Ensam är stark? Om engagemang.

Igår (tror jag det var) så recenserades en till synes mycket intressant bok i DN, som heter "Världens sista roman" och är skriven av Daniel Sjölin (här är hela recensionen). Om jag bara kunde ha nåt system, typ en simpel lista (? daah, svårt att fixa liksom), över de böcker jag säger till mig själv att jag ska läsa, så skulle denna såklart få ett utrymme i det systemet. I alla fall. Det var roligt, för han verkar ha skrivit boken för att sätta språkets gränser på prov. Och det går ju inte riktigt eftersom dessa gränser inte existerar. Vårt språk utvecklas hela tiden och det är väl ett tecken på att det kända i vårt språk inte är komplett, men också att det faktiskt inte finns några gränser. Språket är ingen fysisk kropp och saknar därmed begränsningar.

Det brukar ofta slå mig när jag läser mina gamla blogginlägg och liknande, att jag knappt minns att jag skrivit det och att mitt skrivspråk är så mycket proffsigare än vad jag är. Eller, hur ska jag förklara? (Finns språkliga begränsningar ändå? Haha...) Jag tror att det kan vara så att varje människa har två sidor: En skriftlig och en muntlig. Kanske finns fler sidor än så?

För mig är i alla fall skillnaden mellan dessa två sidor tydlig. Det är så jag själv känner i alla fall. Jag känner mig mycket tryggare bakom mina skrivna ord än bakom mina talade och gestikulerade. Med språket kan jag visserligen luras om jag vill, och undanhålla sanning, men jag skriver definitivt mer rakt från hjärtat än vad jag talar och agerar. När jag blir ställd mot väggen, utfrågad eller bara frågad, när jag ska förklara och argumentera och så vidare, så blir jag så osäker och fumlig och kanske rädd för att göra bort mig eller få folk emot mig. När det är i verkliga livet, det vill säga.

Så är det aldrig när jag skriver. Jag vet att ett genomtänkt språk kan få varenda kotte på fall i en argumentation, och jag vet att jag kan berätta exakt hur och vad jag tycker (om jag vill alltså). Och jag är inte rädd för att väcka anstöt eller provocera - eller berömma och uppskatta för den delen - eftersom jag vet att jag ytterst sällan skriver sådant som jag inte kan förklara mig ur. Skulle jag mot förmodan hamna i en svår situation så finns alltid tid nog att resonera med förnuftet och antingen svälja stoltheten eller stå på mig. Man ser ju inte ens läsares ögon och kropp, och då blir man inte heller den ofrivilligt kameleontartade person som man annars blir. (Eller är det bara jag som noterat att jag faktiskt beter mig betydligt varierande i olika sällskap?) Det innebär också att man är sitt hjärtas närmaste jag när man är utan sällskap. Det är min teori. Man är ju alltid "sitt sanna jag" - allt annat är väl omöjligt? - men de äkta värderingarna tror jag ändå måste lockas fram enbart med hjälp av en själv.

Om detta stämmer så kan det vara en ganska viktig delförklaring till de många människors moraliska förfall, till de många människors icke-intresse för politik, till de många människors feghet och förmåga att säga ifrån, att säga nej, att sätta ner foten. Har man alltid sällskap - och de flesta verkar föredra sällskap framför ensamhet ungefär alla dygnets timmar - så borde man inte heller ha möjlighet att verkligen fråga sig själv vad man tycker och reflektera. Visst, man kanske baserar alla samtal på verkligt viktiga och engagerade diskussioner, men personligen tycker jag diskussioner är drillande och framdrivande på ett jävligt bra men ganska hastigt sätt. Hastigt innebär oftast oreflekterat. Man kommer fram till saker tillsammans, och det är grymt men det är trots allt gemensamma och inte individuella resultat man får.

Det ligger nära till hands att misstänka att alla mina teorier och sociala scenarion som jag målar upp är ego och självupphöjande, eftersom jag förhållandevis ofta umgås med mig själv och faktiskt anser mig ha gått igenom mina värderingar efter samhällets normativa tvångsmatning. Så här är det: När jag pratar om min veganism med någon, till exempel, så brukar jag försöka vara tydlig med att understryka att jag inte anser mig vara bättre än någon annan på något sätt, utan att skillnaden är att jag tagit mig tiden att lyssna på mig själv. Jag har seriöst förbaskat svårt att tro att en normalvettig människa skulle äta en styckmördads likdelar eller dricka en våldtagen individs barns modersmjölk om man bara givit det en riktigt ärlig tanke. Och då menar jag också riktigt ärlig. No offence nu, jag klandrar inte någon för att följa statens, traditionernas och normernas väg och indoktrinering. Jag hävdar bara att den vägen inte är ett påhitt, utan så brutalt genomsyrad i oss att vi inte märker den. Vi är överkörda.

Jag kan ha helt fel. Absolut. Jag kanske bara är smyg-narcissist och tycker jag är jävligt bra som inte äter döda grisar eller som aldrig köper vanligt vatten på flaska eller som vägrar konvetionella bananer eller som blir varm i hjärtat när en del (högst medlidande-bevisande) brott begås och bla bla bla. Men tänk om jag har rätt då? Tänk om människor umgås för mycket med andra? Tänk om stadsjeepar och onödiga flygresor och barnarbete vore ett minne blott om vi umgicks mer med oss själva? Skrev mer kanske?

Det känns som jag glidit ifrån det ursprungliga i detta inlägg lite grann. Men är det inte lite intressant? Eller är det bara löjligt?

Ofta känner jag mig tråkig och patetisk när jag är ensam så mycket. Jag nästan skäms över att jag roas så mycket av så "tantiga" grejor. Ofta känner jag mig som andras problem, som en som mest är i vägen eller som visst kan vara lite trevlig men i starkt begränsade mängder. Som jag kämpat med att hålla i, rädda och gräva upp gamla och befintliga relationer. Ganska ofta känns det inte särskilt bra, som att jag är så totalt annorlunda. Men lika ofta är det jättekul, men aldrig är det någon som försökt få relationen att leva vidare. Det är alltid mina spelpjäser och jag orkar inte med det. Jag tror det är därför jag givit upp det där sociala lite grann. Jag pallar inte att dra i alla trådar. Jag är jätteglad att andra är så sociala för man vinner massor på umgånge också. Framför allt är det ju jävligt roligt med människor. Men här kommer moraltanten igen: Man kan inte ha roligt hela tiden, man måste stanna upp och tänka. Många lever i ett mycket större ego än vad jag gör och bryr sig bara om sig själva i sitt eget liv, helt ansvarslöst. Och jag tror det ganska ofta hänger ihop med allt jag skrivit.

Jag frågar mig ofta vad som är viktigast: Att leva på ett sätt som påfrestar miljö och liv så lite som möjligt, eller att leva på ett sätt som gynnar en själv och sin psykiska och fysiska hälsa så mycket som möjligt. HALLÅ?! Köpa död, uppskivad gris? Är det ansvarsfullt? Genomtänkt? HALLÅ?! Spy ut avgas i en helt oskyldig atmosfär, är det verkligen vad folk menar är OK? I helvete heller. Det är ett tecken på svag empatisk förmåga, svag förmåga att se längre än näsan räcker. Alla vet, med lite eftertanke, vad som pågår ute i stora världen. Man behöver inte vara Einstein. Men man är fantamej klen om man inte pallar att hålla ögonen öppna, om man inte pallar att bry sig.

Nu blev jag lite arg kände jag, men egentligen var det inte meningen. Jag blir bara så ledsen. Vad ska vi säga till våra barn? "Öh, eh, jo, vi köpte massor av vatten på ICA som vi egentligen kunde tappat ur kranen hemma, och all plast runt det där vattnet tänkte vi kanske inte på att det var sjukt miljöförstörande, och det är därför inte du kan dricka vatten ur kranen över huvud taget nu." Ja men vad fint! Vad fina förklaringar vi ska komma med när de undrar varför vår planet är så förstörd. Eller är det kanske helt vettigt att exploatera planeten och förflytta invånarna (som överlever) till rymden? Makes sense to me.

Snälla. Ta reda på vad som är sant. Jag tror verkligen alla har svaren...