Korthuset

Vi byggde korthus. Kortleken var gammal, korten var böjda och halkade inte ur varandras famn. Vi höll oss inne skyddade från vinden, alla vet vilket otyg den är. Vi placerade en vaxduk på bordet vid soffan, mönstrad med psykedeliska cirklar och vallmo. Och det var inte fusk - bara friktion. Vi började med två, huvud mot huvud. Förenade med nästa par, fot mot fot. Spader knekt och hjärter nio. Klöver tre och ruter tio. Lade på en hatt, tog av hatten. Jag vet att jag inte kan hjälpa det!!!!! På hatten balanserade vi par nummer tre, varsitt kort i varsin hand. Vi spexade och korsade armarna framför slottet, som för att bevisa för oss själva att inget är större. Vi backade med blicken och rynkade pannan, och insåg att vi hade varit ivriga på höjden. Vår grund var alltför knapert murad och vi behövde börja om. Vi fnissade åt vår dumhet och drog triviala paralleller, som en tävling i att slå in en öppen dörr hårdast. Nog var det som att börja med Hendrix på ostämda strängar, tills musikmorbror kom över på femtonårskalas. Nog var det som att klippa hål i dem och putsa dem med en nagelfil. Nog var det som att skrapa jeansen mot asfalt för att göra dem tre år äldre. Vi tog fram stora trumman, för inget är större. Spader knekt och hjärter nio. Klöver tre och ruter tio. Hjärter ess och hjärter ess. Klöver ess och klöver ess. Förenade vid huvudet, förenade vid fötterna. Förenade vid höften och hattar på toppen. Jag tänker ibland att jag vet ju hur det är!!!!! Vi fortsatte tappert med ett par till, och med ett par till och med hatten på. Tillslut gick strömmen. Vi tände alla värmeljus vi kunde hitta och lyssnade på regnet som dunkade mot fönstret. Det enda liv som flimrade förbi var bussen som inte tog hänsyn till något. Korthuset var så gott som klart, timmen var så gott som sen. Och inget var större än vår längtan till sömn. Jag vill veta, men samtidigt minst av allt veta!!!!! Jag fick äran att pryda nocken med min ömma hand. Med mina delikata fingrar. Med mitt koncentrerade öga. Det var som att jag gav upp mitt i rörelsen. Jag darrade till och förde händerna neråt, som svärdet genom stenen. Korten spreds över hela bordet. Alla korten var vända neråt, förutom två. Överst låg spader åtta och stirrade i taket. Underst låg det andra uppåtvända kortet, fullständigt dolt av rasmassor.

Det svarta kommer över mig, men inte fan bryr sig solen.