtidigt och hade huvudet i sanden samtidigt (och Familjen-referenserna löjlar) och så kände jag det där,
i magen.
Att det var stress nu. Jag skulle ha lugn kväll. Att jag fick gaffeln i ögat. Att jag inte fick matro.
Att jag frågade mig,
hur blev det så här?
Alltså inte hurblevdetsåhär-jagärstressad, utan hurblevdetsåhär-allafinamänniskorärintehär.
Jag tänkte på ordet "festivalfin". Jag tänkte att det är så annorlunda än bara "fin". Och så annorlunda än "vardagsfin". Att jag träffat så många festivalfina människor i år, och de festivalfina människorna... de ska man hänga upp i granar.
När vi satt ute på piren och pratade om sånt som ingen bryr sig om. Att jag gärna-
Som ett exempel.
Det finns fler än de festivalfina. Också. Faktiskt.
Hur blev det så här? Att du bor i Katrineholm. Du bor i Borlänge, och du och du och du med. Och du, förstås. Du bor i Göteborg, eller kanske Vänersborg. Att du bor i fucking Vimmerby. DU! Du bor ju i Umeå för fan, förhoppningsvis bara lite till. Du bor i Göteborg. Och du bor i Göteborg. Och du bor i Göteborg, precis som du, och du. Att du bor på okänd plats men det var ju så dynamiskt när du satt i en jävla hemgjord Mr. Perfect-tröja och vi bara drev sönder alla veganfördomar. Vi drev sönder dem tills magen gjorde ont. Och du bor i Ronneby! Precis som du, och du, och du också, och du! Och du bor i Göteborg. Men var bodde egentligen rövpunkaren med en gaffel i arslet? Och du och du och du och du och du och du och du och du bor ju faktiskt i mina trakter. Men hur får vi ihop det? Hur gör vi? Hur blev det så här? Och varför? Och glömde jag verkligen dig nu? Det är ju förjävligt. Det går ju inte att glömma. Det går inte. Tro inte att jag glömt.
Jag har inte glömt
och Familjen är kvar. Och kaffet har blivit svalt. Och glassen står i frysen. Och disken är diskad. Och jag ska ta itu. Tror jag.
Allt blir nog bra. Jag ska ha roligt lite till. Sen ska jag bry mig. Höra lite med Nietzsche vad han säger, bara för att få veta.
Damaged goods
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar